Nätdejting: en vacker idé som inte fungerar i praktiken

Jag har börjat se nätdejting lite som kommunismen.

På pappret är det en väldigt fin tanke. Alla ska få samma chans. Alla ska kunna mötas. Utseende, bakgrund och tillgång till sociala sammanhang ska inte spela lika stor roll. Ett meritokratiskt kärlekssystem där rätt person till slut hittar rätt person.
Problemet är bara att det inte fungerar i praktiken.

Precis som kommunismen förutsätter nätdejting att människor beter sig rationellt, rättvist och utan hierarkier. I verkligheten händer det motsatta: extrem koncentration uppstår. Ett fåtal får nästan all uppmärksamhet, medan majoriteten knappt existerar. Algoritmerna förstärker detta, inte jämnar ut det.

Dessutom reduceras människor till profiler, bilder och snabba omdömen. Det som i teorin skulle öppna för djupare möten leder istället till utbytbarhet, likgiltighet och ständig jämförelse. Det finns alltid någon “bättre” ett svep bort.

Förr krävdes det åtminstone sammanhang: arbete, vänner, föreningar, vardag. Nu ska allt ske i ett system som belönar yta, tempo och tillgänglighet – inte närvaro eller personkemi.

Jag säger inte att nätdejting är ondskefullt. Bara att det är ett system byggt på en vacker idé som krockar hårt med mänsklig natur. Och precis som med kommunismen är det alltid lättare att försvara teorin än att leva i verkligheten den skapar.

Precis som alla andra idéer, utopier & ideologier.

Det finns väl knappast någon vacker tanke bakom modern nätdejting. Tanken är att vissa företag ska tjäna en massa pengar, och de har ju inte incitament att göra folk lyckliga eller att de ska hitta någon, utan som sagt att företagen ska tjäna pengar. Den vackra tanken fanns möjligen i internets barndom där man lärde känna främlingar över olika sajter som inte var tydligt dejtinginriktade.

Men "inte funkar" känns ändå som en överdrift. Jag hittade min partner via nätdejting, och jag tvivlar på att jag fått till en så bra matchning utan det. Dock, jävligt mycket skit fick man vada igenom för att komma dit. Jag känner fler som träffat bra partners genom nätdejting. För ganska många människor "fungerar" det visst i någon sorts bemärkelse. Och om man bortser från företagens tanke så var nog aldrig min tanke att träffa en massa randoms med vilt annorlunda bakgrund än min egen. Min tanke var att hitta en person som matchade mig, och så tror jag de flesta tänker, även om en del verkar ha ganska orimliga uppfattningar om vad som egentligen utgör deras matching.

Dessutom så är en lyckad matchning två förlorade kunder, dessa plattformar vill inte att folk hittar en partner.

Jag håller egentligen med er båda.

Visst, de kommersiella plattformarna är byggda för att tjäna pengar, inte för att göra folk lyckliga. En lyckad matchning är i praktiken två förlorade kunder, så incitamenten är tydliga. Där är modern nätdejting snarare ett affärssystem än ett relationsverktyg.

Men den vackra tanken jag menar handlar inte om företagen, utan om idén som sådan: att teknik skulle kunna sänka trösklar, jämna ut förutsättningar och hjälpa människor att hitta rätt särskilt för dem som inte trivs i traditionella sociala sammanhang. Den tanken fanns tydligare i internets barndom, som du skriver, innan allt blev optimerat för engagemang och intäkter.

Att det “fungerar” för vissa säger jag inte emot. Det gör det uppenbarligen. Men att något fungerar för en del betyder inte att systemet som helhet fungerar väl. För många innebär det precis det du beskriver: enormt mycket skit att vada igenom, utmattning, cynism och en känsla av att vara utbytbar.
Så min poäng är inte att nätdejting aldrig leder till relationer, utan att det är ett system som i grunden inte är designat för människors långsiktiga lycka utan för maximal tid, aktivitet och betalningsvilja. Och där uppstår kollisionen mellan den ursprungliga idén och den praktiska verkligheten.

Va. Nej det är lika mycket vackra idéer och allt annat du svamlar om som krogen eller kassakön på Ica. Det är en plats att träffas på. Platser där folk träffas sammanfaller ofta med sammanhang där andra tjänar pengar. Inget filosofiskt flum behövs här.

Jag håller på nätet o tinder, även om jag är mycket framåt o lättsam är det otroligt svårt att träffa någon i vardagliga livet, några nämner bara man snackar trevligt o inte ens nära flörtsamt , jag har en kille, dvs även om jag snackat på arbetsplatsen bara helt vanligt om väder o vind eller på gymmet, nämner man jag har kille. Ute är inte heller lika lätt, många i relation gillar o flörta o få uppmärksamhet o via det även bekräftelse dom ännu är raggbara.

Tinder är den som fungerat absolut bäst, man möts på liknade villkor att man dejtar.

Visst, det är en plats där folk möts. Skillnaden är att den platsen är designad för att styra möten, inte bara möjliggöra dem. Det är där resonemanget kommer in inget flum, bara systemdesign.

Det funkar absolut inte med något så uppgjort. Man går vidare till ”nästa steg” och inga känslor för varandra har någonsin funnits

Huvudproblemet är att ett mycket litet antal kvinnor nätddjtar så det blir extremt ojämna förhållanden redan från början.
På det så börjar män därför masslajka allt och alla. Det gör att skillnaden blir ofantligt mycket större.

Ja, könsobalansen och masslajkandet är ett problem. Men de är snarare symptom än orsaker. Ett system som uppmuntrar det beteendet och sedan förstärker konsekvenserna via algoritmer är i grunden dysfunktionellt.

Att många män ligger med allt och alla är problemet.
Vem skulle inte få hybris om det svarade ett femtiotal varje dag som ville ligga?
Jag hade troligtvis fått det .