Citat:
Ursprungligen postat av
Farbrorbarbro100
Både du och Krimskramses har mycket bra historik om engelska skolan. Vi som har ett intresse för skandalen vet att det fanns några riktigt bra lärare som eleverna uppskattade. Det många vittnar om faller i de allra flesta fall tillbaka på AL, det var mycket rädsla som sammankopplades med henne. Var detta tydligt även för personalen? Eller godtog de flesta henne ”stil”? BT sägs ha varit relativt lättledd, eller var det bara en fasad i hans hallelujaiver? Han var ialla fall smart nog att skaffa sig jobb inom pingstkyrkan, ofattbart att de ändå anställer en kriminell? Men kanske är skolan influerad av pingstvänner?
Lite sent svar här – svaret kommer inte direkt från mig utan från min kontakt, så jag fick vänta in henne. Jag kan fråga om hon vill skaffa konto men hennes svenska är ganska basic. Här är i alla fall vad hon säger, översatt:
Citat:
Ja, jag kan bara tala för mig själv, men jag visste att jag behövde vara försiktig i mina kontakter med AL. Hon var väldigt selektiv med sina favoriter och jag var absolut inte en av dem. Vissa i personalen gillade henne faktiskt – hon var väldigt trevlig mot en viss grupp yngre, nyare lärare och kunde till och med vara stödjande mot dem – troligen för att de var enklare att kontrollera. De var nya, osäkra och kände inte till systemet. Hon var deras kontaktperson. Hon hade också en svensk kollega som hon plockat med sig från en annan skola. Han var väldigt ung och oerfaren, blev kompis med personalen och rapporterade sedan allt tillbaka till AL. Han fick orimligt mycket ansvar för att vara så ung, och jag tyckte alltid det var märkligt. Han var extremt tvåfaced och tog allt vidare till AL. Resten av personalen höll sig mest på avstånd och var försiktiga runt henne.
AL var jättetrevlig mot en – men hon talade också om exakt vad hon ville att man skulle göra. Om man inte gjorde det, eller ifrågasatte det, försvann leendet direkt. Då blev hon bestämd och sa: det här är hur vi gör saker här. Allt skulle göras på hennes sätt och hennes energi var väldigt stressig, nästan manisk. Alltid leende, alltid vänlig, alltid klapp på armen, alltid frågor om ens familj – hon mindes till och med barnens namn. Jättetrevlig, men bara på ytan. Och så fort man gjorde något hon inte gillade, eller ifrågasatte något, dog hela den där fasaden på en sekund. Det var faktiskt lite skrämmande att se hur hon kunde skifta. Det räckte att göra misstaget att ifrågasätta henne en gång för att man skulle förstå att man inte skulle göra om det.
Hon verkade alltid upptagen, alltid springandes, alltid i möten, men det var aldrig tydligt vad hon egentligen gjorde. Så vitt jag kunde se handlade alla hennes möten om beteendeincidenter. Hon skyllde på mentorerna för elevernas beteende. Det var rätt stressigt, för vi hade elever med väldigt svåra problem, och om man fick en sådan elev i sin klass sågs man som en "failure” om man inte lyckades hålla dem i schack. Men vad ska man göra när man har ett barn med svåra psykiska problem och aggressionsutbrott? Om man försökte ge barnet lite space, prata med dem, hitta en lösning – nej, ”det är inte så vi gör här”. Då skulle det ringas föräldrar, bokas möten, följa proceduren. Ironiskt nog följde hon inte procedurerna själv. När elevantalet sjönk och väntelistan blev kortare tog man in fler elever med stora problem, vilket gjorde henne ännu mer otålig mot mentorerna eftersom incidenterna ökade. Hon kunde vara riktigt obehaglig – från jättesmilande till sträng och besviken, nästan som en förälder som grälar på dig, inte en kollega.
Jag tror helt ärligt att något är fel med henne, för hon verkade inte ens förstå att hon gjorde något galet. När vi tog upp saker med henne och hon inte höll med, så verkade hon helt övertygad om att hon hade rätt. Jag tror faktiskt att hon kan ha någon form av problem – kanske en inlärningssvårighet eller psykisk ohälsa – för hon verkade inte förstå konsekvenserna av sitt eget beteende. Hon var ganska omogen, nästan tonårig. Skvallrig. Oorganiserad. Informell. Ingen accepterade det, men ingen kunde utmana henne heller. Man gick till henne med sina rapporter, hoppades att hon var på bra humör, och hade man tur gjorde hon sitt jobb. Hade man otur skyllde hon på dig, på ungen, eller sa att du skulle ringa hem.
BT var professionell – väldigt distanserad. Han hade inte samma personliga relation till personalen och han var bara inblandad vid allvarliga incidenter. Han var extremt idealistisk och väldigt amerikansk – svårt att förklara, men om man känner amerikansk kultur så vet man hur de älskar sina ”success stories” i snygga paket. Han gillade att ta sig an elever som varit involverade i gängkriminalitet och trodde att han ”byggde relation” med dem och gav dem en chans. Han pratade alltid om att han kom från en tuff stad i USA och ville göra skillnad. Han tog in några väldigt stökiga elever och lade allt sitt fokus på dem som sitt lilla projekt. Han lät dem härja runt i korridorerna, det blev kaos, och sedan föreläste han för personalen om hur bra relation han hade med dem – för att de satt i hans kontor och var artiga, men skrattade åt honom bakom ryggen. Om man hotade med att ”ringa BT” när de kastade saker, sparkade på möbler eller vapade i korridorerna så skrattade de bara och sa ”ring honom då, han gillar oss”. Han fattade inte att de såg honom som ett skämt. De skötte sig så fort han kom, och fortsatte direkt efter att han gått. Han var naiv och ville gärna ha en solskenshistoria utan att själv göra jobbet.
Resten av tiden satt han mest på sitt kontor. Han dök upp på möten, föreläste, försökte inspirera ibland, andra gånger verkade han mest nervös inför personalen – han hade svårt att bygga relationer. Han var artig och professionell i sitt sätt. Han hanterade saker mer rationellt än AL – eller åtminstone såg det så ut. Jag blev väldigt chockad när jag hörde om mejlen från ”entreprenören”, för jag trodde verkligen att det var AL som inte agerade, inte BT. BT kändes som en professionell typ – visst, lite stel, lite distanserad, lite awkward, men med goda intentioner. När skandalen briserade blev han defensiv och drog sig undan personalen – vissa möten blev riktigt spända mot slutet. Jag hörde honom aldrig nämna religion, men sättet han föreläste på hade lite predikokänsla. Han brukade peka på affischerna på väggarna och förhöra personalen på skolans ”ethos". Han älskade också ”protect the quarterback”-sloganen – den hade han själv kommit på och var oerhört stolt över det.
Så ja, det är min bild. BT var lätt att påverka eftersom AL skötte allt det dagliga i högstadiet. AL och MT. De hanterade allt och nästan inget nådde BT. Jag tror inte skolan har någon koppling till pingstvänner överhuvudtaget, jag såg aldrig något sådant. Men kultliknande? Ja, absolut. Jag har aldrig jobbat på en skola där rektorn förhör personalen på om man minns hans motto och skolans ethos. Jag tycker faktiskt att BT behandlade Engelska skolan som en religion – han tog det väldigt, väldigt seriöst. Det var hela hans liv. Jag tror helt ärligt att han passar bättre i kyrkan.
