”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Helt riktigt är det den läkaren det gäller .
Han har hamnat djupt djupt i konspirationsteorier om olika företeelser nu också gällande vaccin snart tror han nog också att alvedon är farligt

Något oklart resonemang, eventuellt till följd av en bristande kunskap om processen i brottmål. Ja, det är korrekt att åklagaren har bevisbördan, men det har även socialnämnden i LVU-ärenden. Det är socialnämnden (likt åklagaren) som ska visa att det finns skäl för ingripande. Sedan är beviskravet ett annat, men processen är i denna del densamma.

Det är även en felaktig uppfattning att försvaret skulle ha full insyn i allt material. Försvaret har tillgång till det material som ligger till grund för åtal (förundersökningsprotokollet), på samma sätt som vårdnadshavare i ett LVU-ärende har tillgång till det material som ligger till grund för ansökan (utredningen). Försvaret i ett brottmål har inte tillgång till materialet i slasken, dvs. det som inte tagits med i förundersökningsprotokollet. Så på ett principiellt plan föreligger exakt samma påstådda brister i brottmål som i LVU-ärenden.

Därtill finns samma skyddsnät för fel inom brottsprocessen som inom LVU. Jag har svårt att se vilka kontrollmekanismer du menar återfinns i brottmål som saknas i förvaltningsprocessen, snarare att det finns fler och mer utförliga kontrollmekanismer inom förvaltningsprocessen.


Mot bakgrund av ovan blir ditt resonemang något svårt att förstå. Den enda skillnaden du faktiskt tycks göra gällande är beviskravet, och det är ju en lagstiftningsfråga och därmed knappast något man kan lägga vare sig domstol eller socialnämnd till last.


Här är det väl viktigt att vi gör skillnad på de olika faserna i LVU-processen. Ja, det är enskilda tjänstemän som på delegation fattar beslut om exempelvis placering, umgänge m.m. Men i fråga om vård är det domstolen som beslutar. Även detta kan liknas med brottsprocessen. Domstol beslutar om straff, men därefter är det Kriminalvården som beslutar om placering, permission, besökstillstånd osv.

Jag har svårt att se någon principiell skillnad utifrån ditt resonemang.


Ganska långa resonemang, men dessvärre tycks du argumentera utifrån en något felaktig premiss. Det du tycks efterfråga för att uppnå en rättssäker process är att vårdnadshavarna ska ges möjlighet att granska socialförvaltningens arbete, snarare än att vårdnadshavarna ska få insyn i det som läggs dem till last. Det finns ingen typ av process där parterna fritt kan granska den andra partens arbete, oavsett om vi talar LVU-ärenden, brottsprocessen eller generell förvaltningsprocess. Åter medför din logik att det helt saknas rättssäkra processer i Sverige, och för den delen världen.

Vid en LVU-prövning framgår tydligt av utredningen vilka specifika omständigheter som läggs till grund för ansökan, dvs. vad som föranleder vårdbehovet. Att en vårdnadshavare inte skulle kunna peka ut vilka av dessa omständigheter han eller hon anser är felaktiga, samt efterfråga underlaget är svårt att förena med verkligheten.

Låt oss ta ett fiktivt exempel.

Kalle omhändertas till följd av våld i hemmet, det handlar både om våld mellan vårdnadshavarna samt våld riktat mot honom. I nämndens utredning står bland annat att personal vid Kalles förskola har berättat om hur Kalle sagt att pappa slår honom. Nämnden ansöker på grunden fysisk misshandel.

Om Kalles vårdnadshavare menar att det inte sker något våld i hemmet bör väl dessa vårdnadshavare rimligen kunna identifiera uppgiften i utredningen om vad personalen vid förskolan har berättat som falsk, och då begära att domstolen ska inhämta underlaget till denna uppgift? Det känns svårligen som en övermäktig uppgift, i synnerhet eftersom de även har juridiskt biträde i prövningen.

Ditt resonemang om att vårdnadshavarna inte skulle veta vad som finns hos socialnämnden m.m. brister i relevans då det framgår tydligt av ansökan, samt den medföljande utredningen, vilka specifika omständigheter som läggs dem till last i processen. Vad som finns i övrigt hos nämnden är av begränsad betydelse då det inte är av prövning i målet. Visst, man kan utifrån ovanstående fiktiva exempel argumentera att nämnden kanske valt att inte ta med allt som personalen sagt i samtalet. Personalen kanske även har sagt att Kalles föräldrar är fina, sätter bra gränser och beter sig adekvat. Men detta fråntar ju inte att uppgiften om våld faktiskt har lämnats, och att det är uppgiften om våld som läggs till grund för ansökan. Huruvida vårdnadshavarna kan hitta ev. felaktigheter i det bakomliggande materialet spelar ju ingen som helst roll om dessa felaktigheter inte speglas i ansökningshandlingarna, för i ett sådant fall läggs ju inte felaktiga uppgifter till grund för ansökan. Står det i ansökningshandlingarna att vård ska beredas på grund av X, Y eller Z bör ju rimligen den vårdnadshavare som anser att omständighet X, Y eller Z är felaktig också kunna identifiera den som en felaktig uppgift. Vårdnadshavarna vet hur deras hemsituation ser ut, hur de beter sig mot sina barn samt huruvida våld används i hemmet.

Även ditt resonemang om att nämnden kan neka vårdnadshavarna insyn pga sekretess m.m. brister i relevans då det vi diskuterar är en begäran om att domstolen (dvs. inte parten) ska begära in materialet. Nog för att svenska myndigheter generellt är för försiktiga när det kommer till att lämna ut handlingar, och inte sällan gömmer sig bakom ganska skakiga sekretessbedömningar, men detta är inte gällande när en domstol begär in material inom ramen för sin prövning. När domstolen begär att material ska överlämnas så sker detta.

Väl rutet.

Du utgår från broschyren, jag pratar om verkligheten. I praktiken drivs LVU av socionomer och nämndpolitiker utan djup juridisk kompetens, med BBIC-mallar som bjuder in till subjektiva, tidsstressade och känslostyrda bedömningar.
Rättssäkerheten blir då beroende av att varje länk gör rätt och det görs den inte.

Soc vinner nästan alltid. Det är förtroendestyrning, inte bevisprövning. När material jämförs (BBIC vs journaler) syns ändringar, utelämnanden, lösryckta citat och tidsluckor, givetvis aldrig till förälderns fördel. Domstolen litar på nämnden, nämnden på soc, medborgaren står utan skydd.

Allt fint du beskriver om hur processen ska fungera faller i praktiken.
Läs verkliga akter och jämför mot underlaget (“slasken”), först då ser du hur bilden manipuleras.


Du pratar som om du aldrig sett verkligheten. I brottmål kan åklagaren hållas ansvarig om bevis undanhålls, i LVU finns ingen kontroll, inget ansvar och ingen insyn i vad som plockas bort eller läggs till. Att jämföra juridiskt skolade aktörer med socionomer som tolkar BBIC-mallar visar mest att du saknar förankring i hur det faktiskt fungerar i kommunerna.

I brottmål finns åklagartillsyn, försvarsinsyn, beviskrav, vittnesförhör och möjlighet till resning vid fel.
I LVU finns inget av det, bara tjänstemän utan juridiskt ansvar, politiker utan kompetens och domstolar som litar blint på socialtjänstens version.




Beviskravet är inte bara en lagstiftningsfråga, det är själva grunden för rättssäkerhet. När man sänker beviskravet till "påtaglig risk" och samtidigt låter samma part både samla in, tolka och filtrera bevisningen, då upphör alla rättssäkerhetsgarantier att gälla. Det är inte domstolarnas fel i sig,men det är ett systemfel som varje juridiskt skolad person borde kunna se. Men inte du?



Skillnaden är enorm.
I brottmål prövas bevis öppet och åklagaren måste styrka skuld bortom rimligt tvivel. I LVU bygger beslutet på socialtjänstens berättelse, utan full insyn eller bevisprövning, och domstolen litar sedan på samma tjänstemän utan juridiskt ansvar. Det är skillnaden mellan rättsstat och förtroendesystem.



Nej, jag vill inte att föräldrar ska granska socialtjänstens arbete, bara ha insyn i materialet som används mot dem. Det är en grundläggande rättsstatlig princip. Att blanda ihop försvarsrätt med myndighetsgranskning visar att du inte förstår skillnaden. Utan insyn i bevisningen finns ingen rättssäkerhet, bara blind tillit.

I teorin, ja. I praktiken får föräldrar ofta bara se den färdigredigerade versionen och inte hela underlaget där motsägelser och utelämnanden finns. Man kan inte peka ut fel man aldrig fått se.

Det förutsätter att uppgiften återgivits korrekt, finns journalförd och att båda versionerna redovisats, men LVU-processen garanterar inget av detta. Om socialtjänsten väljer bort nyanser eller blandar hörsägen med fakta kan domstolen inte upptäcka det. Därför brister rättssäkerheten, ingen ska fällas på en parts redigerade berättelse.

I teorin låter det rimligt, men i praktiken fungerar det inte så.
Uppgifter är ofta anonyma, filtrerade eller omskrivna, domstolen begär sällan in originalunderlag och sekretess åberopas rutinmässigt. På pappret enkelt, i verkligheten omöjligt att ifrågasätta det man inte får se.

Det som utelämnas i ansökan påverkar ändå helhetsbedömningen, eftersom hela underlaget styr hur socialtjänsten tolkar händelserna. Om bara det negativa återges blir bilden vinklad redan innan domstolen ser ärendet. Föräldrarna vet inte vad som utelämnats och kan därför inte bemöta det. Det är fortfarande felaktighet genom utelämnande, även om det inte syns i ansökan.

I teorin, ja, men i praktiken händer det nästan aldrig. Domstolen begär sällan in material, och när det sker hänvisar kommunen ofta till sekretess. Utan verklig granskning blir "möjligheten" bara en skrivbordsprodukt.

Många som du beskriver processen som om den fungerade perfekt på papper, men för de föräldrar som levt igenom den framstår det som rena fantasierna. Fråga gärna Adams pappa i Fallet Adam hur väl teorin stämmer med verkligheten. Vad tror du att han skulle svara och varför?

Verkar vara en juriststudent som förväxlat skolboken med verkligheten. Frågan är hur många BBIC-utredningar han jämfört med journalutdrag. Det kan inte vara många.

Okej. Ja där är det nog uppenbart för de flesta att något inte stämmer, han är sas tydligt avvikande. Har han kvar arbetet?

Han har blivit av med sitt barn. Det kan förklara hans mående.

Att förlora vårdnad och umgänge sker inte i ett ögonblick, det är en process där du som förälder ges möjlighet att visa om du klarar av föräldraskapet. Skälet till att man blir av med vårdnad och umgänge beror på beteende, det räcker inte med att den andre föräldern kastar skit. Den här läkaren har med stor sannolikhet varit avvikande långt innan rätten ansåg det tvunget att skydda barnen från honom.

Han säger att han fått sparken , han vägrade att träffa psykiatriker som arbetsgivare krävde .

Det där är ett typiskt exempel på hur man upprepar socialtjänstens berättelse utan att ha någon som helst insyn. Att förlora vårdnad är sällan resultatet av en objektiv process, utan ofta följden av subjektiva tolkningar, bristfällig dokumentation och utredningar med grova fel.

Du kan för övrigt precis som vanligt inte veta vad som hänt och att du ändå uttalar dig så tvärsäkert säger mer om din lojalitet med systemet än om sanningen i fallet. Det är just den här typen av fördomsfulla antaganden som gör det så lätt för myndigheter att fortsätta dölja sina misstag bakom sekretess.

Om du jobbar inom socialtjänsten borde du säga upp dig med sådana författade meningar om människor du inte känner och fall du inte har insyn i.

Rimligt, spontant var upplevelsen att han omöjligt kan fungera på en arbetsplats. Att tacka nej till arbetsgivarens erbjudande signalerar också att något inte är som det ska.

Hur vet du att det inte var mående och beteende som gjorde att barnet omhändertogs , se LM vars barn omhändertogs för hon bla fick för sig att förskolan anställt ny personal som var där för att slå och göra illa hennes son ..