Citat:
Jag har dejtat en man sedan april i år, så i cirka åtta månader. Vi träffades via gemensamma vänner och klickade snabbt. Han upplevdes charmig, rolig, lättsam, självsäker och vi hade väldigt kul tillsammans, särskilt under sommaren. Samtalen flöt på och han har alltid varit schysst mot mig.
Under hösten har jag däremot börjat reagera på vissa mönster. Han är undvikande kring samtal om känslor, obekväm med intimitet och ovillig att ta emot hjälp, även om han gärna hjälper andra. Efter åtta månader har jag fortfarande inte träffat hans föräldrar, medan han träffat mina. Han kan också dra sig undan i perioder för att sedan bli mer engagerad igen, ofta med förklaringar om att han varit upptagen med jobbet, vilket allt mer börjar kännas som ursäkter. Jag har även känt en viss oro kring hans känsloreglering. Han har vid något tillfälle höjt rösten mot mig, sagt skeva saker när han druckit och verkar gilla hårdhänt sex (även om han respekterar att jag inte gör det). Ibland upplevs han få nästan panikreaktioner, trots att han själv nekar det, men känns som att viss ilska kommer som svar på det. Jag har tidigare bortförklarat dessa saker som individuella egenheter eller att han behöver tid då det varit tidigt i förhållandet, men beteendena kvarstår och börjar kännas som möjliga varningssignaler.
Det som känns mest problematiskt är att relationen känns som att den stannat upp. Jag upplever att den inte fördjupas trots att jag försöker och att han är väldigt återhållsam. Samtidigt säger han att allt känns bra för honom och ger intryck av att vara genuint intresserad. Min fråga är om det är värt att stanna kvar och hoppas att han öppnar upp med tiden eller om det här snarare tyder på att han inte är redo för en relation eller har underliggande saker han behöver ta tag i först? Jag tycker om honom, men just nu känns det som att vi står och trampar vatten.
Under hösten har jag däremot börjat reagera på vissa mönster. Han är undvikande kring samtal om känslor, obekväm med intimitet och ovillig att ta emot hjälp, även om han gärna hjälper andra. Efter åtta månader har jag fortfarande inte träffat hans föräldrar, medan han träffat mina. Han kan också dra sig undan i perioder för att sedan bli mer engagerad igen, ofta med förklaringar om att han varit upptagen med jobbet, vilket allt mer börjar kännas som ursäkter. Jag har även känt en viss oro kring hans känsloreglering. Han har vid något tillfälle höjt rösten mot mig, sagt skeva saker när han druckit och verkar gilla hårdhänt sex (även om han respekterar att jag inte gör det). Ibland upplevs han få nästan panikreaktioner, trots att han själv nekar det, men känns som att viss ilska kommer som svar på det. Jag har tidigare bortförklarat dessa saker som individuella egenheter eller att han behöver tid då det varit tidigt i förhållandet, men beteendena kvarstår och börjar kännas som möjliga varningssignaler.
Det som känns mest problematiskt är att relationen känns som att den stannat upp. Jag upplever att den inte fördjupas trots att jag försöker och att han är väldigt återhållsam. Samtidigt säger han att allt känns bra för honom och ger intryck av att vara genuint intresserad. Min fråga är om det är värt att stanna kvar och hoppas att han öppnar upp med tiden eller om det här snarare tyder på att han inte är redo för en relation eller har underliggande saker han behöver ta tag i först? Jag tycker om honom, men just nu känns det som att vi står och trampar vatten.
Det beror på om du orkar lägga ner mer tid på detta. Jag hade tackat för mig och gått vidare.
