__________________
Senast redigerad av Pundedu 2025-12-27 kl. 10:08.
Senast redigerad av Pundedu 2025-12-27 kl. 10:08.
Rösta fram årets bästa pepparkakshus!
Ja, fy fan vilken mardröm det måste vara under perioden då man själv förstår att ens hjärna sakta förstörs. Det kan dock vara väldigt hjälpsamt att påminna med andra medel än genom att bara säga "men du, det var ju såhär...". T ex titta på bilder tillsammans, ta fram fysiska föremål som påminner om det man pratar om, smaker, dofter...
Verkligen. Och även om hon inte mindes exakt varför så höll känslan av sorg/ledsenhet antagligen i sig ett bra tag efter att hon fått dödsbeskedet. Varenda gång.
Jag har en del privat och yrkesmässig erfarenhet av demens och instämmer med dig till 100%. Viktigt både för en själv som anhörig och för den sjuke att man kommer ihåg att det är just en sjukdom det handlar om. Det är ju inte så att personen vill jäklas eller vara medvetet jobbig, även om det är skitjobbigt att lyssna på upprepningarna och att se sin anhöriga förändras. Snarare tvärtom som du skriver, att den sjuke skäms och tycker att det är jobbigt att den "gjort fel".
Ska man vara krass så innebär ju en demensdiagnos också att personen med största sannolikhet inte har så många år kvar i livet. Då är det i mina ögon viktigast att man får njuta så gott det går av den tid man har kvar tillsammans. Skit samma då vem som har rätt eller fel om en detalj i samtalet. Om det handlar om något som är extremt viktigt av någon orsak så kanske det är annorlunda och bör påminnas om, men så är det ju ärligt talat rätt sällan. Jag kommer inte ens på nåt exempel.
Sen är min personliga erfarenhet från när jag arbetade i äldreomsorgen för massa år sen att även de som är så långt gångna i sjukdomen att de inte ens känner igen sina närmaste anhöriga ofta är betydligt gladare och lugnare när de träffat t ex sina barn eller andra närstående. Trots att de kanske inte medvetet känt igen dem verkar det ofta som att hjärnan någonstans ändå kopplar att det var någon de älskar som hälsade på.
Bra tips, kunskap brukar vara hjälpsamt.
Jag kan varmt rekommendera material och webbutbildningar från Svenskt Demenscentrum. Många handfasta tips och råd, baserade på forskning och beprövad erfarenhet. Finns material som riktar sig till den som fått en diagnos, till anhöriga, vård-/omsorgspersonal, polis/ordningsvakter och till allmänheten i stort.
https://demenscentrum.se/Utbildning/webbutbildningar
https://demenscentrum.se/Leva-med-demens
https://webbshop.demenscentrum.se/butik/haften/anhorigguide_del1/ (jag vet att det står "butik" i länken, men det är digitalt och gratis att ladda ner)
Fast det är just det som inte går. För det är småsaker hela tiden. Det kan vara att man har varit i en viss affär för 3 dagar sen och då kollade man på att köpa bla bla bla. Man får svar tillbaka att vi har inte varit i den affären. Man står på sig och säger att vi visst var där. Nej, Jo.
Sen kan det vara att man har pratat om att man skulle åka och göra ditten å datten. Nej det har vi inte pratat om, jo det har vi, nej det skulle jag kommit ihåg. Uppenbarligen så kommer du inte ihåg, men vi har pratat om det. Nej säger jag vi har inte pratat om det.
Det går inte att ha bilder på allt i hela världen och än mindre fysiska föremål på någon affär eller dess doft.
Det är just de småsakerna som är jobbiga. Det blir tjat och personen kan bli väldigt defensiv och stå på sig.
Tillslut säger man, du vet ju att du har börjat glömma saker och jag skulle väl kommit ihåg om vi bestämde att vi skulle gå dit idag som jag också har skrivit ner i kalendern. Jo jag vet att jag börjat glömma lite men det här skulle jag kommit ihåg.
Vissa saker kan man släppa, men vissa saker är inte lika lätta att släppa.
Nej, när det är såna saker det uppstår diskussioner kring så kan man inte ta till strategierna jag nämnde tyvärr. Där tänkte jag mer utifrån när demensen gått betydligt längre. Det låter väldigt frustrerande för dig, jag beklagar :/
Citat:
Det beror helt på hur långt det har gått i glömskan. De som inte är så mycket dementa men börjar glömma saker hit å dit bör du påminna om saker.
Men det är svårt att göra det på rätt sätt. Du måste tänka på att det är väldigt jobbigt i tidiga stadier för de som börjar bli dementa och de kan ofta bli väldigt defensiva med saker de känner sig säkra på.
Men det är svårt att göra det på rätt sätt. Du måste tänka på att det är väldigt jobbigt i tidiga stadier för de som börjar bli dementa och de kan ofta bli väldigt defensiva med saker de känner sig säkra på.
Ja, fy fan vilken mardröm det måste vara under perioden då man själv förstår att ens hjärna sakta förstörs. Det kan dock vara väldigt hjälpsamt att påminna med andra medel än genom att bara säga "men du, det var ju såhär...". T ex titta på bilder tillsammans, ta fram fysiska föremål som påminner om det man pratar om, smaker, dofter...
Citat:
Men har det gått ganska långt i glömskan så är det bara att hålla med och se glad ut anser jag. Jag har erfarenhet från att en gammal tant inte kunde komma ihåg att hennes son var död. Hon frågade ofta om var han var någonstans (hon bodde på ett hem) och hon var så glömsk att man kunde sagt att han sitter där inne eller att han är ute men snart kommer tillbaka och hon skulle tappat bort de tankarna i samband med att hon vände på huvudet för att sen fråga om sonen om någon timma.
Då var det några som jobbade där som sa att det är viktigt att inte undanhålla sanningen för tanten och de berättade varje gång hon frågade att sonen tyvärr hade avlidit. Tanten mådde dåligt varje gång de berättade detta för henne ett par gånger om dagen.
Vid det tillfället så anser jag att man kan säga att han meddelat att han kommer imorgon. Vad fan liksom. Kan någon ange varför det är viktigt att berätta flera gånger om dagen för kärringen att hennes son är död? Det är ju som att ge henne dödsbud flera gånger om dagen för fan.
Då var det några som jobbade där som sa att det är viktigt att inte undanhålla sanningen för tanten och de berättade varje gång hon frågade att sonen tyvärr hade avlidit. Tanten mådde dåligt varje gång de berättade detta för henne ett par gånger om dagen.
Vid det tillfället så anser jag att man kan säga att han meddelat att han kommer imorgon. Vad fan liksom. Kan någon ange varför det är viktigt att berätta flera gånger om dagen för kärringen att hennes son är död? Det är ju som att ge henne dödsbud flera gånger om dagen för fan.
Verkligen. Och även om hon inte mindes exakt varför så höll känslan av sorg/ledsenhet antagligen i sig ett bra tag efter att hon fått dödsbeskedet. Varenda gång.
Citat:
Dementa glömmer saker hela tiden, det är sjukdomens natur.
Man kan fundera på hur viktigt det är att ha rätt eller att personen får ha det trivsamt utan att ständigt bli rättade. Demens kommer ofta med jobbiga känslor såsom skam.
Jag tänker i alla fall att man kan acceptera att personen är sjuk och jag hellre umgås med personen och spenderar tid än att behöva rätta till något som ändå glöms bort. Det är ju inget personen kan hjälpa. Har en dement anhörig som andra anhöriga ständigt ifrågasätter men jag tycker de missar det viktiga.
Man kan fundera på hur viktigt det är att ha rätt eller att personen får ha det trivsamt utan att ständigt bli rättade. Demens kommer ofta med jobbiga känslor såsom skam.
Jag tänker i alla fall att man kan acceptera att personen är sjuk och jag hellre umgås med personen och spenderar tid än att behöva rätta till något som ändå glöms bort. Det är ju inget personen kan hjälpa. Har en dement anhörig som andra anhöriga ständigt ifrågasätter men jag tycker de missar det viktiga.
Jag har en del privat och yrkesmässig erfarenhet av demens och instämmer med dig till 100%. Viktigt både för en själv som anhörig och för den sjuke att man kommer ihåg att det är just en sjukdom det handlar om. Det är ju inte så att personen vill jäklas eller vara medvetet jobbig, även om det är skitjobbigt att lyssna på upprepningarna och att se sin anhöriga förändras. Snarare tvärtom som du skriver, att den sjuke skäms och tycker att det är jobbigt att den "gjort fel".
Ska man vara krass så innebär ju en demensdiagnos också att personen med största sannolikhet inte har så många år kvar i livet. Då är det i mina ögon viktigast att man får njuta så gott det går av den tid man har kvar tillsammans. Skit samma då vem som har rätt eller fel om en detalj i samtalet. Om det handlar om något som är extremt viktigt av någon orsak så kanske det är annorlunda och bör påminnas om, men så är det ju ärligt talat rätt sällan. Jag kommer inte ens på nåt exempel.
Sen är min personliga erfarenhet från när jag arbetade i äldreomsorgen för massa år sen att även de som är så långt gångna i sjukdomen att de inte ens känner igen sina närmaste anhöriga ofta är betydligt gladare och lugnare när de träffat t ex sina barn eller andra närstående. Trots att de kanske inte medvetet känt igen dem verkar det ofta som att hjärnan någonstans ändå kopplar att det var någon de älskar som hälsade på.
Citat:
Bra tips, kunskap brukar vara hjälpsamt.
Jag kan varmt rekommendera material och webbutbildningar från Svenskt Demenscentrum. Många handfasta tips och råd, baserade på forskning och beprövad erfarenhet. Finns material som riktar sig till den som fått en diagnos, till anhöriga, vård-/omsorgspersonal, polis/ordningsvakter och till allmänheten i stort.
https://demenscentrum.se/Utbildning/webbutbildningar
https://demenscentrum.se/Leva-med-demens
https://webbshop.demenscentrum.se/butik/haften/anhorigguide_del1/ (jag vet att det står "butik" i länken, men det är digitalt och gratis att ladda ner)
Citat:
Ja, fy fan vilken mardröm det måste vara under perioden då man själv förstår att ens hjärna sakta förstörs. Det kan dock vara väldigt hjälpsamt att påminna med andra medel än genom att bara säga "men du, det var ju såhär...". T ex titta på bilder tillsammans, ta fram fysiska föremål som påminner om det man pratar om, smaker, dofter...
Fast det är just det som inte går. För det är småsaker hela tiden. Det kan vara att man har varit i en viss affär för 3 dagar sen och då kollade man på att köpa bla bla bla. Man får svar tillbaka att vi har inte varit i den affären. Man står på sig och säger att vi visst var där. Nej, Jo.
Sen kan det vara att man har pratat om att man skulle åka och göra ditten å datten. Nej det har vi inte pratat om, jo det har vi, nej det skulle jag kommit ihåg. Uppenbarligen så kommer du inte ihåg, men vi har pratat om det. Nej säger jag vi har inte pratat om det.
Det går inte att ha bilder på allt i hela världen och än mindre fysiska föremål på någon affär eller dess doft.
Det är just de småsakerna som är jobbiga. Det blir tjat och personen kan bli väldigt defensiv och stå på sig.
Tillslut säger man, du vet ju att du har börjat glömma saker och jag skulle väl kommit ihåg om vi bestämde att vi skulle gå dit idag som jag också har skrivit ner i kalendern. Jo jag vet att jag börjat glömma lite men det här skulle jag kommit ihåg.
Vissa saker kan man släppa, men vissa saker är inte lika lätta att släppa.
Citat:
Fast det är just det som inte går. För det är småsaker hela tiden. Det kan vara att man har varit i en viss affär för 3 dagar sen och då kollade man på att köpa bla bla bla. Man får svar tillbaka att vi har inte varit i den affären. Man står på sig och säger att vi visst var där. Nej, Jo.
Sen kan det vara att man har pratat om att man skulle åka och göra ditten å datten. Nej det har vi inte pratat om, jo det har vi, nej det skulle jag kommit ihåg. Uppenbarligen så kommer du inte ihåg, men vi har pratat om det. Nej säger jag vi har inte pratat om det.
Det går inte att ha bilder på allt i hela världen och än mindre fysiska föremål på någon affär eller dess doft.
Det är just de småsakerna som är jobbiga. Det blir tjat och personen kan bli väldigt defensiv och stå på sig.
Tillslut säger man, du vet ju att du har börjat glömma saker och jag skulle väl kommit ihåg om vi bestämde att vi skulle gå dit idag som jag också har skrivit ner i kalendern. Jo jag vet att jag börjat glömma lite men det här skulle jag kommit ihåg.
Vissa saker kan man släppa, men vissa saker är inte lika lätta att släppa.
Sen kan det vara att man har pratat om att man skulle åka och göra ditten å datten. Nej det har vi inte pratat om, jo det har vi, nej det skulle jag kommit ihåg. Uppenbarligen så kommer du inte ihåg, men vi har pratat om det. Nej säger jag vi har inte pratat om det.
Det går inte att ha bilder på allt i hela världen och än mindre fysiska föremål på någon affär eller dess doft.
Det är just de småsakerna som är jobbiga. Det blir tjat och personen kan bli väldigt defensiv och stå på sig.
Tillslut säger man, du vet ju att du har börjat glömma saker och jag skulle väl kommit ihåg om vi bestämde att vi skulle gå dit idag som jag också har skrivit ner i kalendern. Jo jag vet att jag börjat glömma lite men det här skulle jag kommit ihåg.
Vissa saker kan man släppa, men vissa saker är inte lika lätta att släppa.
Nej, när det är såna saker det uppstår diskussioner kring så kan man inte ta till strategierna jag nämnde tyvärr. Där tänkte jag mer utifrån när demensen gått betydligt längre. Det låter väldigt frustrerande för dig, jag beklagar :/
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
