Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Det gjorde jag nog minst en gång per dag, varenda dag, de första fem åren. Barn kan vara något så in i helvete jobbiga.


Som om den känslan är något man kan välja

Äntligen någon som svarar lite mer nyanserat än alla helgon som bara haft rena och godkända tankar och känslor! Jag är precis i starten av den här resan och känner bara att jag vill springa härifrån så fort och långt som benen bär. Vad hände efter de fem åren? Hur känner du nu? Var det något särskilt som gjorde att du kunde uppskatta tillvaron?

När barnen lärde sig att regelbundet leka med varandra längre perioder utan att det utbröt krig efter fem minuter, vilket dröjde fram till 4,5 och 6 år, innebar enorm höjning i livskvalitet. Jag fick tillbaka massor med tid som innan behövts lägga på att jaga skitungar och hålla dem roade. Det var väl ungefär där någonstans som nattningarna blev avsevärt enklare också och de nöjde sig med en saga eller två för att somna. Det frigjorde också massor med egentid, eller tid för kärleksrelationer om man så vill.

Fler grejer som underlättade massor är att de lär sig att tydligt kommunicera vad de tycker är fel, och även om barn är hopplöst irrationella, känslostyrda och allmänt dampiga så går det åtminstone att resonera med någon som kan artikulera ett behov. Allt eftersom de blir mindre dampiga och irrationella får man tillbaka lust att göra saker som att resa, och det tyckte jag var väldigt trevligt.

Man vänjer sig vid att åsidosätta sina egna behov efter ett tag när man har småbarn, det kommer man först på att man saknar när man får tiden tillbaka igen. Så oroa dig inte för det, alla har vi den vägen vandrat.

Det stämmer nog att de som har psykiska besvär får en tsunami över sig. Normala människor klarar av det utan problem och kan till och med göra två saker samtidigt.

Jag ångar inte att jag fick barn trots skilsmässa. Nu är jag man för tydlighetens skull.

Det måste man absolut inte ha psykiska problem för att känna. Att få barn innebär hård belastning och mycket åtaganden. Man kan också fundera över varför man ska sätta ett liv till världen

Orättvist skulle jag inte säga. Man kan inte rå för hur man känner. Även om man ångrar att man skaffade barn så kan de få en lycklig uppväxt så längre man behandlar barnen bra och det utgår jag ifrån att du har gjort.

Skulle du ha varit gladare och lyckligare utan barn? Jag har själv inte barn och jag vet att jag personligen skulle bli mindre lycklig och glad om jag skulle ha haft barn. Trivs bra med livet som det är nu och skulle behöva ge upp mycket om jag skulle ha barn vilket skulle göra mig mer olycklig.

Det förstår jag verkligen. Jag har valt bort att inte ha barn. Har allt vetat om att jag inte ville skaffa barn. Har vänner och syskon som har barn och det låter så jobbigt. När kollegor pratar om sina barn är det alltid problem de pratar om. Vad det låter som gäller det även barn över 5. Tonåringar är ju ingen dans på rosor heller.

Jag som barnfri tror inte att "alla" föräldrar ångrar sig, men det finns en hel Reddit-sektion som handhar ämnet om breeders som insåg att det inte var så romantiskt trots allt. Tough shit.
Dessutom har jag HÖRT och läst om föräldrar som HELA tiden berättar hur jobbigt det är att vara förälder, allt låter som ett fängelse, man kan inte göra ditt o datt.. "Du vet inte, för du har ju inte barn", bitch fucking please, HELA tiden blir man ju påmind om hur jävligt det är, jag är fully aware...

Hur många barnfria har du träffat som resonerar så, och vem är du att bestämma vad man gör av sin egen tid som icke bunden? Alltid får man ju höra det efterblivna resonemanget om att "man minsann inte vet vad kärlek är innan du har barn själv". Som att jag skulle propagera för att alla som inte har x husdjur, lever ett fullständigt värdelöst liv, och det hade varit så mycket bättre med detta djuret.
Det låter som en jävla psykos hos de indoktrinerade, och varför detta omättliga behov bland breeders att uttrycka sig på slikt sätt? Det är ju en fet trigger, iallafall bland kvinnor, att man som kvinna vill skilja sig från mängden och INTE avla något barn, man kommer ångra sig, och det kan man aldrig veta att man inte vill, o jada jada o fan o hans moster, det är fan inte normalt att vara så besatt av någon annans val, och man bör således söka hjälp för sin sjuka hjärna, vet inte HUR jävla många gånger jag hört tugget från kvinnor som har barn, för har DE fött, så räknar man ju helhjärtat med att ALLA vill... Jävla idioti!

Kan inte hålla med mer (och då har jag barn)! Jag tror att det rör sig om att folk vill få sina egna livsbeslut bekräftade genom att andra fattar samma beslut som de gjort. Allt är ju skönare i ett kollektiv. Men när de väl fått en "ledig dag" så beskriver de ju tindrande ögon hur de tagit sovmorgon, tagit en öl med polare och ätit när och vad de själva ville. Dvs de flesta dagar i en barnfri persons liv. Den kognitiva dissonansen är pinsamt tydlig. Men så är ju folk också galna, det är närmast perverst vilket intresse släkt och vänner har. Jag fattar att småbarn kan vara väldigt gulliga, men det är liksom ett ganska privat beslut att bli förälder, men helt plötsligt kommer folk springande med presenter och hurrarop (och förväntar sig dito tillbaka). Kalla mig autist, men det är lite sektvarning?

Efter att ha reflekterat lite så tror jag inte att det är just att skaffa barn jag ångrar utan mer med vem. Personen jag skaffade barn med var inte alls samma människa före och efter utan blev väldigt mycket tråkigare och har jättesvårt att släppa kontrollen och bara vara. Detta gör att allt skall planeras och utföras på det sätt som passar barnen bäst. Medan jag kan tycka att ibland får de bara hänga på de vuxna precis som vi fick göra som små, de dör inte av att ha tråkigt och göra något annat än sina egna aktiviteter.

Så jag tror att jag varit lyckligare antingen med min sambo utan barn eller med en annan sambo fast med barn.
Luddigt nog?

Helt enig, kunde inte skrivit det bättre själv, och äntligen en vettig förälder!
Misery loves company heter det ju som bekant, och jag förväntade mig inte ett bra svar, tänkte att man blir väl jagad av skaran af indoktrinerade, speciellt med högaffel
Stående ovationer!

Är det barnen eller föräldrarna som ska grävas ner? 🧐