Jag har fått nog - anklagelser om pedofili i familjen (OBS Känsligt)

Nu är måttet rågat, jag klarar inte av att bära på den här konflikten ensam längre. Därför delar jag den nu med er här på flashback, och hoppas väl att någon barmhärtig själ kan ha något gott råd att dela.

Bakgrunden till mitt dilemma ligger i pedofilianklagelser inom familjen. Det förstör relationen mellan mig och min syster.
Hon "känner" nu att vår pappa våldtagit henne som treåring.

En sak är sann - att han ska ha begått ett övertramp när han var tungt alkoholiserad när hon var 12 - vid det tillfället var jag 10 år gammal och han gjorde ett vårdslöst närmande där han ska ha lagt handen över hennes könsorgan (med kläderna på) i köket. Mot mig gjorde han något vårdslöst också, och det vill jag inte gå närmare in på, men det kan snarare klassas som ett allvarligt misstag och blev inte sexuellt. Vid den här tidpunkten hade han fått hembränt av en granne och drack 1l sprit om dagen under en period. Han var inte tung alkoholist innan, och är inte tung alkoholist idag trots att hans spärrar är lite låga och det att han supit bort en del av minnet. Det är tungt, men jag och han har en relation som fungerar. Han och min mamma har också en kommunikation, men mest för min skull.
Mina föräldrar höll under den här tiden "gömda" på liten ort runt västkusten - det här var över 21 år sedan. Som vuxen idag, kan jag ha ett vuxet perspektiv och därför förstå den psykologiska händelseutvecklingen när pappa föll efter skilsmässan. Han var på en plats där han trodde att han inte hade något mer att förlora.

Men! För att försöka ha en fungerande relation med min syster har jag tagit avstånd från pappa men beslöt ändå att bjuda in honom till mig på julafton eftersom han idag är pensionär och spenderat de sista tre jularna ensam. Jag kommer inte att ha honom i livet för alltid och vill inte gå miste om den tiden som finns. Min mamma har tidigare haglat anklagelser mot honom, blev polisanmäld, men är idag förlåten. Det var hon som begick ett tjänstefel och bröt mot lagen när hon tog med sig jobbet hem och pressade våra familjeomständigheter de åren. Att smuggla människor från myndigheter är grogrund för konflikter och blir nästan en kriminell miljö för barnen. Med den detaljen ur luften vill jag gå vidare till konflikten den här julen, för idag finns inte några barn involverade i vår vuxna familj, och när den dagen kommer att det blir ungar i leden så vill jag inte att det här ska gå vidare och bli en familjemyt som försätter oss i utsatthet.

Idag ringde min syster. Hon berättade att mamma berättat för henne att jag skulle fira julafton med pappa (något jag inte berättat för min syster eftersom vi beslutat att inte prata om honom) och hon anklagar mig för att ha ljugit om detta. Hon gick vidare med att angripa mitt goda ord, alltså att påstå att jag inte håller saker som jag har lovat. (I detta fallet, att jag inte tagit tillräckligt avstånd ifrån pappa.) Senare påstod hon att han skulle ha våldtagit henne som treåring, fullständigt saklig på rösten och lugn (nästan kall) samtidigt som hon började gaslighta mig med att slutligen säga "Hoppas du har en så bra dag som du kan ha" - hon har ofta anspelat på att jag ska lida av psykisk ohälsa. Jag sade något om att hon låter sinnessjuk när hon påstår sig blivit våldtagen som treåring. Hela resonemanget är för mig ganska avsmakligt och det vänder sig i gnupen av att behöva ta i det här ämnet.
Hon lider ju uppenbarligen av vanföreställningar - också min mamma tror att min mormor blivit sexuellt utnyttjad som (spädbarn) men hon var krigsöverlevare från nazityskland så på den fronten får man ha lite överseende med vad som försiggick i huvudet på människor då. Jag ber om ursäkt för den bilden och hoppas att min kära läsares filter sitter där de ska sitta. Det här är grova saker att bära på.

Är det här det sociala arvet?
Och framför allt, jag som är lite socialdiplomatiskt lagd: Hur får jag mina nära relationer att fungera trots detta? Och hur låter jag bli att bli stigmatiserad av min syster, som tidigare velat göra mig till "pappas offer" eftersom hans övertramp mot mig 2003 ska ha varit lite, lite värre än hennes.

Till dig som tagit dig igenom texten, tack, och till dig som har något bra att säga: tack på förhand.

Varma hälsningar
salt5491

Att er pappa gjort sexuella närmanden mot er flera gånger talar månne för att din syster med all rätt tagit avstånd. Känner du att det går att förlåta, fine, men jag förstår din syster.

Folk blir inte pedofiler för att de druckit sprit och det finns ingen ursäkt.

Enligt tidigare inlägg från dig, så har du ju själv också blivit utsatt för övergrepp.

Du kallade det för fragil mandom

(FB) Överkomma fragil mandom (som tidigare offer för sexuella övergrepp)

Är det inte med i bilden längre?

Och här levde du som tjej, och blev våldtagen två gånger

(FB) Att behöva värna sin trohet socialt

Du misstror din egen syster för att hitta på att hon blivit våldtagen som barn, hur kan du göra så mot henne? Det kanske har tagit henne en hel livstid att våga berätta. Och du skyddar en pedofil till varje pris. Vad sysslar du med egentligen?

Ok? Det har inte hänt! Kvinnor kan få för sig massa saker om sin sexualitet. Hon inbillar sig.


Din farsa är ett creep. För det första! Man skall inte vara grovt full inför sina barn. För det andra så har din syster all rätt att bryta kontakten med honom. Man tafsar inte på sina barn. Nu tror jag inte att din farsa är pedofil. Då hade han gjort mycket värre saker mot er. Men ett creep är han.

Vad din syster tycker om honom får stå för henne. Vill du umgås med din farsa gör det. Hon har ingen rätt att försöka kontrollera dig genom att få dig att känna dig skyldig.

Hur "vet" du det?

Tydligen inte, men är man dum i huvudet så blir det så här!

Klart att dom blir.
Du blir inte pedofil om du inte tar steget att röra i barn eller titta återkommande på porr med barn.

Om folk inte hade spärrar, så skulle en majoritet av män kunna göra så under en snefylla.

tycker ni ska släppa detta nu och gå vidare.

Glömde nästan bort att skriva att jag också har en bror, som är tre år yngre. Tror han är milt traumatiserad av konflikten.

Jag klandrar inte henne för att hon sagt upp kontakten med honom, det respekterar jag och har också uttryckt det.

Det var som vuxen.