tjejer som träffar män med barn sen tidigare

Nej så är det inte alls. Märks att du inte har barn

Och du förstod nog inte vad jag diskuterade

Så det du omedvetet påstår är alltså att det är sällsynt att det ens händer att kvinnor råkar ut för män med barn, då män sällan har vårdnaden om sina barn. Samtidigt som du förvirrande nog menar att det trots allt är så vanligt att man kan etablera att kvinnor ofta förstör sin framtid när de blir tillsammans med män som mystiskt nog har barn.

Riktigt hur detta förstör deras framtid vet du inte riktigt. Men du hoppas lite att det nog är så.

Jo, jag frågade väninnan hur det var och om hon blev accepterad av hans äldre son.
Det hade gått bra förutom att han vart orimligt bortklemad av sin mor.
Mammas pojke så att säga.

Så när han kom på besök fick han lära sig att det var ”deras” husregler som gällde och det fick han han följa vare sig han ville eller ej. Rimligt.
Men att hon var ung störde inte pojken och deras relation.

Tillägg: Pojken är 22 och tjejen 34.

Då tror jag att du är en diamant bara från detta meddelande som du skrivit här.

En kvinna är intresserad av mig i trådskaparens anda och visar i stort sett samma intresse som du beskriver. Det som jag blev intresserade av senast var när hon beskrev sin pappa som väldigt kärleksfull så att till och med jag ville veta mer om vem han var.

Det är kanske det hon ser i mig?

Jag har barn och ingen som är med mig behöver lyfta ett finger utan det klarar jag även om jag blir rullstolsbunden eller tappar en arm och ett ben samtidigt. Men jag skulle uppskatta hjälp. Det skulle vara ett bevis på att den som vill vara med mig skulle älska mig.

När man väl har hittat hem. När man väl känner det är det som att var man än är i världen med den andra personen så känner man sig hemma.

Det är väll ingen skillnad från en ensamstående mamma?, förutom att kvinnans fitta ser ut som en veckogammal rostbiffmacka med fler flikar än telefonkatalogen.

Män som är ensamstående med barn är ju det oftast ofrivilligt tillskillnad från fruntimmer.

När kvinnan inser att hon är fallfrukt.
Hon har själv barn från tidigare eller vill inte ha barn men har inget emot ifall mannen har från tidigare.

Det är kvinnor som vill ha barn själva, eller som är ofrivilligt barnlösa. Där dom inte kan få barn av medicinska skäl, eller annat.

Detta handlar inte om frivilligt barnfria kvinnor. Ingen av mina kvinnliga som är det. Har noll intresse av män med barn. Och undviker dom som pesten. Rätt komiskt ibland, hur många av dessa snubbar som tror att dom har en chans på dessa. Dom vill inte ha barn överhuvudtaget. Och förstår huvudvärken och dramat som kommer. En del har till och med ställt in dejter alt slutet träffa mannen när det kommit fram att han har barn.

Dom enda ggr det fungerar är när kvinnan själv vill ha barn och får barn med mannen som redan har barn. Alternativt där båda har barn sedan tidigare .

Dessutom är det vanligare att män dejtar kvinnor med barn. Om jag ser i min omgivning. Men det är väl samma sak där. Dom får/vill ha egna barn med kvinnan.

Nog vill hon ha barn alltid. Men hon kan inte få det. Hon är barnkär.

Frivilligt barnfria vill inte ha barn. Dom kommer inte flytta in eller dejta en snubbe med barn nej lol. Dom har noll intresse av barn. Ännu mindre av någon annans Haha!

Nu frågade du inte mig, men det naturliga är ju att man vill ha EGNA barn. Detta måste man i så fall förhandla om innan, så att det inte blir så att han plötsligt säger att "jag känner att jag är för gammal för fler barn nu. Men du har ju Lotta och Lisa, dom är dina också, du behöver inga fler!" När kvinnan har ägnat X antal år åt att uppoffra sig för Lotta och Lisa, så blir det skilsmässa - och sedan ser hon aldrig Lotta och Lisa mer. Och hon har hunnit bli för gammal för att föda egna barn.

Dessutom är det ofta så att mannen investerar i hus, bilar, fonder och kapitalvaror, och kvinnan köper mat och barnkäder. När förhållandet tar slut (om de inte är gifta) så står han där med hus, bilar, fonder och kapitalvaror - och hon med uppäten mat och urvuxna barnkläder... vilket är ÄNNU mer kymigt om det inte ens är egna barn som har ätit upp maten och använt kläderna.

...och även om hon får lov att skaffa ETT barn (detta är rätt vanligt vare sig det är kvinnan eller mannen som har två eller tre barn sedan förr, de går med på att skaffa ETT barn till med den nye partnern för att göra denne/denna nöjd, men sedan får det vara bra), så får hon ju lägga ner massor av arbete och ofta även pengar på barn som inte är hennes egna. I stället för att hon skulle ha träffat en barnlös man, och ha kunnat skaffa två eller tre egna barn med honom. Det blir en förlustaffär ändå.

Dessutom är det nästan alltid mer problem i styvfamiljer än i kärnfamiljer. Lojalitetskonflikterna är s.a.s. inbyggda i hela situationen. Ska mannen följa med som stödperson när kvinnan behöver åka till akuten, även om sonen har en viktig match? Ska det gemensamma barnets behov av ny vinteroverall och nya vinterstövlar prioriteras, eller särkullsdotterns ridlektioner? Visst kan det bli sådana bråk i kärnfamiljer också, men det finns då ändå ett grundläggande band mellan alla familjemedlemmarna, man vill varandra väl och är beredd att offra sig för varandra. (I normala fall.) I styvfamiljer är detta inte lika självklart.

Sedan finns även det problemet, att man aldrig blir av med exet. Hon kommer - så länge som barnen bor hemma och ibland längre ändå - alltid att kunna använda dem som ursäkt för att lägga sig i, kräva pengar och hjälp från mannen, komma springande över... samt att hon är med och bestämmer över semesterveckor (hon och mannen måste ju ta olika veckor, för att någon av dem måste vara ledig varje sommarlovsvecka), jular, nyår, påskar, midsomrar... Vem ska ha barnen i år, vem ska fira utan barn? Hon kan stoppa utlandsresor genom att vägra skriva på för barnens pass och sådant. Man är aldrig fri. Och vill det sig riktigt illa så drar hon igång vårdnadstvisten från helvetet, där mannen påstås vara pedofil och den nya kvinnan hans medhjälperska... och så har ortens socialtanter flyttat in.

Nä. Jag har kids i den där åldern då de när som helst kan träffa någon, och jag har VARNAT dem för att inleda något med någon som har barn sedan förr. OBS gäller både min son och min dotter.

Har du ens levt i en barnfamilj? Vet du hur jobbigt det kan vara? Klart att man FÖRLORAR på att behöva passa upp på någon annans barn, städa och tvätta åt dem, anpassa sig till deras schema och lovveckor, bidra ekonomiskt.

Det skulle bli livskris de luxe, om det blir separation och man aldrig får se barnen mer - eller kanske själv ger upp för att ungarna i fråga helt enkelt är hopplösa. Och sedan får man gräma sig över allt man missat, som man kunde ha gjort under den tiden i stället. Levt singelliv, dansat hela natten, haft en älskare som är yngre och inte alltid trött, gjort karriär, rest till något mer spännande resmål än Mallis med barnklubb, bott utomlands, haft långa sovmornar på helgerna i stället för att gå upp klockan 5 och värma välling, gått kvällskurser i intressanta ämnen i stället för att hämta på dagis, handla, laga middag, passa barnen tills pappan kommer hem, diska och städa efter en hel familj...

...men först och främst att man inte fått föra sina egna gener vidare. Och nu är det kanske för sent - kvinnor har bara en begränsad tid på sig för detta. Vid 35 blir det svårare, vid 40 är det för sent för de flesta. Vissa drabbas även av tidigt klimakterium.

Sedan förstår jag inte ditt resonemang alls, om att det skulle vara något POSITIVT att styvbarnsrelationen kan bli temporär? Det är ju det man INTE vill. "Families are for ever." Man tar hand om sina barn när de är små, stöttar dem när de är unga. Sedan kommer de och hjälper en med hushållsarbetet när man inte orkar det själv längre, och när man sitter på hemmet kommer de och hälsar på, och man får träffa sina barnbarn. Man är en del av livets väv. Att bara få göra arbetet med barn och/eller tonåringar och inte få någon utdelning på äldre dagar - skulle ju vara HELT bortkkastat, KOMPLETT botten.

Vidare är det helt omöjligt att ha samma känslor för styvbarn som man har för sina egna... de egna är ju en stolthet. Det är helt enkelt inte lika intressant när styvsonen gör mål eller kommer in på Chalmers, eller när styvdottern får huvudrollen i en balettuppvisning eller gifter sig, som det skulle vara om det var ens egna barn. Om någon påstår det så tror jag att de ljuger, eller lurar sig själva.

Du tror inte att det kan vara så att hon faktiskt VERKLIGEN tycker om mannen och inte vill ha en annan man?

Det verkar även vara helt bortom din föreställningsvärld att det hon gör ÄR att bygga sitt eget liv med honom. Och att barnen ingår och att hon uppskattar det/dem.

(Det är nästan så att jag funderar...är du intresserad av den här kvinnan? Eller, upplever du att hon har försvunnit för dig på något vis?)

Alltså, naturligt eller inte. Hela narrativet att träffa en man med barn är som att lavja en Bruce Springsteen-ballad känns bara överdramatiserat och lite teatralisk. Stackars ung flicka från bruket träffar en snickare med barn, hon jobbar extra som servitris medan hon tröstlöst uppfostrar hans barn innan hon gråter sig själv till sömns medan han skaffar nya barn med grannflickan. Snark.

Ja det är möjligen biologiskt naturligt att vilja ha egna barn. Men det är samtidigt år 2025. Där exempelvis män ligger med andra män. Jag ifrågasätter inte om de slösar bort sin tid med att ligga med andra män eller hur naturligt det är. Bevisligen är det ju synnerligen frivilligt och något de trivs med. Hela grejen med att stackars kvinnor är nedtyngda under bördan av att ta hand om andras barn tills de får valkar i händerna tror jag liksom inte på.

Men visst, man kan inte utesluta din hypotes, and det i modern tid visserligen kan ha hänt att någon kvinna motvilligt och plågsamt tog hand om någons barn i tron om att de skulle skaffa egna barn vilket aldrig hände. Men jag tvivlar ganska starkt på att det är vanligt eller ens en grej. Jag arkiverar fenomenet under samma flik som när Flashbackare insisterar på att det är så helt galet jättevanligt att tjejer hela dagarna blir ihop med grovt kriminella kåkfarare som sedan behandlar dem som skit. Vilket ju helt enkelt inte stämmer.

Numera är det synnerligen frivilligt att bli bonusförälder. Man kan utgå från att bonusmammor genuint trivs med rollen och rentav har jobbat för att få den rollen. I de eventuella fall kvinnan har blivit lurad att tro att det skulle leda till eget havandeskap anser jag är jämförbart med vilket sol-och-vårande som helst som ärligt talat inte är särskilt vanligt. Självklart ska TS ställa frågan om han är nyfiken. Det handlar inte om det. Jag kanske mest är förbluffad över hur vissa tycks inbilla sig att det skulle vara så totalt främmande och jättekonstigt att man tycker det är kul, mysigt och rentav givande att ta hand om barn som inte är ens egna. Det finns ju liksom adoptivbarn.

Hur pass naturligt det sen är att skaffa adoptivbarn vet jag inte om det spelar någon roll.