Verkar ju inte gå att bli kvitt självhatet och den ständiga självkritiken. Allt jag gör är fel och dåligt. Jag trodde att man skulle växa ifrån det där efter 30 men ingenting har blivit bättre sedan tonåren, är fortfarande lika osäker, ängslig och deprimerad. Patetiskt är det.
Jobbet är roten till allt lidande, att tvingas umgås med folk man aldrig kommer överens med. Har inte lärt känna någon ny på säkert 15 år när jag gick i skolan, alla känns som främlingar trots att man jobbat många år ihop. Inget att prata om och den grova sociala fobin som vägrar försvinna hindrar mig från att närma mig någon och det slutar med att alla ogillar mig och distanserar sig.
Fick idag en hint av chefen att jag inte gör ett moment tillräckligt bra. Jag har hyfsat nya arbetsuppgifter och ny chef och jag har fått mycket beröm för att jag jobbar hårt och noggrant men detta moment har jag varit osäker på länge men jag trodde att det bara var jag som var självkritisk men tydligen så tycker andra också att jag gör för lite och tar upp det med chefen. Hela veckan förstörd för detta kommer jag att älta dag och natt, det blev som en bekräftelse på att folk tycker illa om mig som jag hela tiden anat.
Det är ju ganska omanligt att gnälla om dessa skitsaker men har alltid varit likadan och det verkar inte bli bättre och jag börjar bli så jävla trött på alltid gå runt med ångest och med en överaktiv hjärna som hela tiden berättar hur dålig och ful jag är. När växer man ifrån skiten egentligen?
Jobbet är roten till allt lidande, att tvingas umgås med folk man aldrig kommer överens med. Har inte lärt känna någon ny på säkert 15 år när jag gick i skolan, alla känns som främlingar trots att man jobbat många år ihop. Inget att prata om och den grova sociala fobin som vägrar försvinna hindrar mig från att närma mig någon och det slutar med att alla ogillar mig och distanserar sig.
Fick idag en hint av chefen att jag inte gör ett moment tillräckligt bra. Jag har hyfsat nya arbetsuppgifter och ny chef och jag har fått mycket beröm för att jag jobbar hårt och noggrant men detta moment har jag varit osäker på länge men jag trodde att det bara var jag som var självkritisk men tydligen så tycker andra också att jag gör för lite och tar upp det med chefen. Hela veckan förstörd för detta kommer jag att älta dag och natt, det blev som en bekräftelse på att folk tycker illa om mig som jag hela tiden anat.
Det är ju ganska omanligt att gnälla om dessa skitsaker men har alltid varit likadan och det verkar inte bli bättre och jag börjar bli så jävla trött på alltid gå runt med ångest och med en överaktiv hjärna som hela tiden berättar hur dålig och ful jag är. När växer man ifrån skiten egentligen?