Sluta blunda för halva verkligheten – våld i nära relation drabbar också män

nog måste vi erkänna att män i sverige blivit andraklassens medborgare.

precis som trådens rubrik lyder, varför är det tyst när män lider? och inte bara det.

varför är det knäpptyst om prostatacancer?

varför är det knäpptyst om kvinnors falska våldtäktsanmälan mot män?

varför står myndigheter och rättsväsende alltid på kvinnornas sida?

Nej, jag skrev att patriarkat är ett neutralt sociologiskt begrepp, lätt att definiera och kontrollera i statistisk.
och alltså verkligen inget feministiskt "retoriskt hittepå" som du försöker förvränga det till.
Det tänk/ idébygge som upprätthåller detta, är däremot självklar inte lika lätt att avläsa i statistiken, får du ägna dig åt ex. djupintervjuer m.m.
Vilket kan jag lova dig är gjort.

Sen pratar vi nu inte generellt om våld, utan specifikt om våld i nära relationer och om de åtgärder som görs i samhället ex. i form av jourer m.m.
Jourer behövs mest när någon riskerar liv och hälsa alltså mest olika former av fysiskt och sexuellt våld.

och för tredje gången nu? Jag förklarar inte "allt våld" med könsmaktordning, jag hävdar att det är en del, rätt viktig sådan, av problemet. Och alltså något som man inte bör ignorera och soppa under mattan precis som om det inte var ett problem värt att adressera...så som du önskar.

Begriper du? Behöver jag feta och stryka under detta? eller ska jag behöva upprepa detta ytterligare..

Sen kan vi ju gå till din NTNU rapport och titta lite under specifika våldsbrott i nära relationer.

Misshandel i nära relation
Totalt: män 1,5 kvinnor 2,5
Tittar du specifikt på åldrar där: så ex. åldrarna
20-24 män 2,7 Kvinnor 6,7
25-34 män 2,4 Kvinnor 3,9

Är först i pensionsåldern som kvinnor ger sig på män något mer än tvärtom.

Sexuellt våld genom oaktsamhet | sexuellt våld utnyttjande

Totalt män 0,7 Kvinnor 4,0. | 0,4/ 2,1

Åldrar:

16-19. Män 0,1. Kvinnor. 9.0 | 0,2/ 6,9
20-24 2,8/ 10,8 | 2,3/ 6,3
25-34. 1,8/ 8,9. | 1,1/ 3,6
etc.
( ingen ålder uppvisar mer sexuellt våld från kvinnor än män)

Kränkningar: totalt 6,9/ 10,9
Återkommande psykiskt våld Totalt 3,7/ 4,5
etc..

tabellen finns att ladda ner från Brå
https://bra.se/rapporter/arkiv/2024-05-06-brott-i-nara-relation

För övrigt så mördas alltså ca 15 kvinnor av män i nära relation år efter år efter år
medan detsamma kanske sker 1-3 män per år.


Så faktiskt inte så konstigt att man satsar mer pengar på jourer för kvinnor än dito för män.
men? du kan ju berätta hur mycket mer "mänskligt sårbara" just könet man är.

Det är väl fortfarande så att män söker stöd i mycket mindre omfattning än kvinnor? Eller är det långa telefonköer hos Mansjouren?

Att man inte har skyddade boenden i hemkommunen är egentligen inget problem då få som behöver det skyddet kan stanna i den egna kommunen. Man köper in de tjänsterna och det finns många skyddade boenden som erbjuder avskiljda bostäder för tex män och hbtq.

Det du slåss mot är en feminism som har institutionaliserats i politik, media, utbildning och har incitament att bevara uppdelningen. Om jämställdhet faktiskt uppnås, försvinner feminismen som rörelse och därmed försvinner också möjligheten att hävda ”kvinnor som offer" och ”män som förövare”. Samtidigt som kvinnliga privilegier t.ex. mildare behandling i rättssystemet, könskvotering, socialt stöd, döljs bakom en retorik om fortsatt kvinnlig utsatthet. Därför har feminismen ett egenintresse i att hålla kvar bilden av kvinnan som svag eller förtryckt.

Feminismen bygger på en konfliktmodell mellan könen, eller mellan kön och maktstrukturer. Om könsskillnaderna förlorar sin sociala betydelse, då försvinner själva konfliktens bas och därmed feminismen som ideologi. Feministiska teorier utgår från att det finns en könsmaktsordning, alltså att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, både historiskt och strukturellt. Om man tar bort kön som kategori t.ex. säger att ”män och kvinnor är bara människor”, då försvinner själva grunden för feministisk analys. Då går det inte längre att prata om ”kvinnors underordning" eller ”mäns makt”, eftersom kön inte anses relevant.

Feminismen tolkar ofta mäns problem t.ex. självmord, våld, ensamhet som en konsekvens av patriarkatet, inte som ett ”motproblem”. Alltså, män drabbas också av könsroller, men lösningen ses som mer feminism, inte som ”separata mansrättsrörelser”. Så kvinnors våld mot män är också männens fel, på grund av de strukturer som män är kollektivt skyldiga till. Till och med när män drar sig undan blir det problematiskt. Feminister menar ofta att MGTOW inte utmanar könsroller, utan förstärker dem genom att betona mäns självständighet, styrka och kvinnors problem.

Feminister tjänar på offerrollen och vill därför inte stödja något som motsäger den, att faktiskt skapa ett könslöst samhälle där alla har samma skyldigheter, möjligheter och rättigheter ligger inte i deras intresse. De kommer slå vakt om sina privilegier och nedkämpa alla som påpekar dem, men framför allt kämpa för att behålla sin roll som evigt offer. Dagens feminism är en vänsterrörelse och delar således ideologisk bas med andra vänsteridéer som; (FB) Hur motiverar antifascister sitt våld?

På vilket sätt skulle det vara mer tyst om prostatacancer än ex livmoderhalscancer?

Och verkligen har kvinnor gått samma som grupp för att falskligen göra en enda våldtäktsanmälan mot hela gruppen män....
(skärp till din svenska lite)

Myndigheter och rättsväsendet står int på något köns sida.

nog måste vi erkänna att män i sverige blivit andraklassens medborgare.

precis som trådens rubrik lyder, varför är det tyst när män lider? och inte bara det.

varför är det knäpptyst om prostatacancer?

varför är det knäpptyst om kvinnors falska våldtäktsanmälan mot män?

varför står myndigheter och rättsväsende alltid på kvinnornas sida?

Det finns mängder med olika orsaker bakom våld i relationer.

Är orsaken: Du är min! jag har rätt som man att äga, kontrollera och dominera över dig, jag förlorar min "manliga" heder/ min manlighet om du lämnar mig, ingen annan ska få lov ha dig, alltså dödar jag dig heller än att du ska få lämna mig, eller göra det du vill med ditt liv...så har du "patriarkalt tänk".

Detta är inte "politk" i Sverige idag utan det är ett sätt att förhålla sig till kön som sätter män över kvinnor. Det ändock "politk" fortsatt i andra länder, och det har varit för inte alltförlänge sen politk i Sverige.

Och detta tänk orsakar alltså fortsatt ca 15-20 mördade kvinnor per år, X antal av misshandel, X antal av kvinnor och barn som måste fly, hålla sig gömda etc....

Skämtar du eller låter du bli att tänka efter? Jag förstår hur du tänker, men det du skriver är just det som håller systemet på plats så lätt: du flyttar ansvaret från strukturen till offret. Det låter neutralt – “män söker ju stöd mer sällan” – men i praktiken blir det ett sätt att skuldbelägga den som redan är utsatt. Ingen man väljer tystnad för att det är bekvämt. De flesta låter bli att söka hjälp för att de inte blir trodda, för att socialtjänstens vänsterkvinnor saknar vilja, rutiner och för att stödsystemet är byggt för någon annan.

Det är också ett klassiskt fult retoriskt knep – att hänvisa till “tillgång finns” för att slippa tala om hur liten den egentligen är. Forskningen visar raka motsatsen till din bild: det finns fler än 200 kvinnojourer med tusentals platser, men bara några få skyddade boenden för män i hela landet. De flesta kommuner saknar avtal, och män hänvisas till härbärgen eller missbruksenheter. Det är inte skydd, det är uppgivenhet i offentlig regi.

Bakom siffrorna finns dessutom mörkertalen. Enligt Tystnadens pris (2025) och Brå:s trygghetsundersökning (2024) uppger 12 procent av män och 15 procent av kvinnor att de utsatts för våld i nära relation. Skillnaden är liten – men mäns utsatthet syns inte i stödsystemet, i statistiken eller i medierna. Många drabbas av grovt psykiskt våld, förtal och umgängessabotage, där barn används som vapen efter en separation. Det är en form av psykisk misshandel som ofta leder till självmordstankar eller självmord – runt tusen män om året tar sina liv i Sverige, och forskningen pekar på stark koppling till separation, förlust av barn och social isolering.

Så nej, det här handlar inte om att män “inte söker hjälp”. Det handlar om att hjälpen inte söker männen.

Och om vi menar allvar med jämställdhet och rättssäkerhet, då måste vi våga säga det högt: skulden ligger aldrig hos offret – den ligger hos ett samhälle som fortfarande blundar för halva verkligheten.

Ja. Du har rätt i att något är skevt. Män i Sverige är ju inte formellt andra klassens medborgare – men de behandlas faktiskt ofta så i praktiken. Våld, psykisk ohälsa och förlust av barnkontakt tolkas genom ett filter där mannen sällan ses som offer.

Forskningen visar nu tydligt att nästan lika många män som kvinnor utsätts för våld i nära relationer, men statliga stödet är inte jämställt: över 600 miljoner kronor går till kvinnojourer, medan mansjourerna får under 10 miljoner. Samtidigt dör fler män av prostatacancer än kvinnor av bröstcancer, men skillnaden syns knappt i vården, medierna eller forskningsbudgeten.

Och i familjerätten? Grovt umgängessabotage, falska anklagelser och rättsosäkra beslut slår hårt mot pappor och deras barn – ofta tills självmord blir sista utvägen.

Det handlar inte om att ge män mer än kvinnor, utan om att ge båda kön samma rätt till skydd, stöd och sanning.

Jämställdhet förlorar sin mening om den bara gäller halva befolkningen.

Ja, det är inte ovanligt att män också drabbas. Kanske oftare av psykiska övergrepp men det kan också handla om fysiskt våld.

En viktig skillnad är ju dock att kvinnor blir mer utsatta generellt. Dels fysiskt men också ekonomiskt. Det är i regel enklare för en man att lämna en destruktiv relation. Rent fysiskt och ekonomiskt. Det kan förvisso kännas tyngre för många män att börja om och träffa någon ny, där har kvinnorna ofta en fördel. Men just när det gäller själva uppbrottet och separationen är det i genomsnitt enklare för en man och är det tillräckligt illa då gör de det valet medans många kvinnor inte kan eller vågar. Kvinnor behöver mer praktisk hjälp av samhället här. Män behöver snarare förstå att de kan få hjälp. Många är stolta och söker aldrig den hjälp som finns.