8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag har rätt bra kunskap om ovanstående då jag jobbar inom vårdsektorn. Tror dock inte att du gör det, och tror heller inte du är jurist, så jag försöker bara klargöra för dig hur vården applicerar hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientdatalagen och patientlagen i praktiken.

Läkarna som säger sig ha gått igenom journalerna får antas ha gått igenom de kompletta journalerna. Och oavsett vilket så har ingen från vården visat något journalfört som talar mot mamman.

Vad är det du inte förstår? Det har inte framkommit något i journalerna gällande sådant som har betydelse för vården som talar mot mamman. Det har INTE framkommit något fog för oron och socialtjänsten har INTE gjort någon självständig utredning. Det som hänt är en skandal.

Det är skrämmande att du arbetar inom vårdsektorn med en så skev bild av vårdens skyldigheter och en sådan brist på empati som du visat i tidigare inlägg.

Fattade som att den läkare som gått igenom journaler gjorde det utifrån oron för misstanke om MbP och då uttalar sig utifrån detta .

Vården är hopplös på att orosanmäla, en gång fick maken en orosanmälan att han skulle slagit sonen på väg från röntgen, det visade sig att personen hört en dörr slå igen samtidigt som sonen hade ont i sin brutna arm....nu nyligen var min make och son med i en allvarlig bilolycka där min man skadades allvarligt och min son väldigt lindrigt, jag hade pratat med sonen flera gånger innan han kom till akuten med ambulans där jag mötte upp, jag visste att han va ok , men visste inget om min man mer än att sonen dragit honom medvetslös ur en brinnande bil.
Kom en orosanmälan mot mig att jag var ointresserad av sonen på akuten, för jag försökte hålla mig lugn och inte stressa upp honom då vi inte visste något om han pappa ännu....helt jävla sjukt

I bägge fallen handlar det ju om att mamman påstås ha gett överdriven information om barnets besvär. Det har alltså enligt uppgift inte framkommit något i journalerna som tyder på det.

Vad gjorde socialtjänsten?

Inte mycket, kallade mest till ett möte för att se om sonen eller maken behövde stöd och nån att prata med så det var ganska traumatiskt såklart. Första gången det på röntgen blev rättegång, maken frikändes men tog 15 månader att få hem sonen...

”15 månader att få hem sonen”? Blev han omhändertagen i 15 månader?

Socialtjänsten har absolut gjort en egen utredning - det är ju den som ligger till grund för LVU-ansökan. Har de ubtw gjorts en utredning kan de naturligtvis inte ansöka om LVU i domstol, det är ju självklart och säger sig självt.

Troligtvis. Processen behöver gå ordentligt till och då tar det så lång tid. Hoppas verkligen det gör det även i Elsas fall, ju längre hon får vara placerad desto mer styrks ju att hon inte behöver vara så begränsad av sjukdomen som hon försatts att vara i mammans omsorg.

Elsa förtjänar verkligen att leva ett så friskt liv som möjligt, utan assistenter och dropp som gör att hon inte kan vara 8år på.samma villkor som jämnåriga. Hon har gjort såna otroliga framsteg när mamman ersatts som vårdnadshavare, det faktumet slår alla motargument som propsar på hemflytt. Hur ska rätten kunna bortse från det enkla faktumet när tvångsvården prövas på nytt snart? Mammans biträde kommer ha en nästan omöjlig uppgift eftersom objektiva medicinska data om Elsas hälsa efter placeringen slår alla motargument från mamman.

Jag måste säga att under min drygt tjugoåriga erfarenhet av arbete med föräldrar och barn med psykosocial sårbarhet och därmed ibland ofrånkomligen LVU- fall, så har jag ALDRIG stött på en förälder med en sån påtaglig brist på självkritik, självrannsakan och villighet att ändra sitt synsätt som denna mamman uppvisar. Inte ett ord förekommer från mamman om att dottern genomgått en häpnadsväckande förbättring av sitt tillstånd i jourhemmet, och att hon som mamma kommer göra allt för att lära sig från jourhemmet om hur man bäst förhåller sig till flickan för att bibehålla dessa förbättringar.

Allt man hör från mamman är att både vården och rätten och socialtjänsten har fel fel fel. Utifrån det kan man inte annat än dra slutsatsen att mamman sekunden hon får dottern tillbaka kommer återgå till exakt samma rutiner de haft hela dotterns liv innan. Det vill säga dropp istället för föda, patologisering av normala vardagliga tillstånd som att vara "lite illamående", känna sig lite trött mitt på dagen och efter skolan, etc etc.

Och därmed förstår jag att socialtjänsten fortsatt bedömer det som uteslutet att flickan får flytta hem igen. Bägge papporna är uppenbarligen helt ovilliga att välja ett annat förhållningssätt än det mamman bedömt som rätt för flickan. Obehagligt att två uppenbarligen kapabla vuxna individer är så rädda för att tänka själva som dessa två "pappor". Styrs de av skräck för att mamman kan tänkas börja gråta högljutt och hysteriskt kanske? Av rädsla att mamman återigen ska skrika "jag orkar inte mer" och hota skada sig själv? Att mamman tillåter sig själv att gå upp i hysteri på ett sätt som skadar barn i hennes omgivning fick vi ju höra svart på vitt i samtalet till Kalibers reporter efter domslutet.

Därmed är det lika förståeligt att socialtjänsten bedömer att kvarvarande i familjehem är säkraste sättet att garantera ett någorlunda normalt liv för flickan framledes.

Styvpappan måste rimligtvis ha varit lika mycket insatt i vård och omsorg om flickan med tanke på att han varit assistent på heltid