Nätdejting: en vacker idé som inte fungerar i praktiken

Enligt egen utsago så har han inte svårt att få ligg. På en kafferast hörde jag några kvinnor prata om att han hade lite på sidan också, så han verkar vara eftetraktad. Jag önskar att jag också var en riktig man.

Du skrev att han inte var omtyckt... Svårt att hänga med nu.

Jag har börjat se nätdejting lite som kommunismen.

På pappret är det en väldigt fin tanke. Alla ska få samma chans. Alla ska kunna mötas. Utseende, bakgrund och tillgång till sociala sammanhang ska inte spela lika stor roll. Ett meritokratiskt kärlekssystem där rätt person till slut hittar rätt person.
Problemet är bara att det inte fungerar i praktiken.

Precis som kommunismen förutsätter nätdejting att människor beter sig rationellt, rättvist och utan hierarkier. I verkligheten händer det motsatta: extrem koncentration uppstår. Ett fåtal får nästan all uppmärksamhet, medan majoriteten knappt existerar. Algoritmerna förstärker detta, inte jämnar ut det.

Dessutom reduceras människor till profiler, bilder och snabba omdömen. Det som i teorin skulle öppna för djupare möten leder istället till utbytbarhet, likgiltighet och ständig jämförelse. Det finns alltid någon “bättre” ett svep bort.

Förr krävdes det åtminstone sammanhang: arbete, vänner, föreningar, vardag. Nu ska allt ske i ett system som belönar yta, tempo och tillgänglighet – inte närvaro eller personkemi.

Jag säger inte att nätdejting är ondskefullt. Bara att det är ett system byggt på en vacker idé som krockar hårt med mänsklig natur. Och precis som med kommunismen är det alltid lättare att försvara teorin än att leva i verkligheten den skapar.

Det finns väl knappast någon vacker tanke bakom modern nätdejting. Tanken är att vissa företag ska tjäna en massa pengar, och de har ju inte incitament att göra folk lyckliga eller att de ska hitta någon, utan som sagt att företagen ska tjäna pengar. Den vackra tanken fanns möjligen i internets barndom där man lärde känna främlingar över olika sajter som inte var tydligt dejtinginriktade.

Men "inte funkar" känns ändå som en överdrift. Jag hittade min partner via nätdejting, och jag tvivlar på att jag fått till en så bra matchning utan det. Dock, jävligt mycket skit fick man vada igenom för att komma dit. Jag känner fler som träffat bra partners genom nätdejting. För ganska många människor "fungerar" det visst i någon sorts bemärkelse. Och om man bortser från företagens tanke så var nog aldrig min tanke att träffa en massa randoms med vilt annorlunda bakgrund än min egen. Min tanke var att hitta en person som matchade mig, och så tror jag de flesta tänker, även om en del verkar ha ganska orimliga uppfattningar om vad som egentligen utgör deras matching.

För vissa funkar det och de hittar den rätta. För andra så funkar det inte lika bra.
Två kvinnor dissade mig på nätet. Sen lärde vi känna varann irl och då ville de ha mig. Men då ville inte jag. I just de fallen så var kvinnornas första intryck det rätta.
Nätet funkar inte så bra för vissa, och då kan det vara bättre att de lär känna nån irl.
Men tack vare nätet så blev jag en man. Jag hade försökt med kvinnor irl men inte lyckats. Och så missade jag ett par chanser med kvinnor för jag inte var man. Jag var för feg.
Några år senare träffade jag en kvinna från Spraydate och där blev det påsättning. Jag blev äntligen man.

Om en man inte har satt på en kvinna så är han inte en man. Det är inte jag som bestämt de reglerna, men det är så det ser ut.

de gör inte en man till man för han satt på en kvinna. Eventuellt blir han pappa

Det är själva definitionen av man, vi har kuk och när vi börjar bli vuxna så får vi sexuella tankar och känslor.
Resten av livet går ut på att försöka få ligg.
En man som inte lyckats få ligg med en kvinna anses vara omanlig.
Typiskt män, säger kvinnor on män som ligger runt eller försöker få ligg med kvinnor, som tänker på sex.

Men du har rätt i att han ses som ännu mer man om han har barn. Bäst är om han är gift också. Då har han nått toppen. Det går inte bli att mer man än så. Kvinnor tycker att det är attraktivt med män som är gifta, som har en fru.

Det där är inte en definition av manlighet, det är en bekännelse av osäkerhet.

Om din självkänsla hänger på om någon annan låter dig stoppa in kuken i henne, då är problemet inte kvinnors. det är du.

De flesta män bryr sig inte ett dugg om hur många någon legat med. Det är bara osäkra män som måste prata om det för att känna sig som något.

Att reducera hela sitt värde till ‘få ligga’ är inte manligt, det är desperat.

Manlighet handlar om ryggrad, självrespekt och att stå stadigt i sig själv inte om att jaga bekräftelse via andras kroppar.

Och ironiskt nog är just den här fixeringen det som gör dig oattraktiv.

Om jag är attraktiv eller inte beror på vilken kvinna jag träffar.
Och jo, kvinnor definierar manlighet på det sättet. Faktum är att det mest handlar om sex.

Nej. Du blandar ihop din fixering vid sex med ‘kvinnors definition av manlighet’. Det är inte samma sak.

Det finns ingen kvinna som definierar en man som ‘har fått ligga = man’.

Att attraktion är subjektiv betyder inte att manlighet är det.

Sex kan vara en del av attraktion i vissa sammanhang men att påstå att ‘det mest handlar om sex’ är något män säger när de inte klarar av att se sitt eget ansvar för varför de inte blir valda.

Det här narrativet är bekvämt: då slipper du jobba med personlighet, självkänsla, gränser och respekt.

Men det är också exakt därför det håller dig kvar där du är.