Jag minns inte exakt vilken dag det var. Men jag minns att det inte var ett infall. Det var en logisk slutpunkt. En slutledning. En konsekvens av för många obesvarade mail, för många svala handskakningar, för många ogenomtänkta nej. Världen hade reducerats till ett excelark. Allt jag var – mitt intellekt, min kampvilja, min nyfikenhet – passade inte in i någon cell.
Den kvällen spelade jag Bullet av Hollywood Undead. En märklig låt. Munter melodi, glättigt tempo – men nattsvart i sin kärna. Den var perfekt. Som en blinkning till mig själv. Jag hade en hel emo-lista att välja från, men det var just den låten som fick avsluta allt. Det kändes som ett ironiskt farväl. Man ska vara glad när man vill dö.
Jag tänkte att jag skulle äta något. Koka nudlar. Inte för att jag var hungrig, utan för att det fanns något absurt tröstande i vardaglighetens sista suck. Men benen bar mig inte. De vek sig – som om kroppen själv protesterade, högljutt men stumt. Jag satt på huk framför spisen och såg vattnet börja bubbla, som om det var det mest levande i hela lägenheten. Som om världen reducerats till en kastrull i uppror.
Till slut lyckades jag hasa mig till soffan med skålen i händerna. Men när jag satte mig ner välte allt. Nudlar, buljong, hela jävla sörjan – rakt ner över soffdynorna. Det var som ett hån från kroppen till mig själv. Som om den ville säga: du får inte ens ett värdigt avslut.
Allting är vackert precis innan det faller. Allting är skört precis innan det brister. Det är något djupt poetiskt i en vält skål nudlar – som om själens trasighet måste ta fysisk form för att överhuvudtaget bli begriplig.
Men när allt faller, då kommer också kontrasten. Döden är inte fridfull. Den är inte tyst. Den gör ont. Riktigt ont. En kroppslig smärta som inte går att placera förrän efteråt – i mitt fall, njurarna. Det brände. Det var inte så jag hade tänkt att det skulle sluta.
Jag tog upp mobilen och ringde 112. Inte en gång. Inte två. Över tjugo gånger. Samma röst varje gång: "Ett-ett-två, vad har inträffat?" Jag försökte svara. Formade ord. Trodde att de hördes. Men operatören förstod ingenting. Rösten i luren tystnade – sedan ett klick. Samtalet bröts.
Jag var bokstavligen fångad i min egen kropp. Hjärnan fungerade, tankarna var skarpa. Men munnen lydde inte. Språket föll isär. Orden blev till sluddriga fragment, meningslösa för någon annan än mig själv.
Efter några samtal bytte jag taktik. Jag började bokstavera mitt personnummer – långsamt, metodiskt – som om varje siffra kunde fungera som en livlina. Det blev en ritual. En absurd liturgi. Ett sista försök att lämna ett spår. Ett digitalt fotavtryck i en värld jag redan var på väg att lämna. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hörde jag orden: "De är på väg. Håll ut."
Ambulansen kom. De ställde frågor. Onödiga, repetitiva, själlösa frågor. "Vad har du tagit?" "Hur länge har du mått så här?" "Är du allergisk mot något?" Jag mumlade något. Jag ville inte svara. Jag sade till slut: "Jag måste sova nu." Och då körde de. Fort.
Sirenerna gick igång. Men ljudet kom från ett annat universum. Mitt blev svart. Det var aldrig någon religiös uppenbarelse. Ingen filmisk "jag såg ljuset"-scen. Ingen viskning från bortom gränsen. Det var bara en stillsam, nästan mekanisk återgång till vardag. En kropp som startar om. Men kanske också en insikt – jag dog inte. Jag ville inte dö. Jag ville bara inte fortsätta leva så som livet såg ut. Och den distinktionen spelar roll.
När jag vaknade var det inte till harpor eller försoning. Det var till en slang i urinröret. En kateter, obönhörligt nedkörd i kuken. Det blev mitt bokstavliga uppvaknande. Det var så jag förstod att jag fortfarande levde: genom metallisk smärta, förvirring och en dämpad känsla av ”vad i helvete?”. Annars var det tomt. Inget annat gjorde ont – för jag kände ingenting. Jag hade tappat känseln i både armar och ben. Syresättningen var låg. En slang i näsan försökte kompensera. Jag låg där, passiv och förbannad. Inte över att jag överlevt – utan över att jag misslyckats. Inte ens det kunde jag göra rätt.
Min första impuls? Rymma.
Bara därifrån, bort. Det var inte rationellt, men det var instinktivt – som om själva byggnaden var skammen gjuten i betong. Sjukhuset kändes som en levande påminnelse om mitt misslyckande. Klart att personalen stoppade mig. Resultatet blev dygnet runt-bevakning från psykvården. Sällskapet var trevligt – på sitt sätt. Mindre trevligt var det att sova med lampan tänd, för att vårdpersonalen inte skulle slumra till. I ärlighetens namn var det ibland helt omöjligt. Så visst fanns det en ödets ironi i att det till slut var jag som övervakade dem.
Jag hade precis börjat träffa någon.
En dejt. Inget dramatiskt, men ändå något som rörde sig i rätt riktning. Hon ville komma och hälsa på mig på sjukhuset. Jag tackade nej. Inte för att jag inte ville se henne – tvärtom. Men något höll emot. Den där lågintensiva, tysta skammen som inte bråkar, men som aldrig riktigt lämnar rummet. Jag försökte dölja det, som jag alltid gjort – skojade om rullstolsrally i sjukhuskorridoren.
Det var min vanliga taktik: avstånd genom humor. Men jag backade. Vi sågs aldrig igen. Och det var... okej. Det handlade inte om brist på känslor. Jag visste redan då att vi aldrig skulle kunna mötas jämlikt. Hade vi fortsatt, hade hon blivit hjälparen, jag den hjälplöse. Och den rollfördelningen hade smugit in sig överallt – i samtal, i blickar, i varje gest. Jag har aldrig varit bra på beroende. Inte på det emotionella planet. Och även om det låter kallt, så föredrar jag att vara ensam än att reduceras till någons välgörenhetsprojekt.
Vissa säger att självmord är fegt.
Ett svek. Men för mig fanns det ingen att svika. Mina relationer till familj och släkt var avlägsna – artiga, men ytliga. Inget som höll för livet. Ingen som uttryckt att jag faktiskt betydde något. Om någon gjorde det, så höll de tyst. Det var varken mod som drev mig, eller feghet. Det var bara slut. En punkt. Som om bläcket i pennan tagit slut mitt i ett ord. Och kanske var det inte ens ett viktigt ord. Men jag ville ändå att någon skulle läsa det – förstå att jag försökte skriva klart. Jag skrev dock aldrig något avskedsbrev. Inget inlägg på Facebook. Det här var inget rop på hjälp. Det var ett beslut. Mitt beslut. Ett som jag fattade i fullt medvetande, utan dramatik. Utan publik.
Det var bara jag, mig själv och döden. Min egen ménage à trois.
På heroin försvinner självbevarelsedriften.
Perspektivet krymper tills bara en väg återstår –självmord som den enda utvägen. Jag var ingen heroinmissbrukare i strikt mening. Jag valde drogen därför att jag trodde det var lättaste vägen ut. Finns det något att ångra? I efterhand, ja, ur ett rationellt perspektiv kanske. Men där och då var det det mest självklara jag någonsin känt. Och om jag hamnade i exakt samma tillstånd igen, med samma tomhet, samma tystnad – hade jag valt annorlunda? Troligen inte. Och det säger kanske allt.
Missförstå mig rätt: Jag är tacksam att jag överlevde. Men jag ångrar inte att jag försökte dö. Det var oundvikligt, ofrånkomligt och självklart i stunden.
Det är inte meningen att man ska överleva en heroinöverdos på över ett gram. Ändå finns jag kvar. Med skuggan av den dagen som ständig följeslagare. Jag lever – och det är, trots allt, ett val jag gör. Varje dag. Ibland – inte ofta, men ibland – skrattar jag åt det. För livet är fortfarande skevt. Men det är mitt skevhetsspektrum nu. Mitt att forma, mitt att förvränga, mitt att stå ut med. Jag är inte rädd för döden längre. Been there, done that. Det beslut jag fattade då
handlade inte om att fly livet, utan om att få tyst på alla tankar. All smärta. Och tystnaden var det enda som hörde efter.
Men idag har jag fortfarande något att säga.
Den kvällen spelade jag Bullet av Hollywood Undead. En märklig låt. Munter melodi, glättigt tempo – men nattsvart i sin kärna. Den var perfekt. Som en blinkning till mig själv. Jag hade en hel emo-lista att välja från, men det var just den låten som fick avsluta allt. Det kändes som ett ironiskt farväl. Man ska vara glad när man vill dö.
Jag tänkte att jag skulle äta något. Koka nudlar. Inte för att jag var hungrig, utan för att det fanns något absurt tröstande i vardaglighetens sista suck. Men benen bar mig inte. De vek sig – som om kroppen själv protesterade, högljutt men stumt. Jag satt på huk framför spisen och såg vattnet börja bubbla, som om det var det mest levande i hela lägenheten. Som om världen reducerats till en kastrull i uppror.
Till slut lyckades jag hasa mig till soffan med skålen i händerna. Men när jag satte mig ner välte allt. Nudlar, buljong, hela jävla sörjan – rakt ner över soffdynorna. Det var som ett hån från kroppen till mig själv. Som om den ville säga: du får inte ens ett värdigt avslut.
Allting är vackert precis innan det faller. Allting är skört precis innan det brister. Det är något djupt poetiskt i en vält skål nudlar – som om själens trasighet måste ta fysisk form för att överhuvudtaget bli begriplig.
Men när allt faller, då kommer också kontrasten. Döden är inte fridfull. Den är inte tyst. Den gör ont. Riktigt ont. En kroppslig smärta som inte går att placera förrän efteråt – i mitt fall, njurarna. Det brände. Det var inte så jag hade tänkt att det skulle sluta.
Jag tog upp mobilen och ringde 112. Inte en gång. Inte två. Över tjugo gånger. Samma röst varje gång: "Ett-ett-två, vad har inträffat?" Jag försökte svara. Formade ord. Trodde att de hördes. Men operatören förstod ingenting. Rösten i luren tystnade – sedan ett klick. Samtalet bröts.
Jag var bokstavligen fångad i min egen kropp. Hjärnan fungerade, tankarna var skarpa. Men munnen lydde inte. Språket föll isär. Orden blev till sluddriga fragment, meningslösa för någon annan än mig själv.
Efter några samtal bytte jag taktik. Jag började bokstavera mitt personnummer – långsamt, metodiskt – som om varje siffra kunde fungera som en livlina. Det blev en ritual. En absurd liturgi. Ett sista försök att lämna ett spår. Ett digitalt fotavtryck i en värld jag redan var på väg att lämna. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hörde jag orden: "De är på väg. Håll ut."
Ambulansen kom. De ställde frågor. Onödiga, repetitiva, själlösa frågor. "Vad har du tagit?" "Hur länge har du mått så här?" "Är du allergisk mot något?" Jag mumlade något. Jag ville inte svara. Jag sade till slut: "Jag måste sova nu." Och då körde de. Fort.
Sirenerna gick igång. Men ljudet kom från ett annat universum. Mitt blev svart. Det var aldrig någon religiös uppenbarelse. Ingen filmisk "jag såg ljuset"-scen. Ingen viskning från bortom gränsen. Det var bara en stillsam, nästan mekanisk återgång till vardag. En kropp som startar om. Men kanske också en insikt – jag dog inte. Jag ville inte dö. Jag ville bara inte fortsätta leva så som livet såg ut. Och den distinktionen spelar roll.
När jag vaknade var det inte till harpor eller försoning. Det var till en slang i urinröret. En kateter, obönhörligt nedkörd i kuken. Det blev mitt bokstavliga uppvaknande. Det var så jag förstod att jag fortfarande levde: genom metallisk smärta, förvirring och en dämpad känsla av ”vad i helvete?”. Annars var det tomt. Inget annat gjorde ont – för jag kände ingenting. Jag hade tappat känseln i både armar och ben. Syresättningen var låg. En slang i näsan försökte kompensera. Jag låg där, passiv och förbannad. Inte över att jag överlevt – utan över att jag misslyckats. Inte ens det kunde jag göra rätt.
Min första impuls? Rymma.
Bara därifrån, bort. Det var inte rationellt, men det var instinktivt – som om själva byggnaden var skammen gjuten i betong. Sjukhuset kändes som en levande påminnelse om mitt misslyckande. Klart att personalen stoppade mig. Resultatet blev dygnet runt-bevakning från psykvården. Sällskapet var trevligt – på sitt sätt. Mindre trevligt var det att sova med lampan tänd, för att vårdpersonalen inte skulle slumra till. I ärlighetens namn var det ibland helt omöjligt. Så visst fanns det en ödets ironi i att det till slut var jag som övervakade dem.
Jag hade precis börjat träffa någon.
En dejt. Inget dramatiskt, men ändå något som rörde sig i rätt riktning. Hon ville komma och hälsa på mig på sjukhuset. Jag tackade nej. Inte för att jag inte ville se henne – tvärtom. Men något höll emot. Den där lågintensiva, tysta skammen som inte bråkar, men som aldrig riktigt lämnar rummet. Jag försökte dölja det, som jag alltid gjort – skojade om rullstolsrally i sjukhuskorridoren.
Det var min vanliga taktik: avstånd genom humor. Men jag backade. Vi sågs aldrig igen. Och det var... okej. Det handlade inte om brist på känslor. Jag visste redan då att vi aldrig skulle kunna mötas jämlikt. Hade vi fortsatt, hade hon blivit hjälparen, jag den hjälplöse. Och den rollfördelningen hade smugit in sig överallt – i samtal, i blickar, i varje gest. Jag har aldrig varit bra på beroende. Inte på det emotionella planet. Och även om det låter kallt, så föredrar jag att vara ensam än att reduceras till någons välgörenhetsprojekt.
Vissa säger att självmord är fegt.
Ett svek. Men för mig fanns det ingen att svika. Mina relationer till familj och släkt var avlägsna – artiga, men ytliga. Inget som höll för livet. Ingen som uttryckt att jag faktiskt betydde något. Om någon gjorde det, så höll de tyst. Det var varken mod som drev mig, eller feghet. Det var bara slut. En punkt. Som om bläcket i pennan tagit slut mitt i ett ord. Och kanske var det inte ens ett viktigt ord. Men jag ville ändå att någon skulle läsa det – förstå att jag försökte skriva klart. Jag skrev dock aldrig något avskedsbrev. Inget inlägg på Facebook. Det här var inget rop på hjälp. Det var ett beslut. Mitt beslut. Ett som jag fattade i fullt medvetande, utan dramatik. Utan publik.
Det var bara jag, mig själv och döden. Min egen ménage à trois.
På heroin försvinner självbevarelsedriften.
Perspektivet krymper tills bara en väg återstår –självmord som den enda utvägen. Jag var ingen heroinmissbrukare i strikt mening. Jag valde drogen därför att jag trodde det var lättaste vägen ut. Finns det något att ångra? I efterhand, ja, ur ett rationellt perspektiv kanske. Men där och då var det det mest självklara jag någonsin känt. Och om jag hamnade i exakt samma tillstånd igen, med samma tomhet, samma tystnad – hade jag valt annorlunda? Troligen inte. Och det säger kanske allt.
Missförstå mig rätt: Jag är tacksam att jag överlevde. Men jag ångrar inte att jag försökte dö. Det var oundvikligt, ofrånkomligt och självklart i stunden.
Det är inte meningen att man ska överleva en heroinöverdos på över ett gram. Ändå finns jag kvar. Med skuggan av den dagen som ständig följeslagare. Jag lever – och det är, trots allt, ett val jag gör. Varje dag. Ibland – inte ofta, men ibland – skrattar jag åt det. För livet är fortfarande skevt. Men det är mitt skevhetsspektrum nu. Mitt att forma, mitt att förvränga, mitt att stå ut med. Jag är inte rädd för döden längre. Been there, done that. Det beslut jag fattade då
handlade inte om att fly livet, utan om att få tyst på alla tankar. All smärta. Och tystnaden var det enda som hörde efter.
Men idag har jag fortfarande något att säga.
