Hur jävla svårt är det för folk med "han/honom" och "hon/henne"?

Nej jag skrev (inte sa) följande:

"Varje dag ser eller hör"

Färre/mindre, många/mycket behöver man bara vara noga med när det kan bli missförstånd.

10 items or less, blev ett jädra tjat om, trots att det var solklart vad det betyder i en snabbkassa.

Man säger inte jag känner hon. Däremot förekommer det i objektsform i vissa dialekter att man då säger han, an eller en. Därför känns det inte fel för dessa att säga han i objektsform.

Är det så?

Jag tycker det låter illa när man använder mycket/mindre trots att man pratar om något som går att dela upp i antal.

Mycket låter ju fel för att det finns alternativa tolkningar.

"Vi ska anställa mindre poliser", låter inte skitbra...

Då tycker jag att "en" är mycket värre. De har läst på någon jävla språkblogg, att man ska ha ett inkluderande språk, sedan låtsas de att formuleringar som "En tar seden dit en kommer" vore helt normala.

Så säger de äldre i de trakter jag växte upp. De är döda nu så de slipper kritiken.

Det säger gamla östgötar också - "En får tacke!".

Det jag syftar på är dock 50-åriga "tjejer" med akademisk utbildning, så tycker att det är sexistiskt att säga "man".

Beror på.. Är man kriminell så kanske det är fördelaktigt..

Vilket i-lands problem

Jag tror vi diskuterat detta innan, haha.

Är akademiker och har inte sett den trenden, men man grupperar sig ju lite olika.

På min tid lärdes vi att säga "jag" istf "man", för på den tiden ansågs det att man inte ville ta äkta ansvar om man sa man när det verkligen gällde en själv. T ex "jag blir ju hungrig", inte "man blir ju hungrig".

Tills 80-talet var det bara norrlänningar som sade han när det skulle vara honom, men ingen sade hon isf henne. Ett stort problem är att många inte vet skillnaden mellan "de" och "dem".