Blir aldrig bättre

Verkar ju inte gå att bli kvitt självhatet och den ständiga självkritiken. Allt jag gör är fel och dåligt. Jag trodde att man skulle växa ifrån det där efter 30 men ingenting har blivit bättre sedan tonåren, är fortfarande lika osäker, ängslig och deprimerad. Patetiskt är det.

Jobbet är roten till allt lidande, att tvingas umgås med folk man aldrig kommer överens med. Har inte lärt känna någon ny på säkert 15 år när jag gick i skolan, alla känns som främlingar trots att man jobbat många år ihop. Inget att prata om och den grova sociala fobin som vägrar försvinna hindrar mig från att närma mig någon och det slutar med att alla ogillar mig och distanserar sig.

Fick idag en hint av chefen att jag inte gör ett moment tillräckligt bra. Jag har hyfsat nya arbetsuppgifter och ny chef och jag har fått mycket beröm för att jag jobbar hårt och noggrant men detta moment har jag varit osäker på länge men jag trodde att det bara var jag som var självkritisk men tydligen så tycker andra också att jag gör för lite och tar upp det med chefen. Hela veckan förstörd för detta kommer jag att älta dag och natt, det blev som en bekräftelse på att folk tycker illa om mig som jag hela tiden anat.

Det är ju ganska omanligt att gnälla om dessa skitsaker men har alltid varit likadan och det verkar inte bli bättre och jag börjar bli så jävla trött på alltid gå runt med ångest och med en överaktiv hjärna som hela tiden berättar hur dålig och ful jag är. När växer man ifrån skiten egentligen?

Har du sökt professionell hjälp? Du ska inte behöva må så där dåligt!

Många gånger men det hjälper aldrig.

Har du fått någon diagnos så de kan hjälpa dig?

Gjort många tester online som visar på autism och även en psykolog tyckte att jag hade många drag av autism men utredningen visade tydligen att jag inte hade det. Samtidigt sa min dåvarande arbetsterapeut efter utredningen att "om du verkligen känner att du har autism så har du förmodligen det" så vad ska man tro egentligen.

Annars har jag blivit diagnostiserad med depression och social fobi för väldigt många år sedan

Tycker du ska söka ny hjälp för du mår ju inte alls bra och har rätt till en vettigt hjälp med din ångest och depression!

Om du inte har autism, så är det social fobi som är ditt problem. Blir du frisk från depression, ångest, social fobi och fortfarande har symptom så är du autistisk.

Sanning med viss modifikation. Du kan vara schizoid osv också men de brukar inte må dåligt av att vara ensamma eller lida av social fobi. Har du kollat diagnoser som kan förväxlas med autism?

Tråkigt att höra att du mår så. ❤️

Jag är äldre än dig och jag måste tyvärr säga att man inte nödvändigtvis blir vuxen. Jag har inte blivit det. Inuti mig bor ett lite barn som fortfarande gillar att få en liten godispåse med surisar. Och inte heller växter man spontant ifrå sina problem. Man måste själv tyvärr jobba på det. På samma sätt som man lär sig att cykla och knyta skorna, måste man också lära sig att bli vuxen och må bättre.

Terapi har du testat. Men det är så klart inte den enda vägen.

Jag har aldrig haft social fobi. Men jag kände mig ville i pannkakan precis som du i din ålder. Väntade på den dagen jag äntligen skulle känna mig vuxen. Den kom inte. Den har aldrig kommit. Däremot trivs jag med livet nu. Och det är en lätt börda att bära.

Hur gjorde jag? Jag har alltid varit en vetenskapsman eller en antropolog. Istället för att kritisera mig, studerade jag mig själv. Funderade över hur jag betedde mig. Över när folk blev irriterade på mig. Läste böcker kring det jag hade problem med. Fundera på alternativa lösningar. Kanske jag kunde gå en millimeter åt ett håll som kändes svårt att gå. Och en millimeter till åt det hållet en annan dag. Jag utmanade mig själv med myrsteg. Inget stort. Inget överväldigande. Men jag jobbade på att inte stå på samma punkt i livet.

Jag lyssnade på det jag inte brukade lyssna på. Läste böcker jag inte skulle valt med lätthet. Såg filmer som inte låg inom min normala zon. Gjorde saker som inte inkluderade andra. Bara mig själv. Som att gå i ett kvarter jag sällan eller aldrig gått i. Eller ta en buss till en annan ort i min kommun. Och bara vandra där. Försökte fylla hjärna med annat än det tunga, omöjliga som gärna vill snurra i mitt huvud.

Så vad kan du göra? Hur kan du förändra ditt liv med inte så skrämmande myrsteg? Hur kan du fylla din hjärna med andra tankar? Hoppas du förstår hur jag tänker.

Kanske delta i den speciella chatten på FB där man får lätta på trycket? Jag kan prata med dig där nån dag. Om du vill alltså. Jag har hört det mesta. Räds inte andras tankar. Kanske vi kan dra upp strategier i myrsteg?

(FB) Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Det är alltså en chatt där likasinnade berättar vad som snurra i dera huvud. Där kan du läsa och kanske kommentera vad andra har skrivit. Om du vill. Eller fråga om nån känner igen sig i dina problem. Förutom att du kan du jobba på att prata med andra, så kan du vara en vän för den som behöver det. För det kan du. Det klarar du. Bara ett myrsteg åt höger. Du är inte värdelös. Du kan vara ett ljus i mörkret för nån annan. Och kanske ger det dig en liten boost.

En av de stora psykologerna i världen sa en gång att man hade märkt att om patienterna fick vara kreativa, fick känna att de klarade av nåt, hände nåt inom dem. Det kände sig inte lika värdelösa. De kunde nåt.

Kanske du kan göra nåt kreativt? Vad det är finns inga tydliga gränser för. Kanske du pysslar om några växter varje dag, eller tar hand om en vandrande pinne och pratar med den. Eller lägger ett avancerat pyssel eller tar dig an en byggsats. Eller målar, snickrat, broderar, lär dig ett nytt språk etc. Det behövde inte bli bra eller bäst. Men du gör nåt. Nåt som är ditt. Nåt som du kan diskutera här på FB med likasinnade.

Mysrsteg ser inte mycket ut om man bara tittar på varje steg, men de utvidgar ens värld. Du kanske inte tror att det ger nåt eller leder till nåt. Men en dag tittar du bakåt och ser att du kommit en bra bit från myrstacken. Och inser att du ser nya saker, tänker nya saker jämfört med innan du gick.

Det kanske låter flummigt det jag skriver, men jag är inte ett dugg flummig. Jag tror däremot på att man kan ändra tankemönster. Och genom att fylla sin hjärna med nya saker, kan man kanske stänga ute lite av det påträngande irriterande bruset. Som ett bullerplank vid en vältrafikerad väg.

När det gäller jobbet, finns det nån möjlighet att chefen eller arbetsledaren kan ge dig råd och tips om hur du ska jobba? Kanske du kan få träna ihop med nån annan?

Här kommer dagens dummaste frågor och jag vill inte såra dig. Bara hjälpa dig:

Det intelligenta du har gjort är ju att inte skicka det psykologiska lidandet vidare mot andra. Det stannar med dig vilket innebär en sorts moral.

xanor kompis

Du är just nu i en ålder som är skitjobbig. Man tycker att man ska ha uppnått saker och ting men inget kommer liksom på plats.
Det enda man göra är att försöka rikta uppmärksamheten på något annat än sig själv.

Tack för svaren och tack för det långa svaret Mogna-Meloner