Den där bilden är garanterat utredd i omgångar men jag undrar ändå hur det kommer sig att landarens skugga når hela vägen till "horisonten". Det kan ju röra sig om en liten uppförsbacke men då borde väl månen ändå synas bakom kullen? Jag tycker att månen ser litet rumphuggen ut på bilden. Men det finns säkert en förklaring.
Kinas officiellt deklarerade ambition att genomföra bemannade månlandningar under perioden 2029–2030 kan med god analytisk rätt betraktas som ytterligare ett empiriskt stresstest av den på Flashback minst sagt seglivade föreställningen att Apollo-programmet skulle ha utgjort en storskalig fabricering, upprätthållen av hundratusentals individer över mer än fem decennier. Detta framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att samtliga tidigare påstått ”suspekta” komponenter i Apollo-uppdragen sedan länge visat sig vara fullt förenliga med bevarad dokumentation, etablerad ingenjörspraxis och grundläggande fysikaliska principer.
Det som ytterligare förstärker situationens analytiska belysningsvärde är att den kinesiska missionsarkitekturen i allt väsentligt reproducerar samma strukturella lösningar som användes under Apollo-eran. Den planerade profilen omfattar uppskjutning av en dedikerad månlandare till omloppsbana kring månen, följt av en separat bemannad uppskjutning där astronauterna transporteras i en kommandomodulliknande farkost, varefter dockning genomförs i månorbital miljö.
Astronauterna kommer — föga överraskande för den som är bekant med elementär rymdfysik — även i detta fall att passera genom Van Allen-bältenas ytterkanter. Navigeringen kommer, lika odramatiskt som tidigare, att baseras på fortlöpande mätning, jämförelse och iterativ korrigering, snarare än på realtidslösning av mytologiserade icke-linjära differentialekvationer som aldrig varit operativt nödvändiga. Med andra ord: identisk fysik, identisk metodik och identiska begränsningar som för över ett halvt sekel sedan.
Liksom under Apollo genomförs nedstigning och uppstigning med månlandaren, följt av återdockning med moderfarkosten och trans-Earth-injektion enligt samma sekventiella och väldokumenterade logik. Återinträdet sker i en dedikerad kapsel, medan övriga komponenter avsiktligt lämnas att destrueras — en rationell ingenjörsmässig designprincip snarare än ett indicium på någon form av efterhandskonstruktion.
Det verkligt intellektuellt intressanta aktualiseras först i frågan om hur denna utveckling förväntas assimileras av dem som i decennier hävdat att Apollo var principiellt omöjligt. Antingen måste man acceptera att samma fysik återigen visar sig fungera exakt som förut — eller så tvingas man postulera att även Kina frivilligt investerar betydande ekonomiska, tekniska och politiska resurser i att iscensätta en tekniskt avancerad, strategiskt riskabel och fullständigt poänglös rekonstruktion av en redan påstått ”avslöjad” bluff.
I båda fallen undermineras konspirationsteorin av sin egen interna inkonsistens. Det som därmed återstår att förklara är inte hur människan tog sig till månen, utan hur vissa fortfarande lyckas undvika att göra motsvarande resa på det intellektuella planet.
Kina ligger väl snarast i framkanten vad gäller teknologi idag. Men ändå har man inte lyckats kopiera vad USA gjorde på 60-talet. Det är som om kineserna fortfarande inte har kommit på hur man skruvar ihop en Ford Falcon -63. Ryssarna som faktisk var först i rymden tycks inte heller ha kommit på hur man reser till månen. Mycket märkligt. Frågetecknen hopar sig.
Kinas officiellt deklarerade ambition att genomföra bemannade månlandningar under perioden 2029–2030 kan med god analytisk rätt betraktas som ytterligare ett empiriskt stresstest av den på Flashback minst sagt seglivade föreställningen att Apollo-programmet skulle ha utgjort en storskalig fabricering, upprätthållen av hundratusentals individer över mer än fem decennier. Detta framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att samtliga tidigare påstått ”suspekta” komponenter i Apollo-uppdragen sedan länge visat sig vara fullt förenliga med bevarad dokumentation, etablerad ingenjörspraxis och grundläggande fysikaliska principer.
Det som ytterligare förstärker situationens analytiska belysningsvärde är att den kinesiska missionsarkitekturen i allt väsentligt reproducerar samma strukturella lösningar som användes under Apollo-eran. Den planerade profilen omfattar uppskjutning av en dedikerad månlandare till omloppsbana kring månen, följt av en separat bemannad uppskjutning där astronauterna transporteras i en kommandomodulliknande farkost, varefter dockning genomförs i månorbital miljö.
Astronauterna kommer — föga överraskande för den som är bekant med elementär rymdfysik — även i detta fall att passera genom Van Allen-bältenas ytterkanter. Navigeringen kommer, lika odramatiskt som tidigare, att baseras på fortlöpande mätning, jämförelse och iterativ korrigering, snarare än på realtidslösning av mytologiserade icke-linjära differentialekvationer som aldrig varit operativt nödvändiga. Med andra ord: identisk fysik, identisk metodik och identiska begränsningar som för över ett halvt sekel sedan.
Liksom under Apollo genomförs nedstigning och uppstigning med månlandaren, följt av återdockning med moderfarkosten och trans-Earth-injektion enligt samma sekventiella och väldokumenterade logik. Återinträdet sker i en dedikerad kapsel, medan övriga komponenter avsiktligt lämnas att destrueras — en rationell ingenjörsmässig designprincip snarare än ett indicium på någon form av efterhandskonstruktion.
Det verkligt intellektuellt intressanta aktualiseras först i frågan om hur denna utveckling förväntas assimileras av dem som i decennier hävdat att Apollo var principiellt omöjligt. Antingen måste man acceptera att samma fysik återigen visar sig fungera exakt som förut — eller så tvingas man postulera att även Kina frivilligt investerar betydande ekonomiska, tekniska och politiska resurser i att iscensätta en tekniskt avancerad, strategiskt riskabel och fullständigt poänglös rekonstruktion av en redan påstått ”avslöjad” bluff.
I båda fallen undermineras konspirationsteorin av sin egen interna inkonsistens. Det som därmed återstår att förklara är inte hur människan tog sig till månen, utan hur vissa fortfarande lyckas undvika att göra motsvarande resa på det intellektuella planet.
Din text är i sanning en julklapp till intellektet. När exakt har du kalkylerat att nästa månlandning kommer att ske, så man kan ha mikropopcornen redo ... ?
En sak som jag har funderat på: När Apollo-astronauterna lämnade månytan hur lyckades de återdocka med servicemodulen? Beräknade man bana och hastighet för hand, eller i en dator eller med en miniräknare? Det kan knappast vara uträknat på förhand?
Detta moment blir kritiskt i Musks rymdprogram, där raketen måste tankas i orbit många gånger.
Kina ligger väl snarast i framkanten vad gäller teknologi idag. Men ändå har man inte lyckats kopiera vad USA gjorde på 60-talet. Det är som om kineserna fortfarande inte har kommit på hur man skruvar ihop en Ford Falcon -63. Ryssarna som faktisk var först i rymden tycks inte heller ha kommit på hur man reser till månen. Mycket märkligt. Frågetecknen hopar sig.
Rent praktiskt kan både ryssarna och kineserna ta sig dit men ryssarna har inte ekonomin för dom lägger allt på att kriga och kineserna har inte nåt större intresse så dom satsar istället på att ta över jorden.
Pengar...pengar är allt som behövs, finns pengarna så kan man köpa teknologin som behövs och det som inte finns kan man köpa forskare och tekniker för att utveckla men allt kostar pengar.
__________________
Senast redigerad av Arne.Anka 2025-12-26 kl. 18:43.
Kina ligger väl snarast i framkanten vad gäller teknologi idag. Men ändå har man inte lyckats kopiera vad USA gjorde på 60-talet. Det är som om kineserna fortfarande inte har kommit på hur man skruvar ihop en Ford Falcon -63. Ryssarna som faktisk var först i rymden tycks inte heller ha kommit på hur man reser till månen. Mycket märkligt. Frågetecknen hopar sig.
Amerikaner värvar kunniga och intelligenta människor och omge sig med
Den där bilden är garanterat utredd i omgångar men jag undrar ändå hur det kommer sig att landarens skugga når hela vägen till "horisonten". Det kan ju röra sig om en liten uppförsbacke men då borde väl månen ändå synas bakom kullen? Jag tycker att månen ser litet rumphuggen ut på bilden. Men det finns säkert en förklaring.
På en del bilder ser horisonten väldigt nära ut, på andra inte ...
Finns det någon sida som samlat alla bilder så man snabbt kan klicka sig igenom dem?
Kina ligger väl snarast i framkanten vad gäller teknologi idag. Men ändå har man inte lyckats kopiera vad USA gjorde på 60-talet. Det är som om kineserna fortfarande inte har kommit på hur man skruvar ihop en Ford Falcon -63. Ryssarna som faktisk var först i rymden tycks inte heller ha kommit på hur man reser till månen. Mycket märkligt. Frågetecknen hopar sig.
Svaret är väl att vare sig ryssarna eller kineserna funnit någon större anledning att bränna pengar på att upprepa amerikanarnas månfärder när kapplöpningen redan var över.
De har nog inte funnit det värt pengarna för att få hem ytterligare några hundra kilo mångrus.
Citat:
Ursprungligen postat av Dalulven
Din text är i sanning en julklapp till intellektet. När exakt har du kalkylerat att nästa månlandning kommer att ske, så man kan ha mikropopcornen redo ... ?
En sak som jag har funderat på: När Apollo-astronauterna lämnade månytan hur lyckades de återdocka med servicemodulen? Beräknade man bana och hastighet för hand, eller i en dator eller med en miniräknare? Det kan knappast vara uträknat på förhand?
Detta moment blir kritiskt i Musks rymdprogram, där raketen måste tankas i orbit många gånger.
Till stora delar hade man nog räknat ut det med hjälp av stordatorerna i Houston och sedan finputsade man nog det sista med hjälp av den lilla datorn ombord + att man nog gjorde själva dockningen för hand.
Man lär väl vara tvungna att bygga en större raket än musks nuvarande raketer som de åker till ISS med om de skall åka till månen?
Svaret är väl att vare sig ryssarna eller kineserna funnit någon större anledning att bränna pengar på att upprepa amerikanarnas månfärder när kapplöpningen redan var över.
De har nog inte funnit det värt pengarna för att få hem ytterligare några hundra kilo mångrus.
Till stora delar hade man nog räknat ut det med hjälp av stordatorerna i Houston och sedan finputsade man nog det sista med hjälp av den lilla datorn ombord + att man nog gjorde själva dockningen för hand.
Man lär väl vara tvungna att bygga en större raket än musks nuvarande raketer som de åker till ISS med om de skall åka till månen?
Nu handlar det om permanenta baser på månen och man har redan testat en 4G bastation på månen (LSCS IM-2).
Så småningom kommer nationer ha outposts där för o säkra områden.
Så Nokia redo att bygga 4G täckning på månen
🤣
Stackars alla månlandingsförnekare som snart sitter med sina kardborreskor o äter snorkråkor o ser på som mongolider
Nu handlar det om permanenta baser på månen och man har redan testat en 4G bastation på månen (LSCS IM-2).
Så småningom kommer nationer ha outposts där för o säkra områden.
Så Nokia redo att bygga 4G täckning på månen
🤣
Stackars alla månlandingsförnekare som snart sitter med sina kardborreskor o äter snorkråkor o ser på som mongolider
Då pratar vi väl om ännu större raketer och extremt mycket mer material som skall skickas upp och då är det ju inte alls konstigt att det inte gjorts än. Krävdes ju en Saturn 5 raket för att sätta en månlandare på månen. Vilka raketer skulle krävas för att få upp en hel bas dit? Lär ju krävas extrema raketer och även ett ganska stort antal uppskjutningar innan man har en permanent månbas som fungerar.
Då pratar vi väl om ännu större raketer och extremt mycket mer material som skall skickas upp och då är det ju inte alls konstigt att det inte gjorts än. Krävdes ju en Saturn 5 raket för att sätta en månlandare på månen. Vilka raketer skulle krävas för att få upp en hel bas dit? Lär ju krävas extrema raketer och även ett ganska stort antal uppskjutningar innan man har en permanent månbas som fungerar.
Man bygger med regoliten från månen själva skalet* och blåser in en trycktätt membran av plastfolie.
Lite dörrar inredning så det är inte extremt.
Man kan även göra detta i lavatunnlar.
Det är trots allt ett flera decenier lång evolution för nationer som vill vara på plats men det går fort sen med kärnkraftverk,mobilnät o primitiva ytrymmem/hotell.
Man lär väl vara tvungna att bygga en större raket än musks nuvarande raketer som de åker till ISS med om de skall åka till månen?
saturn V är rätt pluttig, första steget har en maxkraft på 33MN medans block 3 av space X superheavy ligger på drygt 80MN och det kommer vara ännu högre med block 4, superheavy har även lite bättre burn time.
Påstås att super heavy ska vara tillräcklig inte bara för månen utan även till mars, sen får framtiden utvisa hur bra det stämmer.
Obs AI svar.
SpaceX's Starship, using the Super Heavy booster, aims to deliver over 100 metric tons (220,000 lbs) of cargo directly to the lunar surface, requiring in-orbit refueling for full capacity, enabling habitats, rovers, and sustainable exploration. This massive payload capacity, the largest ever, supports long-term Moon bases, with missions targeting commercial cargo delivery starting around 2028.
Key Payload Details:
Capacity: Starship is designed to carry 100 to 150 metric tons to Low Earth Orbit (LEO) and can deliver up to 100 tons to the Moon's surface after orbital refueling.
Mission Goal: To establish a permanent human presence on the Moon by delivering large amounts of equipment, habitats, and supplies.
Economics: SpaceX plans to offer this service at around $100 million per metric ton, making lunar missions more accessible.
How It Works:
Super Heavy Booster: Lifts the Starship spacecraft and its payload from Earth.
In-Orbit Refueling: Multiple tanker Starships refuel the main lunar-bound Starship in Earth orbit.
Lunar Delivery: The fully fueled Starship then travels to the Moon, delivering its substantial payload.
__________________
Senast redigerad av Arne.Anka 2025-12-26 kl. 21:03.
