Citat:
Ursprungligen postat av
Du-Hast
Ja klocktittandet är ju såklart trams
Har försökt klura lite på personen Engström och hur stor händelsen blir just med faktum att det är Olof Palme som blir mördad 60m från hans arbetsplats !
Jag skulle värdera denna händelse mkt hög för Engström, dels har han jobbat lite själv inom politiken men framförallt att hatobjektet nr 1 Palme blir mördad.
Nu menar jag inte hatobjektet som att man vill ha honom mördad men alla som känner till 80-talet vet att han var mkt "hatad" på högra sidan av det politiska kartan
Engström får reda på av Hage enligt honom själv att det är just Palme som blivit mördad och Engström kan knappt tro det är sant.
Men här går min analys av hur jag skulle tippa att Engström borde reagera helt isär med hur han faktiskt reagerar!
Jag skulle ju satsat allt jag äger på att Engström blir mkt intresserad och nyfiken på denna info av Hage men det verkar han ju faktiskt inte bli
Har inte tänkt på just denna detaljen tidigare, faktiskt. Lite intressant, så klart. Men som vittne ser jag inte riktigt att det finns utrymme för SE att bli excalterad och börja fråga, närstudera Palme under upplivningen och tumultet? Sedan är det ju möjligt att han själv blev "behärskat chockad" av nyheten/påståendet att det var just Palme? Det skulle nog alla ha blivit? Svårt att ta in och smälta. Hur reagerar man på det? Jag skulle nog ha blivit rätt stel? Tappat andan för några sekunder? Han var ju inte bara Sveriges mäktigaste man vid tidpunkten, utan även en slags seriefigur, världskändis av John Lennonska mått, omstridd som få, osv. Och nu ligger han där framför ens fötter sannolikt död, mördad. Hur fan reagerar man? Om än SE "hatade" Palme, tror jag inte det fanns utrymme just då till känsloyttringar av någon valör? Och något i hans ryggrad hejdade väl honom från att nyfiket börja rota i om det verkligen var Palme?
Var SE gärningsman, och om han diktade ihop sin närvaro på platsen som som vittne til tumulten, tror jag han resonerade lite lika grann? Dessutom tror jag han som gärningsman noga övervägde vad han skulle säga och inte och vart han skulle placera sig i vissa situationer? I min värld verkar det rimligare att han hjälper till med det han sa sig ha gjort, och inte att bli för påträngande och närgången med offret och prata för mycket, eller ge sken av att låta sitt ansikte komma för nära offrets eller de som gjorde upplivningsförsök. Det skulle ju kunna avslöja honom? Den största risken han tar som gärningsman, i det hänseendet, är ju att han påstår sig ha pratat med Lisbeth direkt när han ansluter sig? Om än han skulle ha kunna förklara hennes utpekande med att hon blandar ihop korten, han pratade ju med henne.