Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Det är fullt möjligt. SJ-växlarens och Gladhs beskrivningar av lastbilen har ju flera beröringspunkter, exempelvis dekalerna på sidan och att det rör sig om en äldre lastbil. SJ-växlaren associerade till en Bedford, medan Gladh mycket riktigt nämnde Opel Blitz.

Bilar är inte mitt område alls, men när jag jämför bilder tycker jag mig se likheter mellan de olika märkena.

Bedford från 1965: https://static.blinto.se/object/image/big/big_206876_2476666.jpg?time=1728310174&_gl=1*15lbe 30*_gcl_au*NDI2MTkwMDU4LjE3NjY0MzQyNzY.

Opel Blitz från 1960:
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/d/d9/Opel_Blitz_truck_%281960%29_at_Schaffen-Diest_in_2015.JPG

Visserligen finns det även uppgifter som går isär, bland annat färgen på bilen (grön respektive gråblå).

Angående att Gladh menar att bilen var i dåligt skick, medan den bil som anträffades var "uppsnyggad" finns det flera möjliga förklaringar. Antingen kan Gladh ha observerat helt annan lastbil eller så kan lastbilsägaren ha reparerat och snyggat till bilen någon gång under perioden efter början av juni och slutet av november då han anträffas på Malmskillnadsgatan. Det senare vore självklart tänkvärt.

Polisen noterade även att runda dekaler på den upphittade lastbilens dörrar hade målats över. Den detaljen rimmar väl med de runda dekaler som SJ-växlaren berättade om, förutom att de vid hans iakttagelse inte var övermålade.

Jag instämmer i ditt intressanta inlägg i sin helhet, men citerar enbart denna del som jag också har funderat över. Generellt uppfattar jag det som att Dan Josefssons dokumentärserie väckte ett förnyat engagemang och att många, inte minst de som kanske inte ens kände till da Costa-fallet, insåg vilka absurda rättsövergrepp som begåtts.

Men debatten och ansvarsutkrävandet tycks sedan dess ha dött ut och det vore oerhört beklagligt om Härm och Allgén inte heller denna gång fick någon form av juridisk upprättelse, såsom ersättning ex gratia. Du nämner Kevin-fallet, där de utpekade bröderna slutligen fick ex gratia-ersättning. En sådan lösning vore det enda rimliga, om resningsansökan inte går igenom.

I det här sammanhanget vill jag också peka på den okända uppgiften som Eremona upptäckte, nämligen att samma advokat hade företrätt da Costa innan han sedermera företrädde Allgén. En sådan jävsliknande situation, som såvitt jag vet inte tidigare har varit känd, bör utgöra en tillräckligt graverande och ny omständighet för att öppna för en ny prövning.

Instämmer till fullo i att denna mycket anmärkningsvärda uppgift naturligtvis egentligen borde vara en tillräcklig omständighet för att ogiltigförklara rättegången.
Denne advokat hade ju inte i rättegången som försvarare av någon som stod åtalad för mord på hans tidigare klient att göra. Oerhört anmärkningsvärt att han inte avsade sig fallet, han borde ju fört loggbok på sina tidigare klienter. Det var han som advokat skyldig att hålla reda på.

Men att få en resning beviljad för ett preskriberat fall fungerar väl gissningsvis inte.
Om en resning skulle kunna beviljas, trots att fallet är preskriberat, skulle dock en sådan omständighet möjligen kunna räcka.
Men för en resning fodras också att man kan göra det sannolikt att utfallet har påverkats negativt för klienten av denna jävsliknande omständighet.
Och det går ju inte att hävda eftersom utfallet var en friande dom.
Det där helt omotiverade tillägget i domen att läkarna var skyldiga till styckningen går sannolikt inte att komma åt på det här sättet.
( jag har fuskat och frågat en advokat, själv är jag inte så juridiskt insatt).

Det verkar därför rätt hopplöst att få en resning av domen beviljad.
Det man däremot skulle kunna få igenom är en överklagan av deslegitimeringen som var den stora förödande konsekvensen av domskrivningen om styckning.
När det idag är uppenbart att de båda läkarna inte är skyldiga till styckning av CdC och att det dessutom begåtts rättegångsfel med en sorts jävsliknande försvarare - borde det egentligen räcka för ”inhibition av deslegitimeringen”.

Då är det inte som att Allgen och Härm på nytt blir leg.läkare. Utan istället kommer de att som tidigare fortsätta vara leg.läk eftersom perioden med deslegitimering ogiltigförklaras.
Allgen är närmare 80-år, går med rullator och är skröplig. Härm är några år yngre, men nästan helt döv och blev därför också sjukpensionerad redan för många år sedan. Ingen av dem har minsta praktisk nytta av ett läkar.leg idag, men det handlar om moralisk upprättelse.
Och som du skriver - en symbolisk ex-gratia ersättning vore naturligtvis också på sin plats.

Svenska myndigheter borde städa upp denna juridisk plump i rättshistoriens protokoll som faktiskt är en riktigt pinsam skamfläck. Precis som Quick och Kevinfallet också var innan de slut korrigerades.

Precis. Min gissning är att Gladh och skrotsamlaren i gröna lastbilen förmodligen kände varandra ganska väl, och därför ville inte Gladh direkt peka ut honom även om han förstod vem poliserna var på jakt efter. Utöver att ha varit en uppskattad kund så kan det funnits ytterligare saker som knöt dem samman.

I mitt tycke direktkvalificerar sig plötsligt ägaren till gröna lastbilen till Top 5 över suspekta typer da Costa-fallet. Det måste finnas mer i slasken om honom. Även om det inte finns några fler förhör så borde man gjort en ordentlig bakgrundskoll av honom, likt den man gjorde på TÅ i augusti 1984. I rimlighetens namn bör de även ha beslagtagit lastbilen för kriminalteknisk undersökning. Jag hör med arkivet.

På samma sätt som barnamördaren Anders Eklund av en tillfällighet blev fotograferad med sin bil vid rätt tillfälle, kan det vara så att SJ-växlaren av en ren händelse noterade den gröna lastbilen på Eugeniavägen vid rätt tidpunkt, och att det därmed kan vara en väldigt viktig ledtråd i utredningen. Tänk om det var så att lösningen på gåtan faktiskt fanns där framför ögonen på polisen hela tiden, men att det inte uppmärksammades förrän nu. Å andra sidan kan det också vara så att jag tolkar för mycket in i detta och att det inte har någon betydelse alls.

Konfrontationen mellan SJ-växlaren och lastbilsägaren kanske finnas nedtecknat i något dokument som i huvudsak rör något annat, typ just undersökning av lastbilen, och kanske därför är svårt att hitta. Jag har verkligen svårt att tro att det inte skulle ha dokumenterats alls.

Det är bra att vi är flera ögon som granskar dessa gamla dokument. Jag missade helt det som costa-mop noterade om att lastbilsägaren dessutom titulerade sig som fastighetsskötare.

Vad gäller läkarnas möjlighet till upprättelse uttalade sig advokat Thomas Olsson i Sveriges Radios program Studio Ett den 18 december förra året. Enligt honom kan det ta mellan sex månader och upp till ett år för honom och hans kollega att gå igenom all relevant information för att bygga upp ett så starkt ärende som möjligt för att uppnå ekonomisk och juridisk upprättelse.

........

Ju mer man läser utredningen om barnet desto mer kokar man. Hur kunde man låta det gå så långt? Och varför svalde utredarna detta rakt av? Man får verkligen bilden framför sig, en vanlig hårt arbetande helyllepappa som bara vill göra rätt för sig, men förnekas frid av en grälsjuk kvinna. Hoppas verkligen inte hon har fortsatt jobba som journalist. Då mår man ju illa.

Jag är inte heller särdeles juridiskt bevandrad, så jag funderar fritt.

Advokat Bengt H Nilssons förhållningssätt till Allgén har ju tidigare ifrågasatts, vilket beskrivs bland annat av Lindeberg: https://mediemordet.com/om-thomas-allgens-advokat/

Om man nu utöver alla de ytterst besvärande omständigheter som nämns ovan även kan konstatera att Nilsson också har företrätt brottsoffret anser jag att det vore rimligt att mena att Nilssons bristande försvar av Allgén hade inverkan på det omotiverade tillägget i domslutet, trots att domen var friande. Hade rätten skrivit så om Nilsson exempelvis varit mer kritisk kring fotohandlarparets konfrontation? Hade denna konfrontation, där Allgén avvek via sitt lätt besvärade leende och där ledande frågor ställdes, tillmätts denna oerhörda vikt om Nilsson hade påtalat de uppenbara bristerna?

Utan tillägget om att läkarna skulle ha styckat kroppen hade de svårligen kunnat deslegimiteras efter en friande dom. Så även om det rent juridiskt rör sig om olika processer påverkade Nilssons orättfärdiga agerande alla därefter följande konsekvenserna av fallet.

Så resonerar jag, men det kan som sagt vara uppåt väggarna. Det väsentliga är att personer som kan agera juridiskt får kännedom om detta jävsförhålllande, vilket har skett som jag förstår det.

Jag instämmer givetvis i att läkarna bör återfå sina legitimationer och också kompenseras ex gratia. Men enligt min mening bör även de ansvariga, på olika nivåer, ställas till ansvar för sitt agerande. 80-talet var av allt att döma en ond och mörk tid beträffande rättssäkerhet.

Det är faktiskt än värre. Modern omskolade sig till jurist.

Att utredningen kunde spåra ur var förmodligen en kombination av tidsanda, tunnelseende, jävsförhållanden, Jovan Rajs, en närmast religiös tro på undanträngda minnen och sedermera en komplett masspsykos där hela svenska folket trodde att ett 1,5 år gammalt barn kunde berätta om styckmord, kannibalism och origier. Du kan läsa bakåt i tråden för att finna människor som än i dag tycks resonera på samma sätt.

Det finns onekligen en hel del uppseendeväckande detaljer kring denne lastbilsägare. Förutom att det rimligtvis bör vara denna lastbil som SJ-växlaren såg med tanke på Sundbyberg Ilexpress-loggan och att lastbilsägaren de facto hade en koppling till Eugeniavägen, finns det andra tankeväckande aspekter.

Varför behöver en fastighetsskötare en lätt lastbil för privat bruk, exempelvis?

Tyvärr är ju mannens adress och eventuellt även hans arbetsplats maskerad i dokumentet, men det vore inte otroligt att tänka sig en Sundbybergkoppling i och med att han uppgav att han köpt presenningen direkt från Sundbyberg Ilexpress. Det skulle i sådana fall placera mannen i ett intressant geografiskt område och man kan fundera över om han också hade besökt FP1, t ex vid sexköp.

Att lastbilen var uppsnyggad i november och att dekalerna på sidan var övermålade är också en intressant observation. Hade den renoverats efter juni och i sådana fall varför?

Man får verkligen hoppas att mannen undersöktes grundligt och avfördes av något reellt skäl, men det här är ju da Costa-fallet och man kan förvänta sig precis vad som helst.

Ja det var verkligen ett riktigt juridiskt haveri - rättsröta - där man idag med sundare ögon inte kan begripa hur masspsykosen kunde drabba journalister, mediachefer, polisutredaren, domarna och gemene man så totalt.

Folkmassan lynchade och dödade den för dåvarande kronprinsens död helt oskyldigt anklagade Axel von Fersen år 1810 genom kollektiv masspsykos.
Den rättsliga och samhällsmässiga lynchningen av de båda åtalade läkarna under rättegången där domen föll 1988 bygger i princip på samma typ av masspsykos.

Fem-sex generationer passerade mellan de båda lynchningarna - men de psykologiska strömningarna som kulminerade i att man slet von Fersens i bitar och förstörde livet för de båda läkarna bottnar i samma sak. En successivt upptriggad masspsykos.

Masspsykosen drevs på av dem som ville sälja sensationsnyheter i tidningar och av dem som demonstrerade och höll i plakaten utanför rättssalen. De som demonstrerade ville i sin tur tjäna politiska poäng på att göra fallet till en kvinnokampsfråga.
Da Costa fick postumt symbolisera bilden av den oskyldiga stackars utsatta kvinnan och de båda manliga läkarna fick symbolisera mörka makter med häxkonster, kannibalism, perverst sex hos en högre samhällsklass i den sociala trappan.

Det sorgliga i hela historien är att det efter denna snedseglade masspsykos-rättegång och utredning har gått rätt bra för flera av de inblandade som agerade tokigast.
De lyckades genom sitt agerande göra sig ett namn i sina respektive branscher och skaffade sig mäktiga vänner.
Jovan Rajs fick professuren och chefskapet på rättsmedicin, barnpsykiatern Frank Lindblad med det helt absurda intyget om barnet blev också professor, den kända drivande kvinnosakskvinnan Hanna Olsson fick också en hederstitel av Umeå universitet och ex-fru Allgen fick ensam vårdnad och blev jurist vid Stockholms universitet.

Fortfarande har både ex-fru Allgen och den nu vuxna dottern skyddade personuppgifter. Dottern har aldrig mer träffat eller haft kontakt sin far efter rättegången.

Många av de inblandade lever inte längre. Men de fyra uppräknade ovan (naturligtvis inte den lilla dottern), som alla fortfarande lever bland oss, borde alla fyra få stå till svars för vad de gjort. Det räcker inte med att de fick kritik i dokumentären och också många andra gånger kritiserats. De borde verkligen få uppleva negativa konsekvenser av sina felaktiga handlingar.

Rajs, Lindblad, Olsson och ex-fru Härm borde inte komma undan konsekvenser. En form av Nürnberg-rättegång i miniatyr borde drabba dem.
Om inte annat för att få folk att idag tänka efter innan de låter sig dras med - och som de här fyra agera drivande - i en masspsykos där någon oskyldig bildligt eller praktiskt lynchas igen.
Ett offer som lynchas och offras för att det ger de drivande fördelar.

En stor del av förklaringen tror jag beror på att barnets (mammans) berättelse så väl passade in i narrativet om Teet som gärningsman. Det bekräftade allting som polisen länge misstänkt. Allting föll på plats för dem, så att säga. Det var "the missing piece of the puzzle".

Att beakta ett så litet barns berättelse var ju dessutom helt obevandrad mark vid den här tidpunkten. Samtidigt som man gav sig ut på det okända gav det säkert en känsla av att vara något nytt och spännande. Det kan också bidragit till att ingen ifrågasatte mammans uppgifter.

Det som däremot är väldigt slående ju mer man gräver i slasken och får inblick i CdC:s liv och leverne den sista tiden innan sin död, är den totala avsaknaden av Teet och Thomas. De fanns aldrig där till att börja med, något som utredarna valde att helt bortse ifrån.

I detta haveri finns det otaliga som borde ställas till ansvar, allt från domare till journalister. Den mediala hysterin som skapade en slags allmän konsensus om att läkarna var skyldiga bör inte underskattas.

En medial självrannsakan var något jag saknade efter den, visserligen snabbt övergående, debatten efter dokumentärserien. Jag minns att jag kommenterade något magsurt om Victor Malms, kulturchef på Expressen, krönika där han konstaterade att det skett ett rättsövergrepp mot läkarna och menade att dokumentärserien handlade om "ett problem som plågar varje samhälle och tid: Du kan inte se sakerna som du står mitt i". Detta är så klart oerhört ironiskt eftersom Malm inte nämner mediernas i allmänhet och Expressens i synnerhet skuld i just detta rättsövergrepp. Ett hyckleri som saknar motstycke.

En aspekt av mediernas förhållningssätt som jag tror fick en förödande effekt på den allmänna opinionen var att man framställde det som om de så kallade styckmordsbilderna var upphittade och alltså konstaterat existerande. När jag har talat med mindre insatta har jag blivit varse om att en del än idag tror att polisen faktiskt fann fotografier av styckningen.

Om så hade varit fallet skulle självklart ett konkret bevis ha styrkt de luddiga uppgifterna från t ex mamman. Mediernas framställning var i detta avseende förödande.