Citat:
Ursprungligen postat av
chomskara
Rätta mig gärna om jag har fel, men krävs det typ inte aktiv psykos (iaf hallucinationer alt. vanföreställningar) för att bli dömd till rättspsykiatrisk vård? Det är ju helt galet i sådana fall. Nu vet jag att jag riskerar påhopp eftersom folk tror att rättspsykiatrisk vård är som något hotell typ, men jag anser att om en Lex My ska införas så borde den innefatta en reformation av kraven för att dömas till rättspsykiatrisk vård. En person som är pedofil och nekrofil och som även visat upp en tendens av att vilja agera på sina fantasier ÄR så väl psykiskt sjuk som en fara för andras liv, hälsa och välbefinnande. Om en person visar sig vara psykiskt sjuk och också agerar på sina störda tankar på ett sätt som är en fara för andra så ska det INTE vara en fråga om HUR sjuk...
#LexMy
Med risk att OT mig själv
Du har delvis rätt, men bilden är förenklad.
Det krävs inte pågående hallucinationer eller manifest psykos i vardaglig mening för att rättspsykiatrisk vård ska bli aktuell.
Det avgörande är om individen vid gärningen led av en allvarlig psykisk störning enligt rättspsykiatrisk definition, vilket är ett bredare begrepp än aktiv psykos.
Till detta kommer en separat och minst lika central fråga, farlighet och återfallsrisk.
Rättspsykiatrin är inte en belöningsform utan ett skyddsinstrument.
När en individ uppvisar sexuella parafilier kombinerat med faktisk handling, eskalerande beteende och bristande impulskontroll, föreligger en tydlig och kliniskt välkänd riskprofil oavsett om personen hallucinerar eller inte.
Problemet är inte att kriterierna är ”för snälla”, utan att de i praktiken ofta tillämpas för snävt och för sent.
I det här fallet borde individen ha omhändertagits inom psykiatrin redan vid det första tillbudet med den tioåriga flickan, mot bakgrund av tydliga riskindikatorer och dokumenterat farligt beteende.
Psykiatrisk sjukdom bedöms isolerat från beteendemässig farlighet, trots att modern riskforskning tydligt visar att det är kombinationen av störning, beteendehistorik och dynamiska riskfaktorer som avgör hotbilden.
Om en individ upprepade gånger visar sig vara både psykiskt avvikande och handlingsbenägen på ett sätt som utgör fara för andra, då är frågan inte hur sjuk personen är utan om samhället har verktyg att neutralisera risken i tid.
Vilket inte har gjorts med facit i handen.
Kriminalvård och Rättspsykiatrisk vård bör knytas till dokumenterad farlighet och återfallsrisk inte till snäva symtomdefinitioner.
Det innebär att om personen i stället hade dömts till rättspsykiatrisk vård och inte till ett tidsbestämt fängelsestraff tidigare hade My med stor sannolikhet varit vid liv i dag.
