tjejer som träffar män med barn sen tidigare

Alltså, det hela blir ju vad man gör det till. Återigen med all respekt verkar du ha en något egendomlig uppfattning av att om man nu dejtar en person med barn, så kommer de dumpa ungarna i ditt knä och säga "Ta hand om mina ungar nu!". Och där sitter man med en unge som vrålskriker och bråkar som du nu måste ta hand om.

Jag vet inte. Det är ju lite som att dejta en tjej som har hund. Inte fan kräver hon att du nu ska gå ut med hunden tre gånger om dagen. Om du ens får hälsa på hunden. Men visst, om du faktiskt visar intresse kanske hon till slut låter dig hålla i kopplet på en promenad. Men om hunden börjar bråka kommer hon helt enkelt ta kopplet från dig och läxa upp hunden.

Jag är inte säker på var du får tankarna om rena klappmongos till män där någon stackars kvinna tvingas att ta hand om hans bråkiga barn hon måste laga smörgåsar åt medan hon gråter och snyftar. Det låter lite som någon countryballad med Willie Nelson.

Ogillar man barn dejtar man ju självklart inte någon med barn. Det är ganska enkelt. Det är liksom inte 1945 längre. Du kan faktiskt utgå från att kvinnor som är bonusmammor är det av helt egen vilja och faktiskt gillar det.

Det undrar jag också. Hoppades med denna tråd kunna få höra från en kvinnas perspektiv.

Fast i ditt fall låter det ju som att du inte är på en plats i livet där du ens vill ha barn. Även om din partner nu inte har barn ännu. Din beskrivning av barn som du ser det verkar vara närmast som en sjukdom man undvika till varje pris. De är jobbiga. Bråkar. Du måste laga mat i tid och otid. Skjutsa till skolan. Bara massa jävla problem och jobb. Du avskyr tanken på barn och tanken nästan deprimerar dig.

Vilket är helt okej att känna! Fullständigt naturligt faktiskt. Tills man möjligen hamnar någonstans i livet där man skulle uppskatta barn. Där du uppenbarligen inte är ännu.

Jag vill bara belysa att det kanske mer är tanken på barn som bekymrar dig, snarare än om barnen råkar vara dina eller någon annans.

Jag tänker som så att man representerar sig själv och det är inte fördelaktigt att prata skit om sig själv. Ingen annan för din talan så hur du uppfattas beror på dig.

Jag är människa. Jag gör fel och har brister också.

Men det finns människor som är djur. De syns inte på dem så då får man väl ta den erfarenheten då.

Inget jag önskar någon.

Du har allt rätt att ha dina krav. Det har alla.

En del ser det som "mer" att vara gift än att bara ha en relation eller vara sambo men är inte allt samma sak? Är det inte exempelvis mer sammankopplande att skaffa barn med någon än att skriva på ett papper eller flytta ihop?

Ja du bör förstås tänka på din biologiska klocka och det är oklokt att prioritera ned den av vilka skäl som helst, även detta skäl. Men jag förstår inte varför det skulle utesluta att du blir tillsammans med nån som redan har barn?

Då funkar bevisligen det biologiska. Människan i fråga vet också vad det innebär att ha barn och har antagligen det som krävs. Om det är en vettig människa vilket jag förutsätter, undvik att bli tillsammans med folk som inte är vettiga. Kan låta självklart men verkar för somliga vara oerhört svårt att hålla sig ifrån situationer som inte är bra för dem själva.

Så om du hittar nån du vill ha barn med som redan råkar ha barn är det förstås annorlunda än om ni båda är barnlösa men det är ju liksom fakta, är detta den du vill ha barn med så kör på. Själva haken är väl om människan vill ha barn med dig. Det är ju heller inget som automatiskt kommer uppstå oavsett barn sen tidigare eller inte.

Det bör väl vara så att du som vill vara tillsammans med nån som har barn sen tidigare även uppskattar barnet/barnen, de är ju en del av människan du älskar. Men knappast att en vettig människa kräver av dig att du utplånar dig själv och dina egna behov. Och varför skulle du göra det?

Är väl ofta så, att för att en man ska nå framgång, krävs där att det funnits en kvinna med bilden under ett längre tag. Iaf känner jag inte till någon man, som nått framgång, helt utan någon kvinna i sitt liv.

Kvinnorna dras då till dessa män för att dom i egenskap av framgång verkar trygga och stabila, och självsäker. Självsäkerhet som hänger ihop med "framgången".
Omvänt så verkar dom oframgångsrika männen som losers.

Lite komiskt om och när den nya partern bara är några år äldre än äldsta barnet.

Att du hör det hela tiden är våld inte konstigt. Det är socialt accepterat för kvinnor att gnälla, de får rentav sympati. Om en man börjar klaga skulle andra män bara säga att åtgärda honom att han får skylla sig själv själv. Kvinnor skulle äga åter honom att "man up".


Grejen är den att om man här kär så öppnar man upptäcker första saker man kanske inte kulle övervägt i "nyktert" tillstånd. Barn i sig komplicerar saker men, nog finns det det betydligt större problem som människan är redo att övervinna för kärleken.

Det starkaste ruset.

Har du statistik på detta, eller är det bara som du tror?

Exakt. Han levererar stock, har bläck i pennan och vet hur man tar hand om hus o hem. Det blir de blöta av.

Det är som jag tror. Det är oftast kvinnor som har vårdnaden om barnen efter en separation

Jag hoppade inte in i något förrän jag kände mig säker på att han var sådan som han utgav sig att vara. Jag kände att jag inte hade tid eller ork att genomgå någon fantastisk smeknånadsfas för att sedan sitta med ett drägg på halsen som knappt kan snyta sig själv eller anstränga sig lite. Och vi var väldigt överens om att går vi in i något så är det inget dravel om dina barn och mina barn. Ungarna ingår när vi väljer varandra. Behöver någon nya vantar, byta sängkläder mitt i natten, köpa kalaspresent eller tröstas så är det bådas jobb. Och det har vi hållit hela vägen.

Idag talar jag regelbundet om för honom hur glad jag är att vi hittade varandra. Han är som äppelmoset på min gröt, en vardag utan honom hade såklart funkat men den är fan så mycket bättre med honom.

Att kvinnor oftast har vårdnaden om barnen efter en separation beror ju på helt andra anledningar. Vill en mamma ha ensam vårdnad så får hon det utan motstånd i Sverige