Sverige talar gärna om jämställdhet. Men när det gäller våld i nära relationer ser vi fortfarande bara halva verkligheten. Den andra halvan – män som utsätts för psykiskt, ekonomiskt och socialt våld – göms bakom tystnad, skam och politisk bekvämlighet.
Siffrorna är entydiga: Enligt Jämställdhetsmyndighetens nya och historiska rapport Tystnadens pris (2025), Brå:s trygghetsundersökning (2024) och Caroline Hanséns forskning vid Linnéuniversitetet (2024) uppger 15 procent av kvinnorna och 12 procent av männen mellan 16 och 84 år att de utsatts för våld i en nära relation under det senaste året. Det motsvarar över en miljon människor i Sverige varje år – varav runt 500 000 är män.
Kvinnor utsätts oftare för upprepat fysiskt och sexuellt våld, medan män i högre grad drabbas av psykiskt, ekonomiskt och kontrollerande våld – hot, förnedring, isolering och systematisk manipulering via barn eller myndigheter.
Det är också här den mest tabubelagda formen av våld finns: grovt umgängessabotage, falska anklagelser och förtal i samband med separationer.
Det tysta våldet – när barnen blir verktyg: Många män berättar om hur de utestängs från sina barn efter separation, ofta utan rättslig grund. Umgängessabotage är när en förälder medvetet hindrar barnets kontakt med den andra föräldern – ibland genom att vägra lämna ut barnet, ibland genom att plantera rädsla och falska berättelser.
Det är inte bara en familjetragedi, utan en form av psykiskt våld. Barnet förlorar en förälder, och den utestängda föräldern förlorar ofta sin psykiska hälsa, sitt arbete och sin framtidstro.
Forskning från bland annat Högskolan i Gävle visar att män i dessa situationer utvecklar depression, ångest, PTSD-liknande symtom och självmordstankar. I vissa fall leder det till självmord. Det är den mörka baksidan av ett rättssystem som fortfarande inte erkänner föräldraalienation och umgängessabotage som de psykiska våldsformer de i praktiken är.
Förtal och falska anklagelser – en rättsosäkerhet i det tysta: I samband med vårdnadstvister och separationer har falska anklagelser om våld eller övergrepp blivit ett växande problem. Oskyldiga föräldrar dras in i åratal av rättsprocesser, förlorar umgänge och ryktet för alltid. Det finns inga exakta siffror, men forskning från både Brå och Göteborgs universitet visar att falska anklagelser förekommer i en icke obetydlig minoritet av fallen – särskilt i konflikter där relationen brutit samman och maktbalansen skiftar.
Samtidigt finns det ingen fungerande mekanism för att återupprätta den som friats. Den som en gång anklagats – även utan bevis – kan i praktiken aldrig rentvå sig i sociala medier, arbetslivet eller inför sina barn. Det är också en form av våld, bara mer subtilt.
Våldets verkliga pris: Det dödliga våldet i relationer skördar varje år omkring 15 kvinnors och 3 mäns liv. Men det psykiska och sociala våldet dödar långt fler. Varje år tar omkring 1 400–1 500 personer sitt liv i Sverige – nästan 1 000 av dem är män. Forskningen visar att separationer, psykiskt våld och förlust av barnkontakt är starka riskfaktorer för självmord. Om ens en liten del av dessa självmord är kopplade till umgängessabotage, falska anklagelser eller våld i relationer, talar vi om hundratals dolda dödsfall varje år.
De samhällsekonomiska kostnaderna är enorma. Enligt EU-kommissionen, Socialstyrelsen och NCK kostar våld i nära relationer Sverige 45–60 miljarder kronor per år i vård, sjukskrivningar, rättsprocesser, produktionsbortfall och sociala insatser. När nästan hälften av offren är män betyder det att över 20 miljarder kronor i kostnader kommer från en grupp som i stort sett inte får någon hjälp alls.
Vänsterns könsideologi har gått före rättvisan: I årtionden har svensk jämställdhetspolitik byggt på den felaktiga föreställningen att män nästan uteslutande är förövare. Det var en gång för länge sedan ett nödvändigt motperspektiv – men idag är det en blind fläck som skapar orättvisor, lidande och rättsövergrepp.
När statliga mångmiljonbidrag fortfarande uteslutande går till kvinnojourer, när mansjourer inte får en krona, och när polis och socialtjänst saknar utbildning i att känna igen våld mot män – då handlar problemet inte om resurser, utan om modet att se verkligheten som den är.
Vägen framåt
1. Likvärdigt stöd. Inför könsneutral finansiering av stödverksamheter, där resurser följer behov – inte ideologi.
2. Rättssäkerhet i familjerätten. Gör umgängessabotage och falska anklagelser till prioriterade utredningsfrågor.
3. Utbilda rättsväsendet. Polis, åklagare och socialtjänst måste lära sig känna igen psykiskt våld, kontroll, falska anklagelser och könsneutrala riskmönster.
4. Synliggör stödlinjen för män. Den måste bli lika känd som kvinnojourernas, med nationell kampanj och långsiktig finansiering.
5. Räkna allt våld. Inkludera även självmord, psykiskt våld och social exkludering i den officiella statistiken över våld i nära relationer.
Våld i nära relationer är inte ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem.
Och just nu betalar både män, kvinnor och barn priset för att vi låtsas något annat. Mot bättre vetande.
Ett jämställt samhälle skyddar alla – även de som inte passar in i den gamla bilden av ett offer.
Det är inte radikalt. Det är bara rätt.
Siffrorna är entydiga: Enligt Jämställdhetsmyndighetens nya och historiska rapport Tystnadens pris (2025), Brå:s trygghetsundersökning (2024) och Caroline Hanséns forskning vid Linnéuniversitetet (2024) uppger 15 procent av kvinnorna och 12 procent av männen mellan 16 och 84 år att de utsatts för våld i en nära relation under det senaste året. Det motsvarar över en miljon människor i Sverige varje år – varav runt 500 000 är män.
Kvinnor utsätts oftare för upprepat fysiskt och sexuellt våld, medan män i högre grad drabbas av psykiskt, ekonomiskt och kontrollerande våld – hot, förnedring, isolering och systematisk manipulering via barn eller myndigheter.
Det är också här den mest tabubelagda formen av våld finns: grovt umgängessabotage, falska anklagelser och förtal i samband med separationer.
Det tysta våldet – när barnen blir verktyg: Många män berättar om hur de utestängs från sina barn efter separation, ofta utan rättslig grund. Umgängessabotage är när en förälder medvetet hindrar barnets kontakt med den andra föräldern – ibland genom att vägra lämna ut barnet, ibland genom att plantera rädsla och falska berättelser.
Det är inte bara en familjetragedi, utan en form av psykiskt våld. Barnet förlorar en förälder, och den utestängda föräldern förlorar ofta sin psykiska hälsa, sitt arbete och sin framtidstro.
Forskning från bland annat Högskolan i Gävle visar att män i dessa situationer utvecklar depression, ångest, PTSD-liknande symtom och självmordstankar. I vissa fall leder det till självmord. Det är den mörka baksidan av ett rättssystem som fortfarande inte erkänner föräldraalienation och umgängessabotage som de psykiska våldsformer de i praktiken är.
Förtal och falska anklagelser – en rättsosäkerhet i det tysta: I samband med vårdnadstvister och separationer har falska anklagelser om våld eller övergrepp blivit ett växande problem. Oskyldiga föräldrar dras in i åratal av rättsprocesser, förlorar umgänge och ryktet för alltid. Det finns inga exakta siffror, men forskning från både Brå och Göteborgs universitet visar att falska anklagelser förekommer i en icke obetydlig minoritet av fallen – särskilt i konflikter där relationen brutit samman och maktbalansen skiftar.
Samtidigt finns det ingen fungerande mekanism för att återupprätta den som friats. Den som en gång anklagats – även utan bevis – kan i praktiken aldrig rentvå sig i sociala medier, arbetslivet eller inför sina barn. Det är också en form av våld, bara mer subtilt.
Våldets verkliga pris: Det dödliga våldet i relationer skördar varje år omkring 15 kvinnors och 3 mäns liv. Men det psykiska och sociala våldet dödar långt fler. Varje år tar omkring 1 400–1 500 personer sitt liv i Sverige – nästan 1 000 av dem är män. Forskningen visar att separationer, psykiskt våld och förlust av barnkontakt är starka riskfaktorer för självmord. Om ens en liten del av dessa självmord är kopplade till umgängessabotage, falska anklagelser eller våld i relationer, talar vi om hundratals dolda dödsfall varje år.
De samhällsekonomiska kostnaderna är enorma. Enligt EU-kommissionen, Socialstyrelsen och NCK kostar våld i nära relationer Sverige 45–60 miljarder kronor per år i vård, sjukskrivningar, rättsprocesser, produktionsbortfall och sociala insatser. När nästan hälften av offren är män betyder det att över 20 miljarder kronor i kostnader kommer från en grupp som i stort sett inte får någon hjälp alls.
Vänsterns könsideologi har gått före rättvisan: I årtionden har svensk jämställdhetspolitik byggt på den felaktiga föreställningen att män nästan uteslutande är förövare. Det var en gång för länge sedan ett nödvändigt motperspektiv – men idag är det en blind fläck som skapar orättvisor, lidande och rättsövergrepp.
När statliga mångmiljonbidrag fortfarande uteslutande går till kvinnojourer, när mansjourer inte får en krona, och när polis och socialtjänst saknar utbildning i att känna igen våld mot män – då handlar problemet inte om resurser, utan om modet att se verkligheten som den är.
Vägen framåt
1. Likvärdigt stöd. Inför könsneutral finansiering av stödverksamheter, där resurser följer behov – inte ideologi.
2. Rättssäkerhet i familjerätten. Gör umgängessabotage och falska anklagelser till prioriterade utredningsfrågor.
3. Utbilda rättsväsendet. Polis, åklagare och socialtjänst måste lära sig känna igen psykiskt våld, kontroll, falska anklagelser och könsneutrala riskmönster.
4. Synliggör stödlinjen för män. Den måste bli lika känd som kvinnojourernas, med nationell kampanj och långsiktig finansiering.
5. Räkna allt våld. Inkludera även självmord, psykiskt våld och social exkludering i den officiella statistiken över våld i nära relationer.
Våld i nära relationer är inte ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem.
Och just nu betalar både män, kvinnor och barn priset för att vi låtsas något annat. Mot bättre vetande.
Ett jämställt samhälle skyddar alla – även de som inte passar in i den gamla bilden av ett offer.
Det är inte radikalt. Det är bara rätt.
