Ni som är emot abort, vad anser ni om minderåriga blir gravida?

Exakt. Du anser att homosexuella föräldrar är dåligt för barn, att de endast ska få vara föräldrar i nödfall. Nä, men det har nog iiiiiiinget med homofobi från din sida att göra

Det bör också poängteras att det finns en jävla massa data på området som visar på i princip ingen skillnad gentemot övriga barn. Så varifrån du fått inbillningen att det skulle vara dåligt för barnen är något av en gåta. Men det har nog absolut iiiiiiinget med homofobi från din sida att göra

En fråga:
Om datan var tydlig på barn till homosexuella klarade sig bättre än övriga barn, hade du då förespråkat att barn i första hand skulle adopteras av homosexuella? Var ärlig.


Varför i hela friden inte? Låt mig gissa, det har iiiiiiingenting med dina känslor kring homosexuella att göra?


Ursäkta, men var det inte du som började prata kärnfamilj? Antar att det var fel av mig att anta att en moderator vet vad som rimligen tillhör topic?

Definiera "människa". Låt höra vad du har.


Det låter som att du vill ahumanisera mig, snarare. Antar att det är "ok when we do it".

Eller så kanske du bör överväga att du har tokiga principer. Kan det vara så enkelt?


Suck, tramset fortsätter. Då ställer jag samma fråga igen: Kan du vänligen visa mig var det i något av ditt svar framgår vem av de två har tagit mest ansvar för att undvika graviditet? Det är en väldigt enkel, binär fråga men du strutsar den gång på gång. Bara skriv vilken person som tagit mest ansvar, det kan inte bli enklare!


Evidens för att du vill svara på fler frågor än de som har ett svar som är bekvämt för dig att ge. Vem är det som inte är tillräckligt läskunnig, egentligen?


Så i din värld är det oärligt att jämföra två olika saker i ett specifikt avseende. Wow

Det går verkligen inte ta dig på allvar. Och du ska vara moderator, undra på att forumet är somd et är


Fast när jag gav dig ett scenario där den ena haft en JÄTTEBRA process men haft otur och den andra haft en SKITDÅLIG process men haft tur så kunde du fortfarande inte säga det uppenbara, att den med den JÄTTEBRA processen tagit mer ansvar. Så uppenbarligen så betyder ju inte processen ett skit i din värld. Det du säger ovan är bara tomma ord från en lögnaktig råtta. Du är ett dåligt skämt.


Din mor borde gjort abort.

Svar del 1


Jag håller helt med om att abortfrågan inte kommer att vändas genom debatt, däremot kommer det att ske via systemisk omkalibrering -- först efter kris. När den globala ekonomin och maktbalansen börjar skaka, och den materiella tryggheten inte längre kan tas för given, kommer också familjen och den demografiska stabiliteten åter bli strategiska frågor. Då blir familj, kontinuitet och stabilitet inte i första hand moraliska ståndpunkter, utan nödvändigheter. Även om moral kommer användas för legitimering.

Sverige har varit sekulärt länge, men den djupa etiska omvandlingen -- där abort blir en självklar "rättighet" och livets helighet förlorar sin intuitiva kraft -- kommer inte enbart ur sekularisering. Den följer av modernitetens logik: urbanisering, ekonomisk autonomi, kvinnors inträde på arbetsmarknaden, individualisering, teknifiering och upplösning av beroendestrukturer. Det är alltså strukturerna som förändrar etiken, inte enbart bristen på religion.

Massaborter är inte förankrat i svensk kultur: de är ett uttryck för en övergångsperiod där individens autonomi överordnats kollektivet. Det är en ideologisk anomali snarare än något djupt rotat. Det breda "folkliga" försvaret av detta handlar mest om anpassning efter ytliga sociala normer utifrån rådande Zeitgeist. På liknande sätt som folk slutade säga neger eftersom det plötsligen blev tabu, kommer folk finna slentrianmässiga massaborter förkastliga när pendeln väl -- och av nödvändighet -- svänger till höger.

Om man ser saken i ett historiskt-cykliskt perspektiv (vilket både Spengler, Toynbee och Kjellén skulle göra) så är det naturligt att den pendeln svänger. När det ekonomiska och geopolitiska systemet förändras, förändras även moralens förutsättningar. En ny moralisk ordning uppstår alltid hos eliten, och först därefter sipprar den ned till massan som norm.

Så det behövs inte en debatt, utan en kris som återställer balansen mellan individ och kollektiv. När samhällets överlevnad åter blir ett konkret problem, kommer frågan om livets värde att definieras om -- inte av teologer, utan först och främst under galgen av realiteter som en del av en bredare pendelsväng.

Men jag förstår att vi (även jag) har svårt att föreställa oss något annat än Pax American efter 1945 och denna ständiga kulturella urvattning och progressiva politiska riktning som verkar sakna ett slut. Men människor som levt i historiska samhällen har haft liknande svårigheter att blicka bortom sin samtid.


Den sexuella revolutionen fungerade som liberalismens kanske sista stora emotionella berättelse, ett löfte om både njutning och frigörelse. För boomergenerationen blev den politisk och existentiell på samma gång: man bröt med föräldragenerationens normer (särskilt i det puritanska USA) och kunde känna sig både rebellisk och moraliskt berättigad. Särskilt när många äldre även försvarade Vietnamkriget.

Men, som sagt, så fungerar inte den berättelsen längre. Den har förlorat sin kraft som myt. När varje norm redan är bruten och varje tabu redan exploaterat, finns det inget kvar att "frigöra" sig ifrån. Samtidigt har konsekvenserna börjat bli tydliga: isolering, infertilitet, brist på gemenskap och en kultur där män och kvinnor inte längre litar på varandra.

Liberalismen som maktordning har fått allt svårare att motivera sig själv både moraliskt, politiskt och andligt.

Att framstegsberättelsen förskjutits till desperatare fronter som trans-tramset och allt mer muppiga feministvågor är en tydlig signal om att man fått allt svårare med den folkliga legitimiteten. AI tycks heller inte kunna säljas in som framsteg så som internet och tjänstesamhället gjorde på 90-talet, då påverkan på arbetsmarknaden utgör en stor oro. Även eliter själva är oroliga över AI, av flera skäl, men har problem att bromsa eller agera samordnat, samtidigt som marknaden och geopolitisk konkurrens driver utvecklingen.

Svar del 2



Nu rör du dig in på ett mycket komplicerat område som spänner över flera olika fält. Men jag konstaterar att med ectogenesis (artificiella livmödrar) kan man tänka sig en dystopi där barnafödandet industrialiseras och effektiviseras. Det kan skapa en ny slags biopolitisk kapprustning där stater tävlar om att producera framtida medborgare -- en sorts "reproduktiv geopolitik", som rationell och vetenskaplig lösning på den låga fertiliteten. Detta skrämmer mig tamefan mer än eugenik-rörelsen från början av 1900-talet. Och bara tanken på detta som en möjlighet visar att vi behöver konservatism mer än någonsin.


Jag uppskattar den spenglerianska tonen.

Så länge bekvämligheten består kan ingen ny ordning växa fram, som du säger. Men när den bryts kommer prövningen åter: då avgörs om vi fortfarande bär något av de dygder som en gång gjorde civilisation möjlig. Kanske är just sammanbrottet den enda formen av andlig återfödelse som den moderna människan ännu är mottaglig för.

Att vi inte "utvecklats" överhuvudtaget ger viss källa till optimism: vi kanske kan skapa högkulturer likt historiska européer en gång gjorde igen.



Det du skriver om att Europa saknar levande bärare av sitt arv stämmer delvis, men jag tror du överskattar hur djupt själva efterkrigsordningen nått. Det som följde på 1945 var inte en ny europeisk kultur, utan ett amerikanskt förvaltningsskikt över en gammal kontinent. Att Europa i dag ser kulturellt utarmat ut beror inte på att arvet försvunnit, utan på att den verkliga kontinuiteten bröts genom krigen och ersattes av amerikansk hegemoni. Det vi kallar "våra värderingar" är egentligen bara efterkrigstidens förvaltarskikt, byggt på välstånd och säkerhet under USA:s paraply.

Sverige, liksom resten av Västeuropa, glömde arvet eftersom tryggheten, konsumtionen och dollarhegemonin gjorde det möjligt. Det är en psykologisk bekvämlighet, inte djup övertygelse.

USA är en civilisation utan rötter och med fattig politisk kultur -- landet har alltid definierats av kapitalets expansion: först västerut, sedan industriellt, sedan globalt. Varje gång en frontier förbrukats har en ny behövts: manifest destiny, guldrushen, Filippinerna, kalla kriget, digitaliseringen osv. Nu finns inga nya frontiers kvar, bara interna motsättningar och en ekonomi som kräver ständig tillväxt i en värld som inte längre växer. USA har varit alldeles för bortskämda och kunnat bli mäktiga trots enorma brister. Jag har svårt att se dem klara att ingå ett överlevnadsmodus där det inte finns expansionsmöjligheter och man måste ta itu med interna problem istället.

Om du eller dina vänner bär på en encellig organism och testar positivt.

Säger du / ni inte att ni är gravida med ett barn? Har aldrig hört en kvinna säga ”åh! Jag bär på en encellig organism! Får hoppas det utvecklas till ett barn!”

Eller om de fått missfall vecka 1-12? Behandlas det inte som att man blivit av med ett barn? Passar det bara när du vill döda det?

Eller är det bara mitt umgänge?

Det finns redan svar på ditt påhittade argument i mitt svar?

Bla bla bla. Jag bad om en definition, inte semantiskt pladder. Det är ok att säga att du inte har nån, det är att faktiskt föredra över ännu en pro-lifer som vägrar svara på ens de enklaste frågor.

Ok, då du i din (förmodade) atestiska världsbild har svårt att förstå vad en människa är så ska jag ge dig en definition som är förenlig med den; är en människa en individ av släktet Homo sapiens, vars existens här på jorden slutar med döden. Existens början är inte lika tydlig som döden så det närmaste vi kommer en diskret start på existensen är befruktningen (konception).[/quote]

Hur har jag enligt din (förmodade) atestiska världsbild avhumaniserat dig? Förbryta och elaka människor som tycker dödandet av andra är acceptabelt är också människor med rättigheter. Även krimminella folkmördare.

Rent principiellt tycker jag aborter ska vara tillåtna ända fram till födseln, och min grund för det är att jag inte anser att någon människa ska ha den juridiska skyldigheten att upplåta sin kropp åt någon annan. På ungefär samma sätt tycker jag heller inte att föräldrar ska vara juridiskt tvungna att donera organ till sina barn, även om det är enda sättet att rädda deras liv. Man bestämmer över sin egen kropp helt enkelt. Här tycker jag det är värt att påpeka att graviditet är det enda exemplet på undantag från detta. Normen är att man aldrig är skyldig någon annan människa sin kropp.

Däremot kan jag, i likhet med de som kan tänka sig undantag vid våldtäkt, tänka mig att det kan finnas vissa moraliska kompromisser som är rimliga. Exempelvis kan man, om möjligt, ta ut det levande fostret och föda upp det i en kuvös eller om det finns någon frivillig kvinna som kan tänka sig att få det inopererat i sin livmoder. Huruvida det är tekniskt möjligt är irrelevant. Går inte det så är det inte den gravida kvinnans problem. Hennes rättighet är att få bort fostret från sin kropp. Varken mer eller mindre.

Kan också tänka mig vissa praktiska restriktioner till denna rätt, såsom att om en kvinna när det är två veckor kvar till födseln att det varken är medicinskt lämpligt eller praktiskt schemamässigt.

Ok. Så allting från ett befruktat ägg till en död person.

Låt oss undersöka hur ärlig du är med denna definition:
Ett sjukhus brinner, i en behållare ligger 5 zygoter som ska implanteras i kvinnor. I en säng bredvid ligger ett sex år gammalt barn och sover. Du hinner bara rädda en utav dem. Vem väljer du? (Barnet dör i detta exempel utan att känna smärta, btw)


Du säger att jag vill mörda. Det är inte direkt en ovanlig åsikt att mördare förtjänar att avrättas för att de förbrukat sina mänskliga rättigheter. Inte sant?

Så om en sexåring håller på och drunknar och sträcker ut sin hand så finns ingen skyldighet att rädda barnet eftersom sexåringen inte har rätt att hålla i någons hand?

Otippat att Flashbacks största kverulant skulle komma med en löjlig efterbliven gotcha

Jag svarar "det beror på hur man menar" men är i övrigt helt ointresserad av fortsatt diskussion med dig.