Fanns det nån möjlighet för arbetarklassen att spara och investera under 1800-talet?

Det kunde man göra innan 1960-talet. Aktiebrevet var själva beviset på en aktieägares ägandeskap av aktier i ett aktiebolag.

Aktiebrev i pappersform kom med tiden att fasas ut, efter att Värdepapperscentralen inrättades tidigt 1970-tal.

Om man vill kan man fortfarande köpa gamla aktiebrev, men nu främst av nostalgiska skäl, för att de är vackra, väcker minnen till liv, e.d.

https://strandbergsmynt.se/aktiebrev

Nej!

De flesta var småbrukare, torpare eller backstugusittare.

Man arbetade alltså med jordbruk, antingen sitt egna eller någon annans (oftast bägge delarna), visst hantverk kunde finnas för att dryga ut den skrala kassan.

Dessa fattiglappar, 90% av svenska folket, hade inte ens kunnat följa några investeringstrender, jag kan inte se att man hade råd med en dagstidning förrän på 1940-talet när expressen slog stort. Om vi pratar bönder åren 1850-1920 så finns det massor med skönlitteratur om deras liv, bara att läsa, EN potatis kunde vara livsuppehållande. Man hade i princip inga pengar till några nöjen utom som i Emil-böckerna, en sockerdricka på den årliga marknaden.

Däremot har jag läst om enstaka trender där aktievärlden lurade pengar av Svensson genom att starta bubbelföretag. En sådan bubbla sprack direkt efter Första världskriget ca 1920, och då hade bluffare åkt runt på landet och sålt aktiebrev till de fattiga bönderna. Tiderna var positiva efter Första världskriget och alla var positiva till ekonomin som växte. Men alla förlorade när bubblan sprack.

1929 i USA sprack världens största finansbubbla genom tiderna. Så på slutet av 1920-talet hade man i USA arbetat upp så mycket pengar att vanliga Svenssons kunde vara med och köpa aktier. Men Sverige var mycket fattigare och ett riktigt bonn-land.

Det var mer på det sättet före skiftesreformerna - som ju ledde till att man började söka sig mot arbetsplatserna som ofta fanns kring och i städerna.
DÅ blev man alltså arbetarklass, något man inte var förr.
Men under 1800-talet växte alltså arbetarklassen riktigt enormt, pga av ovanstående faktorer.
Den sista hälften av 1800-talet var definitivt en arbetarklass ett faktum.

Skiftet gjorde ju att det inte fanns plats för alla i familjen att fortsätta på lantbruksbanan, som sina föräldrar och den förstfödde arvtagaren. SÅ de tvingades ta anställning som antingen dräng/piga eller söka sig ut på vägarna som luffare.
Om de tog sig in till städerna så fick de hålla till godo med de osäkra och lågbetalda verkstadsjobben, osv. Inte helt sällan som daglönare som fick börja varje arbetsdag med att ställa sig i klungan och hoppas bli en av de utvalda. Och bostaden var i ett kollektiv tillsammans med andra i samma ställning och de sov i skift.

Att vara "torpare" var egentligen att vara fattighjon på godsägarens mark. Där godsägaren av godhet, egentligen, upplät ett av sina skogstorp åt en familj i utbyte mot dagsverken. Ville man ha lite extra så fick man röja upp runt egna torpet själv så gott man kunde för att försöka odla där. Det kunde ibland gå bra, men var ett svårt och tufft liv.
Den tidens socialhjälp kan man kanske säga - dvs efter att samma godsägare först förstört den sekelgamla gemenskapen bland byborna genom att låta spränga byn och flytta ut alla till varsin åker.

Men det fanns ju inte torp för alla heller, som sagt. Så många fick ändå ge sig ut på vägarna för att ta sig till de stora arbetsplatserna.

I böärjan av 1800-talet släppte ju ändå inte ens städerna in vem som helst innanför murarna, så att säga.
Om det var något fattighjon som kom förbi, så fick han ge sig iväg igen och det illa kvickt.
Det var ändå tillräckligt smått för att borgmästaren skulle kunna ha koll på vem som kom in och vem som gav sig iväg, och veta hur väl de skulle kunna klara sig.

Skillnaden mellan början av 1800-talet oh slutet var så stor att det kunde ha varit två olika världar i stort sett. Men fortfarande var det tufft för de fattiga.
Det fanns ingen anställningstrygghet tex.

Vad jag menar är att jordbruket sysselsatte fler än industrin under hela 1800-talet. Industrin går om jordbruket här först på 1930-talet.

Under mellankrigstiden, ja ända fram till 1960-talet var det vanligt att småbrukarna jobbade inom industrin, eller i skogen. Gården fick hustrun ta hand om.

T o m Bönder med mellanstora och stora gårdar, brukade jobba som hästkörare i skogen om vintrarna.

Torparen hade ofta hårda arrendevillkor, men de var närmast ett slags jordbrukssamhällets lägre medelklass.

Under 1800-talet var förlagsarbete nästan lika vanligt som industriarbete, exempelvis lönesömnad.

Övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle är successiv.

Personligen bebor jag ett s k. Arbetarsmåbruk. (Per-Albintorp). Den uppfördes på 1930-talet som bostad åt en skogsarbetare och hans familj. Eftersom skogsarbetet främst skedde under vintern måste skogsarbetaren även kunna försörja sig över sommarhalvåret. han hade då en liten gård på 2 hektar, 1-2 kor, några getter och lite höns. En inte ovanlig situation för en arbetare på 1930-talet.

Kul historia med Per-Albin torpen! Visste jag inte.

Men visste ni att den överlägset vanligaste sparformen var försäkringsbreven? Jo, och Trygg var speciellt för arbetare. Men det fanns andra också. Skandia och Hansa med. Och de här försäkringsbreven kan man se ibland i gamla journalfilmer och spelfilmer. När de hängde på köksväggen jämte Kungen och Drottningen. Fanns också en slags andra-handsmarknad har jag läst om nån stans. då de kunde pantsättas.

Inte på det sätt man gör idag.

Aktiebolag i den form vi känner dem blev inte tillåten förrän 1848. Börshandel med aktier börjar inte ta fart förrän på 1870-talet. Det fanns då 10 börsnoterade företag i Sverige.

Vi fick inte ens ett enhetligt valutasystem förrän 1873.

Penninghushållningen hade ännu inte slagit igenom.Jag har läst omhur arbetarna vid de Värmländska järnbruken, hämtade varor i handelsboden. En gång om året gjordes en avräkning, och arbetaren blev endera skyldig, eller fick ett tillgodohavande i sagda affär. Dessa tillgodhavande kunde säljas.

Många hade dock ett blygsamt sparande i någon av de nyetablerade sparbankerna, det var ett krav i många torparkontrakt.