Citat:
1: Det kanske är det första seriösa försöket till fred men det är inte en lösning på problemet som Ryssland är. Det ger Ryssland fördelar att omgruppera och attackera igen.
Trump-administrationen har nu presenterat ett utkast till en 28-punktsplan för att få slut på kriget i Ukraina, och för första gången på länge finns en skiss som faktiskt tar hänsyn till realiteterna på marken och parternas intressen snarare än idealistiska drömmar från Bryssel och Washingtons ”hawks”.
Planen innebär bland annat att Krim, Luhansk och Donetsk erkänns de facto som ryska (även av USA), att Cherson och Zaporizjzja fryses längs kontaktlinjen, att Ukraina avstår från NATO-medlemskap och att den ukrainska armén begränsas till 600 000 man – i utbyte mot säkerhetsgarantier och ett omfattande icke-angreppsavtal mellan Ryssland, Ukraina och Europa.
I praktiken sätter planen punkt för den västliga fantasibilden om ”total seger” där Ukraina ska återta alla områden till 1991 års gränser, något som varken är militärt, demografiskt eller politiskt realistiskt efter år av utnötningskrig.
Att Krim och Donbas erkänns som ryska formaliserar den faktiska situationen: områden där en stor del av befolkningen redan är orienterad mot Moskva, där Ryssland har full militär kontroll eller överlägsen ställning och där Kiev inte har någon trovärdig chans att återta territoriet utan enorma blodsoffer och risk för direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland.
Från rysk synvinkel är planen en bekräftelse på tre centrala mål som Moskva drivit sedan länge: ingen ukrainsk NATO-anslutning, inga utländska trupper stationerade i Ukraina och ett erkännande av rysk kontroll över de viktigaste omstridda regionerna.
I gengäld föreslås att Ryssland återintegreras i den globala ekonomin, sanktioner trappas ned, landet bjuds tillbaka in i G8 och det skapas en amerikansk-rysk arbetsgrupp som garanterar genomförandet av avtalet – vilket är exakt den typ av säkerhetspolitiska arrangemang Ryssland efterlyst sedan början av 2000-talet.
Planen innehåller också en tydlig logik kring avskräckning: om Ryssland bryter avtalet återinförs sanktionerna och erkännandet av de nya gränserna dras tillbaka, medan Ukraina mister sina garantier om landet exempelvis skulle börja skjuta långdistansrobotar mot Moskva eller Sankt Petersburg utan orsak.
Dessutom regleras Zaporizjzja-kärnkraftverket under IAEA:s överinseende med delad elproduktion, vilket minskar risken för katastrof och gör anläggningen till ett gemensamt intresse istället för en stridspunkt.
Naturligtvis skriker europeiska diplomater och Ukraina-vänliga kommentatorer om ”kapitulation” och ”eftergiftspolitik”, men alternativet de förespråkar är ett evighetskrig där Ukraina demografiskt, ekonomiskt och militärt töms på innehåll för att upprätthålla en symbolisk ståndpunkt om ”principer”.
Trumps och Putins 28-punktsplan erkänner att Ryssland är en permanent makt i Europa, att Ukraina inte kan bli något verktyg för NATO-expansion utan konsekvenser, och att verklig fred kräver att Rysslands säkerhetsintressen och territoriella vinster de facto kodifieras istället för att låtsas som om 2013 fortfarande gäller.
Diskussionsfrågor till tråden:
1. Är detta den första seriösa fredsplanen sedan Istanbul 2022 som faktiskt har chans att genomföras, just för att den ligger nära ryska minimikrav?
2. Är det moraliskt mer försvarbart att offra ytterligare hundratusentals ukrainare för en ”princip” om gränser, än att erkänna faktiska maktförhållanden och rädda liv genom ett territorialt kompromissavtal?
3. Borde Europa, som har mest att förlora på ett permanent kallt eller varmt krig mot Ryssland, stötta en sådan uppgörelse i stället för att reflexmässigt följa den gamla linjen från 2022?
Planen innebär bland annat att Krim, Luhansk och Donetsk erkänns de facto som ryska (även av USA), att Cherson och Zaporizjzja fryses längs kontaktlinjen, att Ukraina avstår från NATO-medlemskap och att den ukrainska armén begränsas till 600 000 man – i utbyte mot säkerhetsgarantier och ett omfattande icke-angreppsavtal mellan Ryssland, Ukraina och Europa.
I praktiken sätter planen punkt för den västliga fantasibilden om ”total seger” där Ukraina ska återta alla områden till 1991 års gränser, något som varken är militärt, demografiskt eller politiskt realistiskt efter år av utnötningskrig.
Att Krim och Donbas erkänns som ryska formaliserar den faktiska situationen: områden där en stor del av befolkningen redan är orienterad mot Moskva, där Ryssland har full militär kontroll eller överlägsen ställning och där Kiev inte har någon trovärdig chans att återta territoriet utan enorma blodsoffer och risk för direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland.
Från rysk synvinkel är planen en bekräftelse på tre centrala mål som Moskva drivit sedan länge: ingen ukrainsk NATO-anslutning, inga utländska trupper stationerade i Ukraina och ett erkännande av rysk kontroll över de viktigaste omstridda regionerna.
I gengäld föreslås att Ryssland återintegreras i den globala ekonomin, sanktioner trappas ned, landet bjuds tillbaka in i G8 och det skapas en amerikansk-rysk arbetsgrupp som garanterar genomförandet av avtalet – vilket är exakt den typ av säkerhetspolitiska arrangemang Ryssland efterlyst sedan början av 2000-talet.
Planen innehåller också en tydlig logik kring avskräckning: om Ryssland bryter avtalet återinförs sanktionerna och erkännandet av de nya gränserna dras tillbaka, medan Ukraina mister sina garantier om landet exempelvis skulle börja skjuta långdistansrobotar mot Moskva eller Sankt Petersburg utan orsak.
Dessutom regleras Zaporizjzja-kärnkraftverket under IAEA:s överinseende med delad elproduktion, vilket minskar risken för katastrof och gör anläggningen till ett gemensamt intresse istället för en stridspunkt.
Naturligtvis skriker europeiska diplomater och Ukraina-vänliga kommentatorer om ”kapitulation” och ”eftergiftspolitik”, men alternativet de förespråkar är ett evighetskrig där Ukraina demografiskt, ekonomiskt och militärt töms på innehåll för att upprätthålla en symbolisk ståndpunkt om ”principer”.
Trumps och Putins 28-punktsplan erkänner att Ryssland är en permanent makt i Europa, att Ukraina inte kan bli något verktyg för NATO-expansion utan konsekvenser, och att verklig fred kräver att Rysslands säkerhetsintressen och territoriella vinster de facto kodifieras istället för att låtsas som om 2013 fortfarande gäller.
Diskussionsfrågor till tråden:
1. Är detta den första seriösa fredsplanen sedan Istanbul 2022 som faktiskt har chans att genomföras, just för att den ligger nära ryska minimikrav?
2. Är det moraliskt mer försvarbart att offra ytterligare hundratusentals ukrainare för en ”princip” om gränser, än att erkänna faktiska maktförhållanden och rädda liv genom ett territorialt kompromissavtal?
3. Borde Europa, som har mest att förlora på ett permanent kallt eller varmt krig mot Ryssland, stötta en sådan uppgörelse i stället för att reflexmässigt följa den gamla linjen från 2022?
2: Med tanke på att man inte kan lita på Ryssland är det varken eller. De som kommer att dö i framtiden kan lika gärna dö nu.
3: Vi borde göra vad som är långsiktigt bäst för oss och det är att aldrig ge efter till Ryssland. Alla fördelar vi ger dem är negativt för oss.
Ryssland är vår fiende, vi kan aldrig ge fördelar till Ryssland. Allt som är negativt för Ryssland är bra för oss och tvärt om.
