Citat:
Ursprungligen postat av
AskMeAboutJesus
Hamas är ju som du skriver inte alls vänster men de är motståndare till Israels höger. Och de har ännu inte låtit sig avväpnas.
Men jag tänkte mer allmänt ute i världen: vilka är beväpnade och vilka låter sig avväpnas?
Ahaa. Ja då blir det ju annat.
Då faller frågeställningen lite, dels på att ingen av dom nämnda organisationerna kan direkt placeras på vänster-höger skalan heller. Det handlar om att förstå människor funktionsgrunder, hur man känner/ser på livet, samhälle, men framförallt hur man fungerar som personlighet.
På så sätt är t.ex. FARC inte vänster, utan starkt finansierad via narkotikahandel (kapitalism) och auktoritära militära styrelsesätt. Man må kalla sig för vad man vill (i FARCs fall kommunistisk ideologi och marxist-leninistisk retorik), men det är vad-, hur-, och varför man gör något, som definierar en som vänster-höger. Stalin kallade sig vänster med, men utövade ingen vänster utan istället allt som signifierar den grövsta höger-extremism. FARC är nästan helt och hållet pragmatiskt motiverad snarare än ideologiskt, och dom lät sig avväpnas på papper, men inte i verkligheten.
Samma gäller IRA (som är nationalistisk-republikansk rörelse för irländsk självständighet. Deras synsätt var först och främst etnisk/nationalistisk, vilket är höger, inte vänster – även om små fraktioner ur IRA uppgav sig vara socialistiska. IRA lade ner väpnade kampen när deras ideologi om irländsk enhet accepterades som politisk kraft av England. Väpnad kamp behövdes inte längre. Dom blev inte ’avväpnade’.
Tamilska Tigrarna var etnonationalistiska separatister, mycket stark militaristisk struktur (höger). Fokus låg på självbestämmande (höger) och – liksom hos FARC – var sociala eller ekonomiska ideologier mer ett sammanhållande kitt och/eller fernissa. Dom besegrades militärt, lade inte ner sina vapen, blev inte avväpnade.
PKK började som en marxist-leninistisk grund, men med nationalistisk strävan om autonomi med kurdisk kultur, och inget fokus på klasskamp. Vänster och nationalism är nära motsatser. PKK har inte avväpnats i någon praktisk mening, även om dom undertecknat flera vapenvilor.
ANC passar väl mest, av de i listan, men även där innehåll ANC stora och breda grupperingar med olika inriktningar. Man samarbetare med västliga makter pragmatiskt, och när de fick mer statsmakt blev vissa vänsteridéer mer kompromissade. Dom lade inte direkt ned vapnen, utan apartheid-regimen föll samman av många olika skäl, så det fanns inga behov av väpnad kamp längre. Avväpning är fel ord även här.
Höger handlar inte om statsmakt, utan om hur man relaterar till omvärlden, konceptuellt, emotionellt osv. Höger är ett sätt att känna/tänka och relatera till tillvaron och omvärlden – liksom vänster är. Det är som balansen mellan känsla och förnuft. Vissa använder mer förnuft, andra använder mer känslor.
Högre vapentäthet bland högerinriktade grupper handlar om känsla av egen handlingskraft och kontroll, inte till varje pris om politisk position. Det har mer med en inneboende känsla av förmågan att styra sin egna autonomi, känsla av handlingskraft och trygghet i en tillvaro som man överlag inte litar mycket på.
Vänstermentalitet innebär större tillit till andra människor, och solidaritet, vilket gör vapen överflödiga. Så vänstermentalitet och vapen är inga naturliga följeslagare. Man känner ingen större handlingskraft och trygghet med vapen i hand, vilket höger gör.
Det är emotionellt baserat, höger som vänster.
På så sätt blir det naturligt at se hur politiska/ideologiska organisationer med höger-inriktning skulle få avsevärt svårare att lämna ifrån sig ”sin handlingskraft”. Överdriver man för tydlighets skull, ger det upphov till ungefär samma känsla som om man är handbojad medan någon drar ner kalsongerna på en, framför unga tjejer, utan att man kan göra något åt det, och staken är dessutom rynkigt ihopdragen just då. Hjälplöshet, litenhet, förnedring.
Man kan säkert gå med på avväpning – åtminstone på papperet - om man vinner något avsevärt större med det; som t.ex. hos IRA. Men det kommer inte bestå. Det säger sig självt.