Är långtidsarbetslösa bekväma, lata eller korkade?

Tycker det var bra att du skilde mellan bekväm och lat. Jag tror att bekvämlighet finns, att man vill ha det skönt, man vill chilla och ta det lugnt (man har lätt att bli överväldigad, och man har som nöje att hålla ned aktivitetsnivån, de flesta vill ju inte vara passiva, skulle de ha mycket pengar och inte behöva jobba, skulle de skaffa aktiviteter), men att lättja handlar om att man har svårt att pressa sig hårdare, man har antingen en vana vid att bli omhändertagen, eller också är orken slut, ofta i kombination att man har svårt att organisera.

Jag tror att en grupp av arbetslösa har låg IQ så att dels vill ingen ha dem på jobbet, dels blir de lätt utbrända då jobbet kräver att de arbetar på mental maxkapacitet hela tiden.

Sedan finns det sådana som fungerar annorlunda mentalt, som har haft ett yrke som inte passat dem, de kan lätt klara andra saker, men just en typ av jobb är väldigt svårt för dem. De upplevs som intelligenta, men har antingen tummen mitt i handen, kan omöjligt snabbt flytta fokus eller saknar förmågan att samarbeta eller ta order.

Det finns de i relation, där partnern har ett bra och välbetalt arbete, men de bor på en så liten ort att den andras kunskap inte passar till något på orten och det finns inte många arbetstillfällen. I det fallet försörjer den arbetande partnern oftast helt hushållet.

Oftast är det en blandning av NPF, psykisk sjukdom, fysisk sjukdom, missbruk och låg utbildning/dåliga språkkunskaper eller låg arbetslivserfarenhet med minst två av exemplen.

Men den största anledningen är att det inte finns tillräckligt med arbetstillfällen och att arbetena är dåligt anpassade till vad som funkar för en människa då vi alla har olika styrkor och svagheter.

Jag har varit långtidsarbetslös för inte så länge sen och trots att jag är helt frisk, så slängde jag in hundratals efter hundratals ansökningar tills jag fick ett tillfälligt jobb. De flesta tog aldrig kontakt, vissa svarade inte ens "tack för visat intresse" efter att valet gjorts. Då handlade det om enklare jobb som städ, lager, varuplock, industri etc. och antalet sökanden kunde i vissa fall vara närmare 1000.. Går inte att tävla på en sån arbetsmarknad om man har någon problematik med t.ex. det som du räknade upp, för att inte tala om total avsaknad av kontakter.

Hur räknas människor som lever på sina tillgångar? Officiellt så är man ju arbetslös, dock inte alltid arbetssökande.

Man räknar väl statistiken på inskrivna arbetslösa. Finns väl egentligen inget annat sätt att ha koll på vilka som jobbar, vilka som lever på tillgångar etc.

Fast som sagt, lever du på dina tillgångar så är du i många fall inte inskriven arbetssökande. Så var hamnar man då? Faller man bara mellan stolarna i systemet då?

Om du lever på dina tillgångar och inte är inskriven så räknas du som arbetande, om du lever på egna tillgångar men är inskriven som arbetssökande, räknas du som arbetslös.

Men har du så pass mycket tillgångar att du inte behöver jobba så är du inte intressant för statistiken ändå. Det man måste komma ihåg är att statistik är statistik och inte exakta siffror ner på individnivå.

Lite roligt att systemet automatiskt antar att man är i arbete, det är alltså standardinställningen?

Man tycker att det borde vara åt det andra hållet, att utan jobb så är man arbetslös. I min värld låter detta mer logiskt. För staten har ju naturligtvis stenkoll på om någon jobbar eller inte då du skattar på lönen.

Låter som fifflande för att få ner arbetslöshetssiffrorna då dessa bör bli lägre än om man hade gjort tvärtom.

Ja men i Sverige sköter olika myndigheter olika saker. Skatteverket har säkert koll på om du ska betala inkomstskatt eller inte, men de för inte statistik över arbetslöshet, det är förmodligen SCB som gör det åt arbetsförmedlingen utan inblandning från Skatteverket. Byråkrati kallas det för.