Till de som tvivlar på månlandningen...

Och de Japanska, Kinesska och Koreanska då?
Fem olika länder har fotat landningsplatserna.

https://www.reddit.com/r/spaceflight/comments/1eafm3h/apollo11_landing_site_photographed_by_5_countries/#lightbox

Shack matt

Den har förvisso bra specialeffekter men inte så bra. Kubrick var smart, han hade en penna som flöt runt fritt, till synes. I verkligheten var den fastklistrad på en glasskiva som roterade. Det går bra för ett enstaka objekt, men skulle aldrig fungera för den mer komplicerade verklighet vi ser i filmerna från månen.

Bortsett då från alla andra problem som redan tagits upp.

Tycker du själv att man ser något speciellt över huvud taget på dom tre som inte är från USA eller Indien?
Seriöst?

Du tänker att dom usla filmerna på astronauter i vajrar var svåra att spela in??

Det mest graverande är själv månlandningen, hur man kunde koppla loss landade och flyga ned till månens yta, landa, promenera runt, starta igen flyga iväg, hitta och hinna ikapp kommandomodulen och docka. Man måste väl få upp månlandaren i mach 4 eller så för att hinna ikapp CM.
När man lyfte från jorden var hundratals personer inblandade, man behövde ett starttorn (launch tower), och en ocean med raketbränsle.
När man startade från månen behövdes inget av detta, astronauterna bara flög iväg själva, på egen hand. Ganska otroligt.

Det är nästan så man kan misstänka att månen har lägre gravitation, ingen atmosfär och att den halva av månlandaren man lyfte med från månen vägde mycket mindre än hela Apollokapseln som skulle upp från jordytan

I direkt kontrast till de framförda invändningarna är det varken tekniskt, fysikaliskt eller konceptuellt anmärkningsvärt att från en gravitationsmiljö motsvarande cirka en sjättedel av jordens, och under förhållanden som i praktiken kan betraktas som vakuum, accelerera till den orbitala hastighet som krävs för att etablera en stabil bana runt månen. Det verkligt graverande är i stället att detta över huvud taget framställs som något problematiskt, då frågeställningen utan större svårighet låter sig reduceras till elementära tillämpningar av klassisk mekanik och grundläggande matematiska samband, fullt tillgängliga redan på gymnasial nivå.

Förnekarna har inte uppnått nån gymnasial nivå av någonting.

Om man tittar på vad Wikipedia har att säga om Konspirationsteorier om Månlandningen så finns det en del godbitar. Både rent tekniska, med att bränslemängden inte räckt till månen. Plus en del med ljus och skuggor, detaljer kring promenader, månbilen och mycket annat. Allt mycket realistiskt, trovärdigt och vetenskapligt.

Man kan ju undra varför inte ryssar och kineser använt de senaste 50 årens uppehåll i månresor till att komma ikapp USA. Det vore väl en enorm prestige i att ta över ledarrollen. "Första icke-amerikanen på månen". Att landsätta en kines på månen, vilken propagandaseger vore inte det. Både Kina och Ryssland har ju också ett helt annat kostnadsläge än USA. Så varför inte passa på att gå om USA? Antagligen för att månresor inte är möjliga.

Enligt planerna skall Kina landsätta folk på månen 2029-2030:
https://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_Lunar_Exploration_Program#Crewed_mission_p hase

De har ingen brådska, att vara tvåa är inte samma sak som att vara först.

Kinas officiellt deklarerade ambition att genomföra bemannade månlandningar under perioden 2029–2030 kan med god analytisk rätt betraktas som ytterligare ett empiriskt stresstest av den på Flashback minst sagt seglivade föreställningen att Apollo-programmet skulle ha utgjort en storskalig fabricering, upprätthållen av hundratusentals individer över mer än fem decennier. Detta framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att samtliga tidigare påstått ”suspekta” komponenter i Apollo-uppdragen sedan länge visat sig vara fullt förenliga med bevarad dokumentation, etablerad ingenjörspraxis och grundläggande fysikaliska principer.

Det som ytterligare förstärker situationens analytiska belysningsvärde är att den kinesiska missionsarkitekturen i allt väsentligt reproducerar samma strukturella lösningar som användes under Apollo-eran. Den planerade profilen omfattar uppskjutning av en dedikerad månlandare till omloppsbana kring månen, följt av en separat bemannad uppskjutning där astronauterna transporteras i en kommandomodulliknande farkost, varefter dockning genomförs i månorbital miljö.

Astronauterna kommer — föga överraskande för den som är bekant med elementär rymdfysik — även i detta fall att passera genom Van Allen-bältenas ytterkanter. Navigeringen kommer, lika odramatiskt som tidigare, att baseras på fortlöpande mätning, jämförelse och iterativ korrigering, snarare än på realtidslösning av mytologiserade icke-linjära differentialekvationer som aldrig varit operativt nödvändiga. Med andra ord: identisk fysik, identisk metodik och identiska begränsningar som för över ett halvt sekel sedan.

Liksom under Apollo genomförs nedstigning och uppstigning med månlandaren, följt av återdockning med moderfarkosten och trans-Earth-injektion enligt samma sekventiella och väldokumenterade logik. Återinträdet sker i en dedikerad kapsel, medan övriga komponenter avsiktligt lämnas att destrueras — en rationell ingenjörsmässig designprincip snarare än ett indicium på någon form av efterhandskonstruktion.

Det verkligt intellektuellt intressanta aktualiseras först i frågan om hur denna utveckling förväntas assimileras av dem som i decennier hävdat att Apollo var principiellt omöjligt. Antingen måste man acceptera att samma fysik återigen visar sig fungera exakt som förut — eller så tvingas man postulera att även Kina frivilligt investerar betydande ekonomiska, tekniska och politiska resurser i att iscensätta en tekniskt avancerad, strategiskt riskabel och fullständigt poänglös rekonstruktion av en redan påstått ”avslöjad” bluff.

I båda fallen undermineras konspirationsteorin av sin egen interna inkonsistens. Det som därmed återstår att förklara är inte hur människan tog sig till månen, utan hur vissa fortfarande lyckas undvika att göra motsvarande resa på det intellektuella planet.