8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Ja det är lätt att sitta och tycka när man inta har alla fakta.
Hade man sagt samma sak om Lilla Hjärtat-fallet om myndigheterna bestämt att inte låta föräldrarna återfå vårdnaden.
Eller flickan som tvingades dricka ättika och fick magen bortopererad? Föräldrarna hävdade att de var absolut oskyldiga och att allt bara var olycksfall.

Ja, och ibland måste man vara pragmatisk och också förstå att andra sidan kan ha rätt också, är inte upp till en journalist att bestämma. Med bevis så klarnar bilden och vem som gjort rätt och fel, något som tyvärr soc inte har i sin arbetsgång.

Munchousen by proxy är inte att leka med, krävs rätt mycket bakgrund för att göra en sån orosanmälan.
Faller tillbaka till min tidigare tanke att soc borde ha varnat: du beter dig sjukligt, vi är oroliga att du söker sjukdommar för din dotter, låt sjukvården ha sin gång och sluta sök fel.

Det är fascinerande hur du lyckas med konststycket att i ena meningen såga Socialtjänsten som en 'trasig myndighet', för att i nästa mening helt köpa deras narrativ om att mamman är problemet. Det är en form av pseudo-reflexivitet: du låtsas vara systemkritisk, men så fort det bränner till faller du tillbaka på att försvara maktutövningen genom att kalla mamman för en 'rabiat Karen'.
Att tro att en förälder som slåss för sitt sjuka barn skulle 'hålla pipan' bara för att en handläggare ger 'tydliga direktiv' är en ren skrivbordskonstruktion. Det avslöjar att du ser det här som ett teoretiskt spel om uppfostran av vuxna, snarare än en verklighet där ett barn far illa. Du kritiserar systemet på ytan, men validerar dess sämsta sidor i praktiken. Dessutom antar du att soc kan något om något och har ett intresse att hjälpa någon.


... visst är det fascinerande att på 3,5 år under socionomprogrammet blir folk psykologer, psykoterapeuter, specialistläkare i alla discipliner, åklagare, utredare, domare och poliser - och kanske socionomer.

Så funkar det tyvärr.

Vad som är ännu sjukare är att föräldrarna kommer att kallas till soc för att få veta att en allvarlig orosanmälan kommit in. Väl på plats i socialtjänstens förhörsrum kommer de att avkrävas svar på hur de ställer sig till anklagelserna i denna orosanmälan som de inte får ta del av på grund av sekretess.
En orolig förälder som inte fattar något utsätts för rena Kafka-processen alltså.

Och oavsett vilket svar som föräldern ger socialtjänsten så måste socialtjänsten alltid inleda utredning om det handlar om våld eller övergrepp.

Om föräldern tycker att det är jobbigt att behöva lägga tid och energi på socialtjänstens Kafka-process och därför visar missnöje eller ifrågasätter socialtjänstens agerande så börjar handläggarna leta fel på föräldern och vantolkar allt hen säger.

Du svarar generellt om ämnet nu. För du hörde väl tredje delen, att det visade sig att vården HADE gjort fel? Doseringen av näringsdroppet var helt fel medan de sagt till föräldrarna att hon med den dosen hade sitt näringsbehov täckt till 99%, i verkligheten vara det bara 40%

Så mamman hade hela tiden rätt med sin påstridighet - hon ville att en ny bedömning gjordes och läkarna missade hela tiden doseringen.

I jourhemmet övervakades flickan mycket noggrannare och då såg man att näringsbehovet inte var täckt och beslutade att prova med mat.

Samtidigt tror jag att det måste funka så. En "saklig" socialtjänst vore otroligt lätt att manipulera. Men det kräver ju verkligen att det är rätt personer som jobbar på soc. Jag är betydligt mer orolig över systemet med orosanmälningar, som uttryckligen bygger på magkänsla och ett "ingen rök utan eld"-tänk. Den som blivit anmäld och "friad" av socialtjänsten får aldrig någon upprättelse, och förtroendet för socialtjänsten/skolan/vaddetnuär är givetvis förbrukat för livet.

Och något som gör mig jävligt illa till mods, är att vårdnatsvister, soc-utredningar och familjehemsplaceringar allt oftare blir till spännande dokumentärer och bästsäljande ljudböcker. Kvinnor funkar så. Tårar genererar klick.

Särskilt illa när det är som i det här fallet, att det inte finns någon detaljerad redogörelse att tillgå, om man inte vill lyssna på 90 min dokumentär, komplett med dramatisk musik och konstpauser. Man gör underhållning av det, och så fort man gör underhållning av något, så plockar folk fram pop-cornen och börjar ha åsikter.

Problemet är när föräldrars kamp för barn med särskilda behov blir sedda som jobbiga och därför anmäls pga det.

Jag är själv förälder till ett barn med diagnoser och problem att gå i skolan, vilket gjort att jag kommit i kontakt med många andra i liknande situationer. Tyvärr är det ganska vanligt att "det offentliga" inte gör vad de borde och då måste ju föräldrarna stå upp för deras barns rätt att få ett adekvat bemötande, vilket i sin tur leder till orosanmälan om att man har problem i föräldraskapet.

Den genomsnittliga föräldern till ett barn med problem är väldigt väl påläst om vad problemen innebär plus att man såklart har en insyn i och märker om saker inte fungerar.

I "mina trakter" så är dock socialtjänsten bra på att faktiskt samtala med föräldrarna och när det kommer in anmälningar som har grund i konflikt mellan vårdnadshavare/skola så går de in och stöttar i dialogen.

Men vet ett antal fall som hade kunnat sluta på helt annat sätt om man blint lyssnade på skolan och inte på föräldrarna. (Observera att detta inte handlar om att man misstänker barnmisshandel utan att det handlar om jobbiga föräldrar som kämpar för sina barn).

I mitt eget fall så har vi dock aldrig haft några problem med dialogen med skolan. Och de är tydliga med att deras orosanmälningar kommer från deras regelverk kring närvaro, inte pga något de ser hos oss. Och vår gemensamma dialog med socialtjänsten blir då också väldigt odramatisk. Men för mig är det en situation där både vi och skola ser att den andra parten verkligen gör vad den kan för att stötta barnet, bråken uppstår oftast när föräldrarna upplever att skolan inte gör sin del av arbetet och kämpar för sitt barn, då kommer istället motanklagelser och en bra socialtjänst går in och stöttar i dialogen. En dålig gör som i fallet Elsa.

Tvärtom. Eftersom de utgår från ett vårdfall kan de vara mer sakliga än om det handlar om händelser i hemmet. I det här fallet finns inga olika bedömningar av hur barnet hade det i familjen utan allt handlar om ifall läkarna hade rätt om att mamman förvärrat sjukdomen. Det är den enda anklagelsen.

Allmänheten kan helt enkelt följa sjukdomens journal.

Det stämmer ju att flickans hälsa blev bättre i jourhemmet och det är därför omhändertagandet består. Men i detaljerna om vården förstår man vad som hänt. En krånglig sjukdom. Läkare som driver på för en viss vård. En mamma som köper det men när barnet börjar skolan driver på för att något är fel. Vårdpersonal som samlas i ett möte och låter en utomstående specialist som aldrig träffat familjen komma med lösningen: vårdens jobb blir lättare om mamman avlägsnas. Detta görs utan varningar. I jourhemmet tillfrisknar också flickan vilket ger Soc linje rätt. Men följer man journalerna visar det sig att det är för att läkarteamet just hade gjort fel med doseringen - så mammans missnöje var rätt hela tiden. Detta justeras med jourhemmets bra mathållning och täta läkarkontakter. Men det gör också att familjen nu inte får tillbaka barnet utan hon "placeras långsiktigt". Misstaget med droppet tas som bevis på att mamman var en dålig mamma istället för att läkarna som ordinerade fel dropp gjort fel.

Har du ett sjukt barn kan du alltså riskera förlora det för att du tjafsar emot en läkare trots att läkaren hade fel.

Den där idén om "barnets bästa", har börjat spåra ur.
Det verkar ofta vara synonymt med maximal compliance, och med föräldrar som är som nickedockor i förhållande till skola, socialtjänst och sjukvård.

Medelklassnormen är extremt stark inom denna sektor.

Min fru har genom sitt arbete ofta kontakt med soc och och det finns en del individer där som är bra och ser till barnets bästa men flera av de på chefsnivå är av den typen som gärna sätter småbarn i fängelse bara för att visa sin makt mot föräldrarna. Dessa barn far ofta illa, rymmer och hamnar hos pedofiler när de försöker gömma sig undan soc.

Vad kan man som privatperson göra för att påverka i detta fall? Nån jävla måtta får det vara.

Är helt enig, har hört om detta på radion och maken på statligt maktmissbruk har jag aldrig hört talas om. Det är nästan så att jag hakar på den där kampanjen kring socialtjänsten som muslimerna håller på med.

Det är fruktansvärt skamligt, ok om det är strul med mamman men pappan?! Han har inte gjort ett skit, det här måste ses över snarast!