Män som strävar efter framgång och mening

När jag skriver detta är det julafton. När man stannar upp vid dessa traditioner så påminns man om att man är här igen - ett år senare. Varje högtid, men kanske framförallt jul och nyår, är en tid man blickar tillbaka på året som har passerat och året som ligger framför en. Man har tid, ledigt från jobbet, och möjlighet att reflektera över sin situation i livet.

Jag själv börjar inse att livet är ganska meningslöst. Man jobbar och tjänar pengar - men till vilken nytta. Jag borde resa, uppleva mer, ta mer risker. Varför spara till någon pension. Livet är här och nu.

Livet är som ett dataspel där man har alla möjligheter. Men ändå lever man i en liten bubbla.

Ni maskulina män här i forumet som tillhör manosfären:

- Vad gör ni för att bli ännu mer framgångsrika och finna mening i livet?
- Vad ångrar ni att ni slösat det gångna året på? (Oavsett när ni läser detta - ni kan varje dag blicka tillbaka och fundera över hur ni har spenderat de senaste 365 dagarna.)
- Vad var det bästa beslutet ni gjort i era liv för att bryta er loss, ut ur The Matrix, och för att leva ännu friare och maskulinare liv enligt idealen från MGTOW m.m.?

Existentialism kickar in i några av oss, men de flesta jag pratat med verkar slippa grubbla över meningen.
Det är samma visa varje gång. Mening är synonymt med mål eller syfte, saknar man andligt mål, då känns det meningslöst. Har du en kvinna, barn eller något annat du älskar så har du mål för resten av livet. Sket du i familjelivet som evolutionen skapt en för så är det svårare att känna mening. Det är förväntat. Man behöver dock inte gå längre än till etiken för att hitta något man finner mening i att kämpa för, om du har empati. För oss empatibegränsade så skiter man dock i andra, så att kämpa för någon annan känns bortkastat. Då får man sikta mot ren själviskhet och följa sitt inre.

Livet är inget datorspel, det går alltid att hacka ett datorspel så man får det som man vill.
Verkligheten är så jäkla begränsad att man inte ens kan slå på noclip och flyga vart man vill, ingen bool proptestingcheatsenabled true och motherload för att slippa skaffa jobb, inte ens slå på god-mode för att slippa dö.

Bara sätt upp livsmål, då löser det sig.

Jag fick nog av all idioti 2020, det var droppen som tillslut fick bägaren att rinna över.
Inget mer skatteslaveri på mitt arbete.
Ett fuck you all som bara väntat så långe på att sägas.
Att checka ut, hitta alternativa vägar förbi dårskaparna är enda meningen som är kvar.
Asien på vinterhalvåret, Europa roadtrip på MC sommartid.
Ska det hålla på så till graven, kanske. Vad mer behövs, egentligen inget,,

Jag vet inte vad livet går ut på i stort.

Men för den enskilde personen så kan det bli riktigt bra om man först sätter upp mål för sig själv som man strävar mot. När de börjar kännas meningslösa så skaffar man sig en partner och delar livet och dess glädje och sorg med. När det efter några år börjar bli vardag så skaffar man sig barn, som sprider den högsta glädjen och känslan av ansvar att inget annat blir viktigt.

Då har man gått från att uppfylla sina egna drömmar till att fokusera på sin partner och barn. Dvs, sätter andra framför en själv. Och en bättre mening med vad som i övrigt kan uppfattas som rätt meningslöst liv, finns inte.

När barnen sen har vuxit upp kan man åter börja fokusera på sig själv, resa, njuta av skogen, osv. Det är lite extra guldkant på vad som innan blev ett väldigt bra liv, som vi får tacka den teknologiska utvecklingen för.

Jag är maskulin, men tillhör nog inte "manosfären". Svarar ändå, för det är en intressant fråga.


Jag börjar närma mig 55, och min erfarenhet är att mening och framgång, kommer ur att vara behövd och efterfrågad. Jag har spelat in och gett ut musik, publicerat texter och gjort allt det där "självförverkligande". Det gjorde mest att jag kände mig ensam, och att själva meningen i tillvaron kändes ännu mer avlägsen.
De saker som kändes "yes!" och "jag vann!", är att laga mat till mina barn en sen kväll när de är hungriga, eller skjutsa min gamla pappa till sjukhuset när han blivit för skruttig för att köra själv. Att kunna göra något för någon annan, kort och gott.


Jag önskar att jag hade mer energi och vore mer social, men jag kan inte säga att jag ångrar den tiden jag spenderar själv, tittandes ut genom fönstret. Möjligen ångrar jag att jag druckit för mycket under sena kvällar, men det var något jag var tvungen att "bli färdig" med, innan jag slutade med det.


Att leva "enligt idealen från MGTOW" låter väldigt svagt och bögigt, om du frågar mig.

Jag tror att man misstar sig, om man tror att det goda livet kommer ur beslut. Det kan lika gärna handla om att låta saker hända. Woke-ideologierna handlar om kontroll, och jag tror på att vara en motpol till det. Låt barn komma till. Läs böcker du bara råkar hitta. Prata med en främling.

Men ett gott beslut som jag tagit redan i tidiga 20-årsåldern, är att avlägsna mig från premisserna om någon behandlar mig illa eller får mig att må dåligt. Ingen jävla parterapi. Inget letande efter sätt at ursäkta andras dåliga beteende. Med det kom insikten att världen är full av helt hopplösa människor, som du inte kan hjälpa, och som det inte spelar någon roll hur mycket du anpassar dig efter. De hatar dig och de hatar livet ändå. Slösa ingen tid på dem. Inte ens om det handlar om någon du är kär i.