Internationella mansdagen 19 nov - Sverige måste våga se pojkarnas kris och pappornas

5000 fall ”nästan inte”? Kom igen.

På 1,8 miljoner barn låter 3–5 000 polisanmälda misshandelsfall per år kanske litet i procent – men det är ändå ett helt mellanstort svenskt högstadium fullt med ungar som får stryk. Varje år. Och det är bara de fall som kommer fram. De flesta forskningsgenomgångar visar att våld mot barn är kraftigt underrapporterat, särskilt när förövaren är mamma eller när våldet ”bara” är örfilar, knuffar, hot, psykisk terror eller att barnet tvingas bevittna våld hemma.

Slös siffror är dessutom rätt tydliga: om vi räknar snävt fysisk misshandel hamnar man ungefär på 3 000 pappor och 1 300 mammor per år. I självrapporterade enkätstudier där ungdomar anonymt berättar om hela sin uppväxt blir fördelningen snarare typ 55/45 mellan pappa/mamma som utövare – alltså långt ifrån den svartvita bild som svensk debatt gillar där ”pappa slår, mamma tröstar”.

Så nej, våld mot barn är inte ”så sällsynt att det inte kan användas som argument mot någonting alls”. Det kan inte användas som slentrianargument mot alla pappor i vårdnadsmål – där håller jag med dig – men det kan heller inte viftas bort som statistiskt brus när vi pratar om risk, stöd och skydd för ungar.

Och då har vi inte ens rört det som inte syns i Brå-tabellerna: psykisk misshandel, systematiskt förtal av den andra föräldern, umgängessabotage, isolering, falska anklagelser. Där är det ofta mamman som håller i spakarna, och där är mörkertalet i princip 100 % – tills barnet kraschar som vuxen.

Poängen i tråden är enkel:
– Mäns våld mot barn är allvarligt men relativt ovanligt i befolkningen.
– Kvinnors våld och psykiska övergrepp finns också där, men tas knappt upp i systemet.
– Inget av detta motiverar att 78 % ensam vårdnad går till mamma, som om pappan per automatik vore en större risk.

Om vi ska vara seriösa, både på Internationella mansdagen och alla andra dagar, så slutar vi både överdriva och bagatellisera – och börjar prata om verkliga risker och verkliga barn, inte om bekväma könsmyter.

Förväntningar finns, men de är inte två separata regelböcker där män alltid vinner och kvinnor alltid förlorar. Det finns också normer som missgynnar män, till exempel krav på försörjning, riskfyllda jobb och att inte bryta ihop öppet. Mycket av det du kallar normer är praktiska mönster som följer av arbete, ansvar och miljö, inte av en dold patriarkal maktplan.

Lekte med ett möjligt valprogram för ny och äkta jämställdhetspolitik för någon eller några inom Tidö - kan anpassas till mjukare KD-ton eller mer nationalistisk SD-ton. Bara ett lekfullt utkast på bättre kurs för vårt Sverige: Allt är könsneutralt, rättssäkert och fullt förenligt med SD-, KD- och M-väljarnas värderingar.

VALPROGRAM 2026 – FAMILJ, TRYGGHET OCH EN RÄTTVIS STAT

Riktad till SD-, KD- och M-väljare

Sverige är ett land där familjer slits isär av systemfel, där tryggheten vacklar och där jämställdhetspolitiken blivit ett reservat för ensidiga könsaktivister. Den som ser verkligheten ser att våra offentliga institutioner inte längre är neutrala – utan styrda av förutfattade könsroller och hatfyllda anekdoter.

Det här programmet bygger på någonting enklare och mer svenskt: rättssäkerhet, ordning, familjens värdighet och verklig jämställdhet – för kvinnor, män och barn. För oss alla.

───────────────────
1. Familjen först – barnens rätt till båda föräldrarna (SD/KD-linje + dansk modell)

Danmark har redan gått före. Nu gör vi samma:
• Gemensam vårdnad som norm, även vid konflikt – domstolen ska bedöma fakta, inte kön.
• Nationella riktlinjer mot föräldraalienation, med krav på dokumentation av psykiskt våld, manipulation och förtal.
• Snabbspår vid umgängessabotage: böter, vitesföreläggande och hämtning – som i Danmark.
• Obligatorisk kartläggning av barnets hela nätverk (far-/morföräldrar, släkt, viktiga vuxna).
• Könsneutral riskbedömning – både mammor och pappor ska utredas.
• Stopp för ”oroskänsla som bevis” – professionell bevisning ska krävas.

Ett system som skyddar barn från att förlora en förälder är ett system som skyddar hela samhällets framtid.

───────────────────
2. Rättsstaten ska gälla även i socialtjänst och tingsrätt (M + SD)

Rapporten Tystnadens pris 2025 avslöjar att mäns utsatthet dokumenteras sämre, får sämre stöd och ofta inte ens syns i akterna. Det gör barn utelämnade och föräldrar rättslösa.

Vi inför:
• Skriftlig dokumentationsplikt på all utsatthet – även mäns (fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, socialt).
• Sekretessbrytande skyldighet vid risk för föräldraalienation – som i Danmark.
• Överklaganderätt för skyddade personuppgifter – stopp för att gömma barn utan saklig hotbild.
• Rättsliga ombud finansierade för utsatta föräldrar (som Storbritannien infört).
• Specialdomstolar för familjemål med utbildade domare, inte lotteri.
• Tydlig bevisbörda och motiveringskrav vid interimistiska beslut.

Det är inte rimligt att en vårdnadstvist hanteras med lägre rättssäkerhet än ett parkeringsmål.

───────────────────
3. Äkta jämställdhet – inte könsideologi (alla tre partier)

Rapporten Tystnadens pris 2025 dokumenterar den verklighet som många män inte vågar säga högt:
• Män är 45–48 % av alla offer för våld i nära relation – men får nästan inget stöd.
• Män utsätts i hög grad för psykiskt, ekonomiskt och socialt våld, särskilt vid separationer.
• Män och pojkar får sämre hjälp från socialtjänsten – deras utsatthet bagatelliseras.
• Kvinnors psykiska och relationella våld syns inte, eftersom systemen letar efter blåmärken – inte manipulation.

Politiken ska vara könsneutral. Offer är offer – oavsett kön. Förövare är förövare – oavsett kön.

Därför gör vi:
• Statligt stöd till mansjourer – samma nivå som kvinnojourer (idag är det 1/30-del).
• En könsneutral nationell strategi mot våld i nära relationer, inspirerad av Norge.
• Dokumentation av psykiskt och ekonomiskt våld – inte bara fysiskt.
• Screening av pappors och mammors utsatthet vid separation.

Det är dags att avskaffa den gamla myten “man som förövare – kvinna som offer”.
Verkligheten är mer komplex – och barn drabbas när staten låtsas annat.

───────────────────
4. Skolan tillbaka till kunskap, disciplin och resultat (M & KD)

Både pojkar och flickor drabbas – men pojkar faller hårdast.

Vi inför:
• Tidig screening av läsning och NPF – som Island och UK.
• Mer praktik, färre flummiga arbetssätt.
• Stärkt auktoritet för lärare och tydliga mobilregler.
• Pojkprogram enligt Reeves-modellen – stärkt motivation, närvaro och framtidstro.
• Stoppa genuspedagogik som saknar evidens – fokusera på kunskap och trygghet.

En skola som fungerar för pojkar fungerar för alla.

───────────────────
5. Manshälsa och suicidprevention – rädda liv (SD + M)

Sverige saknar helt riktade insatser för den grupp som står för 70 % av dödsfallen i självmord.

Vi inför:
• Riktad suicidprevention till arbetsplatser, idrott, spelplattformar, Försvarsmakten.
• Hälsoscreening vid skulder, separationer, missbruk – exakt de riskfaktorer som forskning visar.
• Snabbspår i vård för män som söker sent.
• Manliga behandlare där det ger bättre resultat (evidens finns).
• Digital lågtröskelvård riktad till killar och unga män.

Att rädda liv är billigare och värdigare än att städa upp efter tragedier.

───────────────────
6. Trygghet och ordning – rättvisa konsekvenser (SD & M)

• Hårdare straff för våld mot barn – oavsett kön på gärningspersonen.
• Straff för falska anklagelser i vårdnadstvister.
• Utredningstvång vid umgängessabotage.
• Återinförd syn på barn som brottsoffer vid psykiskt våld och isolering.

Trygghet är ingen identitetsfråga – det är statens kärnuppdrag.

───────────────────
7. Ekonomisk ansvarslinje – stoppa miljardrullningen till ensidiga könsideologer (M & SD)

Vi tar bort:
• Jämställdhetsmyndighetens aktivistbidrag.
• Kommunala utbildningar i genus utan evidens.
• Statliga miljardstöd baserade på könsideologi.

Vi satsar istället på:
• Rättssäker familjerätt
• Våldsförebyggande insatser som fungerar
• Skola, vård, äldreomsorg
• Tidig social prevention
• Trygghet för barn och familjer

Det är ekonomiskt rationellt att satsa på det som faktiskt minskar lidande, brott och kostnader. För vårt Sverige.

───────────────────
8. En värdegrund som håller – ansvar, gemenskap, värdighet (KD)

Utan att tala religion:
• Familjen är den första gemenskapen.
• Barn har rätt till båda sina föräldrar.
• Förlåtelse, ansvar och omtanke bygger samhällen.
• Starkt civilsamhälle – familj, grannar, föreningar.
• Plikt och ansvar är grunden för frihet.

När Sverige glömmer dessa värden blir vi svagare. När vi återupprättar dem blir vi starkare.

───────────────────
Slutsats – ett Sverige som håller ihop

Det här programmet ger:
SD-väljaren: trygghet, ordning och stopp för könsideologi.
KD-väljaren: familj, värden, omtanke och ansvar.
M-väljaren: effektivitet, rättssäkerhet och reformkraft.

Ett nytt Sverige där:
• barn inte förlorar sin pappa eller mamma av systemfel
• män och kvinnor får hjälp efter behov, inte kön
• våld i nära relationer tas på allvar oavsett vem som utsatts
• socialtjänst och tingsrätt blir professionella, inte aktivistiska
• trygghet, ansvar och familj sätts först igen
• jämställdhet betyder att alla räknas

Det är inte radikalt. Det är bara sunt förnuft, fakta och svensk stabilitet.

Bra spaning. Visar väl hur illa det är i Sverige. Skämmigt och elakt från vänstern mot halva befolkningen. Det där känner nog många igen, tyvärr. Och det är precis det som avslöjar hur ideologiserad svensk jämställdhetsdebatt blivit.

När Internationella mansdagen dyker upp i flödet och det enda som syns är bilder på ”giftiga män”, ”mäns våld” och ”problemet mannen” – då är det inte en slump. Det är ett tecken på att stora delar av media och opinionsbildningen reducerar män till en riskgrupp, inte en samhällsgrupp.

Det här är extra märkligt eftersom statistiken som borde lyftas 19 november faktiskt är tung och allvarlig:

– 70 % av självmorden är män.
– 7 av 10 hemlösa är män.
– Män utsätts i nästan samma omfattning som kvinnor för våld i nära relation (Tystnadens pris 2025), men får nästan inget stöd alls.
– Pojkar står för nästan hela skolraset.
– Män får sämre vård, kommer in senare och dör oftare i sjukdomar som går att behandla om hjälpen ges i tid.

Det är det Internationella mansdagen egentligen handlar om – tyst statistik som kostar liv.

Men svensk media valde 19 november att istället köra ännu ett varv ”män är farliga”, för att inte rubba den könsideologiska berättelsen där män bara får synas som förövare, aldrig som utsatta eller som människor med egna sår.

Det är som att du skulle fira internationella kvinnodagen med en hel dag om kvinnlig mobbning, kvinnors psykiska våld mot andra eller kvinnors elaka roll i barnkonflikter. Ingen skulle acceptera det – och med rätta. Men när det gäller män? Då applåderas det som ”jämställdhet”.

Det är det som gör folk förbannade. Och det är därför allt fler börjar se igenom deras falska ensidiga stories.

Den som inte ens på mansdagen kan förmå sig att säga något mänskligt om män – utan bara vill måla upp dem som ett problem – visar mest vilken ideologi de själva fastnat i.

tror du även bör ha i åtanke det finns en snefördelning gällande vem och hur som initierar och är drivande i seperationer. och det är en klar minirotet av seperationer som sker årligen som har "fysiskt och psykiskt våld" som bakomliggande orsak. (äv om det förmodligen skulle utgöra 80%+ om man utgår ifrån volymer av "tidningsartiklar" är representativa för verkligheten)

kvinnor står för lejonparten av initivtagarna till seperation /60%-70%. en konsekvens av det blir ju att de är långt mer föreberedda och kan presentera en mer grundad förutsättning för framtiden.

sen får man itne glömma, att vi pratar om ytterligheten 70%-80% (stigande de senaste 10åren) av alla seperationer leder till delad vårdnad. så "de 70%" vi som man fokuserar på handlar om de (tex förra året seperationer) 82% =delad vårdnad 17%=mamma ensam vårdnad , 4% pappa ensam vårdnad.

sl, jag köper mycket av det du skriver – och det är just därför man behöver lägga på ett lager till. Särskilt så här kring Internationella mansdagen, när man kanske faktiskt får prata om hela bilden utan att bli misstänkliggjord. I det här jävla landet.

Grejen är: ja, kvinnor lämnar relationer oftare. Det är deras fulla rätt. Men med den rätten följer också ett ansvar för hur separationen hanteras. Forskningen är rätt tydlig här – majoriteten separationer har inte grovt våld i botten. Däremot har många par en blandning av stress, psykisk ohälsa och relationskaos som ofta landar hårdare på män, som är sämre på att söka hjälp och syns mer i självmordsstatistiken än i brottsstatistiken.

Och du har helt rätt i att gemensam vårdnad är normen på pappret. Men inte om mamman umgängessaboterar. Jag vet många bra pappor med 50/50 vårdnad och boende som aldrig får se sina barn för mamman elakt förstör, förtalar och manipulerar, utan sans och ansvar. Men vi vet också att delad vårdnad just är ett formellt paraplybegrepp. I praktiken kan det vara allt från 50/50 till “pappa får två helger och en jul”. Det är just här rapporten Tystnadens pris träffade mitt i prick: Sveriges system är bra på att upptäcka fysiskt våld, men katastrofalt dåligt på att se psykiskt våld och social kontroll – oavsett kön. Och när man missar det, blir det ofta pappan som förlorar.

Det här handlar inte om att misstänkliggöra kvinnor – eller män. Det handlar om att våga säga två saker samtidigt:
1. Våld finns. Det är ovanligt, men verkligt. Det ska tas på allvar. Men måste bevisas.
2. Den absoluta majoriteten pappor i vårdnadstvister är inte våldsamma. Men alla tror, särskilt soc om en mamma falskt påstår det i skilsmässan. Att behandla dem som riskgrupp bara för att de är män är lika oseriöst som att säga att alla kvinnors oro är sant bara för att den uttalas med darr på rösten. Jävlar vad det ljugs.

Och eftersom du lyfter statistiken: när 60–70 % av separationer initieras av kvinnor innebär det också att kvinnors sätt att lämna påverkar barnens relationer mest. Då måste man kunna prata om ansvar, om hur man beskriver exet för barnen, och om man väljer konflikt eller samarbete. Det är inte en attack – det är ren matematik.

Så min poäng är: Vi får tryggare barn och ett vettigare samhälle när vi slutar använda kön som genväg och i stället tittar på beteenden.
Psykiskt våld, förtal, manipulation och sabotage av umgänge kan komma från båda håll. Och att erkänna det är inte antifeminism – det är vuxenhet.

Man kan säga mycket om Internationella mansdagen, men en sak är säker: den behövs så länge det fortfarande är “kontroversiellt” att prata om män som offer för psykiskt våld, ensamhet och förlorade barn.

Du har rätt i så mycket. Men det är först när man kompletterar med den biten att kvinnors makt också måste granskas som pusslet blir komplett.

minns jag rätt så utgör majoriteten (enligt då kvinna, som trots allt står för lejonparten) av skälet bakom seperation
-känner mig inte tillräklig fri
-orättvis fördelning av "obetalt arbete" (diska, tvätta, barnomsorg etc osv)






Problemet här är ju ett flertal felaktiga antagande. tittar man på självrapporterade fall (för att försöka eliminera just skillnaden mellan mörkertal-kända fall så är det fortfarande ytterligheter av samtliga fall.

det är mao ovanlig, men tragiska ytterligheter vi pratar om, på samma sätt som när "våld" endast ska grunda sig i antal dödae av resp kön, och inget annat (något som hela "mäns våld mot kvinnor" galenskapen som inte gjort någon nytta för sverige från "den andra extremistgruppen")

vid tex vårdnadstvister som sker vid 5%-10% av seperationera årligen, så utgör just umgängesabotage ca 15% som en del i tvisten. , självaraporterat så rör det sig om 20%-25%, och där finns ett samband mellan "samarbetsförmåga kring umgänge/boende" + " förekomsten av missbruk/våld" hos föräldrarna.




Ja, det här är något som i drivits från "femenistiskt håll" och lett till ohyggligt mycket konstigheter.
något som dock förändrats rejält sedan 80/90 talet (vilket även framgår när man ser hur stor andel av seperationer som leder till delad vårdnad.



Jag har ett strikt barnperspektiv på seperationer, att vuxna människor som är föräldrar beter sig som egoistiska självcentrerade monster, med eller utan olika former av våld. är för mig sekundärt.
Jag har inga svårighter med att fördömma , primärt kvinnor då, de står ju för lejonparten av seperationen, med minst sagt efterblivna argument dessutom, vilket leder till en helt vansinnig riskökning för deras barn, på kort men även lång sikt.

med det sagt, män som intierar skillmässor, är skräp, utifrån ett barnperspektiv, på samma sätt som kvinnor, att där finns en extrem minioritet där det kan motiveras, förändrar inte det faktum.

och det här är bara ett axplock av varför det är anus för barn...

Mortality, severe morbidity, and injury in children living with single parents in Sweden: a population-based study
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/12559862/







Ja, men att påskinna att det är "ett tyst problem" utfrån de enorma skillnaderna som skett de senaste 30åren, är ju minst sagt absurt. bara de senaste 10åren har delad vårdnad potten gått från 70% till 81%





ja, på samma sätt som det behövs för kvinnor.

Ingen vinner dock på att (vilket har bevisats när "kvinnor kan" tåget fick gå okontrolerat)
Att börja räkna utififrån minioritets problem som representativa för "alla problem".



kvinnors makt är helt beronde av männs makt att leverar på den, män och kvinnor är biologiskt olika, på gott och ont, rättvist och orättvist.

det säkraste sättet att förvrära problemen, i synnerhet för den gruppen som är oskyldiga (dvs barnen, som sen växer upp till dessa keffa män och kvinnor), är att bortse ifrån det.

En feminist, eller någon vem som helst som uttalar sig på kvinnodagen, skulle aldrig någonsin räkna bort "snedvridande faktorer". När man gör det med t.ex löner så har män och kvinnor samma löner och feministerna skulle tvingas sluta älta om lönegapet och då vore de inte feminister längre för det är allt som finns kvar när kvinnor lever längre, har 65% av sjukbidragen, har 65% av universitetsplatserna.

Så att jag och mina barn har det fint i Sverige har "ingen bäring på verkligheten". Så hur vet du själv om du har det bra eller inte, läser du i någon SCB-bok?

"Jag är matematiker" är inte särskilt svårtolkat. Det betyder att jag förstår statistik och sannolikhet. Du rabblar själv rätt mycket sådant.

Korrekt. det har ingen bäring på verkligheten.


Det skulle en "matematiker" med högstadiekompetens konstatera att du inte är utifrån det du skriver.

atta hitta på saker och sen svamla kring det man hittat på. är inte matematik, annat än på förskolenivå...

-

sl, du ligger rätt i mycket här – särskilt studien om hur barn far illa när en förälder försvinner. Det är tung evidens, inte känslor. Just därför kan man inte vifta bort problemen som “ytterligheter”. När 10–20 % av vårdnadskonflikterna innehåller sabotage eller psykiskt våld handlar det om tusentals barn varje år. Då spelar det ingen roll om procenten är liten på papperet – konsekvensen är stor i verkligheten.

Att kvinnor oftare lämnar och ofta med skäl som frihet och känsla av ojämn arbetsbörda stämmer. Men barnets situation förändras inte av att orsaken är mjuk. Barnets risker är desamma, och där har mansrörelsen en poäng som aldrig riktigt fått plats: staten pratar mycket om “barnets bästa”, men väldigt lite om hur separationer i sig är en riskfaktor.

Du har rätt i att delad vårdnad ökat. Men du vet också att det inte säger allt. Formellt 50/50 kan fortfarande vara helger och jul vartannat år. Det är här Tystnadens pris är så obekväm: systemet är bra på att se blåmärken, men hopplöst dåligt på psykiskt våld, manipulation och social kontroll. Och precis som du säger är berättelsen om “orolig mamma” fortfarande mycket lättare att sälja in än “orolig pappa”, vilket gör att män oftare kraschar i tystnad och syns i självmordsstatistiken.

Så ja: barnen först, helt med dig. Men just därför måste man våga se maktobalanserna i hur separationer går till. Om 60–70 % initieras av kvinnor är det inte ett skuldbeläggande att prata ansvar – det är ren logik. Den som trycker på startknappen påverkar också relationerna efteråt.

Och det är egentligen hela poängen med Internationella mansdagen: mäns psykiska ohälsa, förlorade barn och sociala ras är fortfarande tabu att prata om, trots att evidensen finns där. Du har rätt i mycket – men pusslet blir inte komplett förrän även kvinnors destruktiva beteenden granskas med samma lupp som mäns. Det är inte könskrig. Det är bara verklighet.