Obehaglig insikt: De flesta människor är zombies

Det är lite svårt att argumentera kring det här eftersom den riktiga människan ska vara enligt:

"Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar."

Vad är gemenskap?
Vad är själ?
Så vad är närvaro?
Vad är inre liv?
Vad är samvete?
Vad är vilja?
Vad är ansvar?

Det är inga självklara svar på det där utan i högsta grad så skiljer svaren sig åt beroende på vem man frågar och i vilket sammanhang man befinner sig i.

Men eftersom du nämner själ, så anar jag att det handlar om religion?

Att kalla det dehumanisering är fel. Jag beskriver inte människor som mindre värda.
Jag beskriver graden av medvetenhet. En människa är mänsklig först när hon är närvarande.

Sann humanisering börjar först när man erkänner att de flesta inte lever som människor, utan som automatiska system. Att låtsas som att alla redan är vakna är den verkliga dehumaniseringen. Då förnekar man människans potential till medvetenhet.

Vem har fastslagit att en människa först är mänsklig när hen är närvarande, och vilken nivå av närvaro måste uppfyllas för att man ska kallas mänsklig?

Hej ts,
Du nämner neurovetenskapen. Men är din egen erfarenhet också att människor är som zombies?

Nog för att det finns människor som är intresserade av saker jag absolut inte kan bli entusiastisk över (Typ trender), men jag slås nog tvärtom av hur många det finns som har väldigt särpräglade sätt att tänka och reagera.

Men om man är trött på människor då? Jag tycker inte de är så intressanta längre.
De flesta är ju ändå zombies och tråkiga.

Ja, jag känner igen mig i din beskrivning och tackar dig för att du tar upp ett viktigt ämne.

Jag gör inte så mycket mer än att försöka vara mig själv i alla lägen och visa att jag ser och hör mina medmänniskor. De du kallar zombies uppskattar dock inte att jag är där och petar, de vill gärna vara ifred. De uppfattar mig som en person utan social kompetens, ja rent av elak ibland. Min avsikt är dock bara att få dom att tänka. Inte nödvändigtvis såsom jag tänker, men tänka. Om du förstår?

Man har kallat mig rättfärdig, som ett skällsord. Jag tar det dock som en komplimang.

Folk (zombisarna) vill inte bli sedda, de vill bli bekräftade av människor som är som de själva. De föredrar att bli bekräftade av en halvgalen person, framför en som ser hela deras väsen med för-, och nackdelar. En (vaken) person som vågar yttra sig om deras brister blir ett hot, istället för någon man kan dra nytta av för att utvecklas.

Det här är inte religion. Det är närvaro.

Gemenskap = Två personer som faktiskt ser och hör varandra.
Själ = Förmågan att rikta uppmärksamhet inåt och ta ansvar.
Närvaro =Frånvaro av autopilot.
Inre liv = Det du märker när du stänger av bruset.
Samvete = Viljan att göra rätt även när ingen ser.
Vilja =Förmågan att välja trots impuls.
Ansvar = Att bära följden av sina val.

Snabbt självtest.

• När lyssnade du senast utan att vänta på din tur att tala.
• När gjorde du något som kostade bekvämlighet men följde samvetet.
• När såg du en främling i ögonen och var helt där i tre sekunder.

Om du vill kan vi ta ett veckotest.

• Stäng av notiser. En timme per dag i tystnad.
• Hälsa ärligt på första människan du möter.
• Gör en liten sak rätt som ingen ser.

Om något skiftar. Då vet du vad jag menar med själ och närvaro.

Ok, jag är ganska nöjd med ditt svar faktiskt. Sedan hur man uppnår det är kanske lättast just genom att man stänger av alla digitala media/kanaler/prylar.

Så att säga leva i verkligheten.

Neurovetenskapen har fastslagit det.

Närvaro är mätbart genom hjärnaktivitet.
När prefrontala cortex, insula och cingulum är aktiva samtidigt uppstår empati, självmedvetenhet och moralisk reglering.
När dessa funktioner stängs av blir människan biologiskt levande men mentalt avstängd.

Det är då man blir en NPC.
Inte för att man saknar värde utan för att man inte är vaken.

Frågan är: lever du medvetet, eller bara reaktivt?

Att bli trött på människor är en naturlig reaktion när man ser igenom ytan. Jag har själv haft perioder då jag helst undvikit folk helt. Men min egen lycka är bunden till relationer. Kvaliteten på mitt liv avgörs av djupet i mina mänskliga band. Vi är inte skapta för isolering.

Men lösningen är inte flykt. Det är att hitta det levande i det lilla som finns kvar...

Ja, de flesta beter sig som zombies.
Men även i zombien finns en glimt av liv, en rest av själ. När du bemöter den delen väcks något, både i dig och i den andre.

Relation handlar inte om att gilla alla.
Det handlar om att fortsätta se människan, även där hon glömt sig själv.
Det är just det som skiljer den vakna från den sovande.

Vi människor är avskärmade och går på autopliot därför att vi har för MYCKET känslor och intryck och vi skulle inte överleva om vi var nakna mot verkligheten och såg och reflekterade över allt.

T.ex skärmar vår hjärna säkert bort 90% av alla ljudintryck och synintryck. Och jag blir ändå trött på det lilla jag ser och hör.

Jag brukar tänka tanken vilken enorm mängd olycka som säkert finns på bara min gata i just denna timme, med människor som dör, förlorar jobbet, har sjukdomar. Så SKÖNT att jag inte känner dem!

Det är därför internet kommer att döda människan. Vi kommer inte att orka med tanken på en kanal där vi teoretiskt har 8 miljarder människors tankar samtidigt.

Du beskriver precis hur det känns att se klart i en sömnig värld.
De vakna uppfattas alltid som kantiga eftersom de inte speglar flocken.
Men det du kallar rättfärdighet är egentligen klarsyn.
Att väcka andra är inte arrogans. Det är omtanke.