Citat:
Ursprungligen postat av
TrinityMatrix
Vad jag har förstått stod Jocke och hans mamma väldigt nära varann när Jocke var liten (yngre än 5 år) det var bara de två eftersom pappan inte fanns med i bilden. Detta tror jag beskrevs i Jockes dokumentär - ett övergivet barn. Halvbrödernas pappa kom in i bilden när Jocke var två år och allt fungerade bra. Det är först när Jocke är 5 år det verkar spåra ur. Det är ju även då Christofer föds.
Det verkar som Jocke både då som nu är en väldigt känslig person med en npf-sårbarhet. Kan det ha varit så stressande att få ett småsyskon att hans npf-problematik utlöstes/att bägaren rann över och tillvaron blev så kaotisk att allt fallerade?
Han har ju bevisligen känsloregleringssvårigheter och kan tidigt ha haft psykologisk problematik som han kunde hantera när han var ensam med mamman.
Oja, jag tror det är högst relevant detta.
Om ett barn reagerar extremt starkt och långvarigt fientligt när ett nytt syskon kommer, är det fullt rimligt att anta att barnet redan innan hade ett anknytningsproblem till föräldrarna. Alla barn kan uppleva ett nytt syskon som en förlust av sin tidigare självklara plats i familjen, särskilt när det skiljer 4–5 år. Men om det redan fanns en brist i tryggheten, t.ex. känslor av tveksam tillhörighet, svag spegling eller tidig separationsstress, blir den krisen tiofalt värre och betydligt mer långvarig.
Om barnet dessutom är av HSP-typ, som Jocke verkar vara, så förstärks reaktionen ytterligare. T.ex. att Jocke som 2-4 åring på något sätt kände av eller snappade upp att han inte till 100% tillhör bara de föräldrar han lever med. Den känslan är väldigt central för små barn. För små barn känns den sortens otrygghet som ett diffust, mörkt molande hot inombords. Likt mörkrädsla eller något hotande övernaturligt i ens närhet. När föräldrarna inte förstår vad som händer, och barnet därför inte känner att dom bekräftar barnets upplevelse, så cementeras känslan av svek och ensamhet. Det skapar en förhöjd sårbarhet: tryggheten är aldrig självklar. I stället utvecklas en ständig intern fråga: ”Tänk om jag inte räcker? Tänk om jag blir bortvald?”.
Det är typiskt för ett otryggt-ambivalent anknytningsmönster: rädsla för förlust, överkänslighet för små förändringar, intensiva känsloutbrott, frustration och ilska när tryggheten upplevs som hotad. I andra fall kan det glida åt ett mer undvikande mönster: barnet döljer sin egen förtvivlan, blir hårt och tyst, känner sig oälskat och skamfyllt utan att förmå uttrycka det eller visa sitt sanna jag. Kolla på nätet: ”insecure-avoidant attachment”.
När föräldrarna inte förstår barnets inre verklighet, utan tolkar beteendet som ”problembeteende” i stället för nödrop, så känner barnet sig osynligt, isolerat, bortglömt. Den som mamma säger hon älskar, det är inte den sanna Jocke, det är bara nåt som hon själv ser på ytan. Det kan skapa fientlighet mot syskonen, eftersom syskonen framstår som personer som lever helt obekymrat, utan att bära den börda Jocke själv släpar på. För barnet känns det som att ingen ser eller erkänner dess lidande. Man känner sig som ’något annat’, än alla andra är, och att alla andra inte fattar, ser, erkänner, bara lever som vanligt glada och obekymrade i detta köttsår till liv som Jocke känner.
När ett nytt syskon föds försämras situationen ytterligare: rutiner förändras, föräldrarna är trötta, uppmärksamheten splittras. Barnet tolkar det som bevis för att den gamla känslan av osäkerhet alltid varit sann. Sånt leder ofta till vredesutbrott, fientlighet mot syskon, stark svartsjuka, klängighet, separationsrädsla och överkänslighet även för små upplevda oförrätter. Samtidigt vågar barnet ofta inte visa den här desperationen öppet, eftersom risken att bli avvisad då, känns som en symbolisk katastrof. Det är livsfarligt att visa hur man egentligen känner, för dom som inte ens kan förstå, just för dom kommer inte förstå. Därför bygger barnet upp en annan yta på utsidan, medan känslorna sjuder på insidan och ibland kokar över.
Den processen förstärks år för år. När barnet är sex år och ytterligare två syskon anländer, blir trycket massivt. Föräldrarna förväntar sig att det äldre barnet ska klara sig mer självständigt, och fokuserar på nyfödda och småbarnen. För Jocke kan det kännas som ett slutgiltigt svek: ”Den lilla trygghet jag var rädd att förlora - den känns ännu mer avlägsen nu”.
Jocke kan ha utvecklat en mycket djup oro över att inte räcka, en känsla av att vara annorlunda, och en ständig vaksamhet på förälderns humör och tillgänglighet. En intern regel börjar forma sig inombords: ”Den som inte syns, försvinner.” Allt detta driver fram ett beteendemönster som är logiskt, inte patologiskt: ett barn som försöker skydda sig från en känsla av övergivenhet, som ingen i omgivningen uppfattar.
Det behövs inte en NPF-diagnos för att förklara det. Det räcker att barnet känner sig så här sviket och otryggt, och reagerar genom att protestera mot en tillvaro som upplevs som omöjlig att leva i. Men med en NPF-svårighet ovanpå det här, så kan det ju lätt bli ännu värre. Om föräldrarna som respons lämnar in honom på sjukhus vid 7–8 års ålder, i stället för att möta honom i hans känslomässiga sanning, så kan det upplevas som ett kataklysmiskt svekfullt avvisande. Barnet får etiketten ”problem”, medan allt det egentligen vill är att bli sett och älskat.
Den ytliga lättsamheten, kombinerad med en mörk och plötslig explosiv sida, är klassisk i såna här fall. Svängningarna uppstår när barnet känner sig tryggt för en stund - och sen plötsligt upplever en liten skiftning i uppmärksamhet, i tonläge, eller i beteende från syskon, pappan, mamman, övergår även till lärare, skolkamrater, bara någonting som väcker associationen till känslan av utanförskap och osett inre lidande .. då slår den mörka sidan till snabbt. Känslan av fel, av övergivenhet i oseddhet, kokar snabbt upp till ytan då. Det är vad t.ex. Chrippa berättar om i avsnitt 1, samt Jakob och mamman/plastpappan/plastpappans mamma antyder många gånger till. Jocke hade en negativistisk sida som var väldigt mörk, och det kunde slå om direkt. Så chrippa var lite rädd för Jocke pga det, och upplevde nog att det inte gick att prata med Jocke om sånt.
Omgivningen förstår sällan varför, men för barnet är det liksom en kamp mellan två inre system:
”Jag är charmig och lättsam - älska mig.”
”Jag är också rädd och arg - lämna mig inte.”
Sånt skapar intensiva känslor, snabba växlingar mellan värme och ilska, extrem känslighet för upplevd orättvisa eller konkurrens, kraftiga reaktioner på små förändringar och en konstant oro för att tryggheten inte är garanterad.
Så att Jocke senare protesterar genom att vägra delta i skolan, i vården och i socialtjänstens arbete, i den normala tillvaron som han hatar, och till slut skapar en identitet av ”Jockiboy”, den som inte längre försöker vara duktig eller älskad, utan snarare den hatade, hånade och gränslöse förbluffande som inte bryr sig om nånting, det är en fullt begriplig utveckling. Om man länge känt sig som ett avvikande misslyckande, är det inte konstigt om man till slut gör det till sin persona. ”I’m a loser baby, so why don’t you kill me. Skål!