Är långtidsarbetslösa bekväma, lata eller korkade?

Varför ser vi samma mönster om och om igen kring långtidsarbetslöshet? Snyftartiklar, krav på politiska lösningar och minimalt eget ansvar. Och varför verkar det så ofta komma från personer med tydlig socialdemokratisk världsbild?

Handlar det om ideologi? Om man är uppväxt med tanken att staten ska lösa problem, blir det då naturligt att skylla på samhället när ens egna val inte fungerar? Finns det en kultur där misslyckanden externaliseras istället för analyseras?

Är långtidsarbetslöshet främst ett resultat av strukturer, eller av fel utbildning, låg anpassningsvilja och ovilja att börja om? Varför är omskolning, flytt och sänkta krav så laddade frågor för vissa grupper?

Är detta klasspolitik, offermentalitet eller något annat? Vad beror det egentligen på?

Långtidsarbetslöshet är ett resultat av psykisk ohälsa och det vet du mycket väl.

Det är en multifaktoriell orsak bakom långtidsarbetslöshet. Det kan vara alltifrån auktoritetsproblem, låg självkänsla, bristande utbildning, psykisk ohälsa, saknar körkort, missbruk, svårigheter att göra bra ifrån sig på en intervju, personlighetsstörning, fokus på att hitta bortförklaringar, svårigheter att flytta, ensamhet och ibland ren lathet.
Mest är det att människor har gett upp.

Psykisk ohälsa finns, absolut. Men varför blir den ofta permanent? Är det rimligt att ta bort krav, ansvar och incitament i åratal och sen bli förvånad när folk inte kommer tillbaka? För många är rutiner, arbete och egen försörjning det som faktiskt förbättrar måendet.

Är psykisk ohälsa alltid orsaken till långtidsarbetslöshet, eller blir den ibland en konsekvens av ett system som passiviserar? Gör staten folk starkare eller bara mer beroende?

Du beskriver många problem som ofta hänger ihop med passivitet och uppgivenhet. Hur menar du att generösa bidrag förbättrar situationen? Bryter de verkligen mönstret, eller gör de det lättare att ge upp och stanna kvar i problemen?

Dessa har kommit ur illusionen att man utför något av värde eller att någon på riktigt uppskattar ens arbete och tar arbetslösheten med en klackspark. Du som jobbar och sliter dör till slut oavsett och ingen kommer komma ihåg att du någonsin existerade och du vet inte att du någonsin gjorde det

Du kan väl för fan räkna eller?


Det finns konstant lediga utannsonserade jobb för cirka 10% av de arbetslösa.

Detta betyder helt enkelt att även om vi inom 7 dagar tillsätter varenda ledig tjänst i landet så kommer endast 1 av 10 arbetslösa att få jobb medans 9 av 10 inte kommer få nåt jobb för det finns inte fler lediga jobb än så i landet.

Ja om du inte vill skapa ännu fler hittepåjobb betalda med ännu högre skatter.

De flesta som söker jobb kommer aldrig ens bli inkallade till nån intervju för vi har så hög arbetslöshet och så få lediga jobb.

Hur menar du att jag sagt något av det där?

Det finns väldigt många långtidsarbetslösa som aldrig går på offentliga bidrag, men som i det snaraste parasiterar på sina familjer. Det är ett samhällsproblem.

Din karma kommer en vacker dag =). Sluta sparka på dom redan ligger ned. Dom vet bättre själva vad dom sysslar med och vad som orsakar deras psykiska ohälsa, än vad du gör. För det är ju ändå dom som har tillgång till deras psyken och inte du eller hur?

Bostadsort påverkar såklart också. Det finns inte så många jobb i glesbygden.

Ja du har rätt.

Finns alla sorter bland dessa, de är ingen homogen grupp som är arbetslösa av precis samma anledning. Vissa är lata, andra är psyksjuka, några klarar inte av enkel stress över enkla arbetsuppgifter arbetsuppgifter. Ibland kan det vara kombination av dessa.

Desto längre tid som går när de är arbetslösa, desto svårare får de att anpassa sig till arbetsrutiner och det blir en ond cirkel.

De som tar det med en klackspark är de som borde få alla bidrag indragna successivt tills de får äta på naglarna. De som verkligen inte klarar ett normalt arbete behöver givetvis hjälp. Två ytterligheter, däremellan finns olika sorter.