Citat:
Ursprungligen postat av
Pontiac-Garage
Arbetarklassen hade det ju extremt tufft under 1800-talet, speciellt under första halvan, alltså den tidigaste delen av industriella revolutionen. Normen var extremt långa arbetsdagar, slitigt och farligt jobb med stor risk för dödsfall/skador, noll anställningstrygghet eller säkerhet, samt väldigt dåligt betalt.
Trots detta undrar jag, om man hade varit mycket strategiskt lagd, fanns det nån som helst möjlighet att spara och investera som random fattig privatperson? Man måste ju trots ovanstående villkor ändå kunnat ha möjlighet att lägga undan i vart fall något, alltså förutsatt att man höll nere på t.ex. alkohol så mycket som möjligt (alkoholkonsumtionen var ju ändå mycket utbredd denna tid och folk var alltså beredda att lägga pengar på detta trots sin knapra ekonomi)? Långt ifrån alla kunde väl ha nån form av långsiktigt tänk men ponera ändå att man hade en sådan strategi, spara minsta öre som gick?
Fanns ens några investeringsmöjligheter på den tiden som inte var stängd för arbetarna? Investera på börsen / i företag misstänker jag var helt uteslutet, det var nog enbart för de tunga spelarna som kunde gå in med kapital, likaså markinvesteringar och annat, men fanns ens några investeringsmöjligheter i småskalig storlek?
Även i de fall där det mer elelr mindre varit förbjudet för folk från fel klass att komma in i samhällets finrum, så har det ändå alltid funnits praktiska möjligheter för "vanligt folk" att kämpa sig framåt med hjälp av både hårt slit, talang - och en förmåga att se genom fingrarna vid behov - att nå fram till en förmågen position, med åtminstone lokal makt uppnådd.
Det var kanske inte det vanligaste, men det finns exempel på sådana figurer från historien, som kanske börjar som fiskare men som skaffat extra båt och därför kunnat börja med sidosysselsättningar som import-export osv, tex.
Och när det dessutom var oreda ute i Europa så gick det ju att göra pengar genom smuggel.
Vissa länder som kanske blev hindrade, pga sanktioner, att handla med utlandet kunde ju sådana smugglare i smyg börja göra affärer med.
Och då fick de ju pengar och kunde bygga upp något som de inte hade kunnat annars, iaf inte lika lätt.
Napoleonkrigen var ju en sådan period. Då fanns det möjligheter för företagsamma folk att göra affärer. Och samma sak när det var stor fiendskap mellan Sverige och Danmark.
Gränshandel kan ju vara en viktig ekonomisk motor, och särskilt handeln med kreatur mellan Sverige och Danmark har ju varit intensiv. Man kunde driva stora flockar från högt uppe i landet ner till gränsen (redan när Skåneland var danskt) och sen över Öresund efter den svenska annekteringen.
När Finland blev ryskt öppnades ju också möjligheter för företagsamma att tjäna på gränshandeln.
Men om det du tänker på bara är en vanlig arbetare, som bara har sin usla lön, så fanns det inga direkt möjligheter att göra sig en hacka - förutom genom att stjäla från arbetsgivaren. Och då väntade såklart både avsked liksom en tid på fästning.
Just 1800-talets sista (inte första som du skriver) hälft var en ekonomiskt snedriven period. Det brukade kallas Liberalismens guldålder, eftersom den liberala politiken som sponsrades av den den ekonomiska överklassen (skogsbaroner, sockerbaroner osv) strävade efter att "liberalisera" arbetslagstifftningen från alla statliga regler som möjligt. Arbetsägaren skulle vara fri att göra med han ville med "sin egendom" alltså, det var det stora huvudmålet.
Därmed fanns det inte så mycket pengar för staten att avvara för de fattiga eller arbetarklassen.
Faktum är att just den tiden var den allra sämsta från alla löntagares sida - oavsett hur högutbildade de än var. Alla pengar gick till arbetsägaren, och inte så mycket kom ut till de anställda.
Som högutbildad ingenjör tex kunde man vara glad om man fick en bostad (som man såklart själv fick betala hyran för) i samband med anställningen, för det blev inte så stor lön precis.
Läs gärna självbiografin "Från Ölands Alvar till livets," av Hugo Hammar.
Han skulle med tiden bli en höjdare i svensk näringsliv, som chef för arbetsgivarföreningen och chef för Götaverken, men började som plåtslagarlärling på Kockums i Malmö, under 1880-talet. Sen började han studera till fartygskonstruktör och jobbade bla i både England som USA.
Men, han berättar på ett bra sätt om just den tiden, slutet av 1800-talet, från ett arbetarperspektiv.
Och nej, han var knappas någon "sosse" om det är det du oroar dig för.
Men att livet var hårt på den tiden, särskilt för arbetarna, har han inte svårt för att berätta om.
Ändå så fanns det en stark gemenskap mellan arbetarna - gärna mot cheferna. Det kunde gå hett till ibland när missnöjet blev för stort.
Ibland kunde förmannen bli utburen från verket på en bräda - ibland kunde militär inkommenderas, med skarp ammunition.
Ibland kunde man "festa" till det - med varsin skiva danskt rågbröd, uppvärmt på elementet enligt tidens sed !! (och då var det ändå utbildade fartygsingenjörer på internationell konferens i Tyskland.
En av ingenjörerna ville inte äta sin skiva, utan packade omsorgsfullt i en servett, för att ta med sig hem till sin hustru och sina barn - för något så gott skulle han aldrig kunna tänka sig att äta själv.
