Konsekvenser av att se ut som en pojke när man är vuxen

Jag är med dig. Snart 40. Ser ut som... Får visa leg på både restaurang och systemet emellanåt.

Vanligt bland aspergare...

Vanligt bland aspergare...

Så kan det vara. Är dock inte en av dem.

Jag har haft ett stort problem under hela mitt liv och det är att jag ser betydligt yngre ut än min riktiga ålder. Fram tills jag var typ 30 såg jag ut som en gymnasieelev och det är ingen överdrift. När jag var runt 33 pratade jag med en tjej som var 24 (jag sa aldrig min ålder varken före eller efter) men hon trodde att jag var betydligt yngre än henne "men du är så ung".

Skulle kunna nämna hur många exempel som helst där folk påpekat min ålder under mitt liv och nyligen på jobbet så trodde en kollega som är 23 att vi är jämngamla (jag är 15 år äldre än honom).

Det här har ju inte direkt gett mig något bra självförtroende i livet och under många år trodde jag att det var något hormonellt fel. När jag var 25 gick jag till två olika läkare för att kolla upp mina testosteronnivåer men båda låg inom normalvärde. Än idag tror jag det är något som inte är som det ska hormonellt. Vad vet jag inte. Jag är också väldigt liten i kroppen och tillhör de kortaste 10% vita svenska män. Försökte få tag i mina barndomsjournaler men jag blev skickad runt och runt mellan regioner och regionens gamla arkiverade journaler.

Nu är jag i min situation att jag är nära 40 och har ett så fruktansvärt uselt självförtroende gällande mitt utseende även om det idag inte är lika farligt att se yngre ut när andra i min ålder börjar se slitna ut. Men det som borde ha varit dom bästa åren i mitt liv har inte varit det. Aldrig kunna få en dejt och såna saker.

Hur ska man hantera att livet blivit förstört av detta?

Jag har haft ett stort problem under hela mitt liv och det är att jag ser betydligt yngre ut än min riktiga ålder. Fram tills jag var typ 30 såg jag ut som en gymnasieelev och det är ingen överdrift. När jag var runt 33 pratade jag med en tjej som var 24 (jag sa aldrig min ålder varken före eller efter) men hon trodde att jag var betydligt yngre än henne "men du är så ung".

Skulle kunna nämna hur många exempel som helst där folk påpekat min ålder under mitt liv och nyligen på jobbet så trodde en kollega som är 23 att vi är jämngamla (jag är 15 år äldre än honom).

Det här har ju inte direkt gett mig något bra självförtroende i livet och under många år trodde jag att det var något hormonellt fel. När jag var 25 gick jag till två olika läkare för att kolla upp mina testosteronnivåer men båda låg inom normalvärde. Än idag tror jag det är något som inte är som det ska hormonellt. Vad vet jag inte. Jag är också väldigt liten i kroppen och tillhör de kortaste 10% vita svenska män. Försökte få tag i mina barndomsjournaler men jag blev skickad runt och runt mellan regioner och regionens gamla arkiverade journaler.

Nu är jag i min situation att jag är nära 40 och har ett så fruktansvärt uselt självförtroende gällande mitt utseende även om det idag inte är lika farligt att se yngre ut när andra i min ålder börjar se slitna ut. Men det som borde ha varit dom bästa åren i mitt liv har inte varit det. Aldrig kunna få en dejt och såna saker.

Hur ska man hantera att livet blivit förstört av detta?

Jag har haft ett stort problem under hela mitt liv och det är att jag ser betydligt yngre ut än min riktiga ålder. Fram tills jag var typ 30 såg jag ut som en gymnasieelev och det är ingen överdrift. När jag var runt 33 pratade jag med en tjej som var 24 (jag sa aldrig min ålder varken före eller efter) men hon trodde att jag var betydligt yngre än henne "men du är så ung".

Skulle kunna nämna hur många exempel som helst där folk påpekat min ålder under mitt liv och nyligen på jobbet så trodde en kollega som är 23 att vi är jämngamla (jag är 15 år äldre än honom).

Det här har ju inte direkt gett mig något bra självförtroende i livet och under många år trodde jag att det var något hormonellt fel. När jag var 25 gick jag till två olika läkare för att kolla upp mina testosteronnivåer men båda låg inom normalvärde. Än idag tror jag det är något som inte är som det ska hormonellt. Vad vet jag inte. Jag är också väldigt liten i kroppen och tillhör de kortaste 10% vita svenska män. Försökte få tag i mina barndomsjournaler men jag blev skickad runt och runt mellan regioner och regionens gamla arkiverade journaler.

Nu är jag i min situation att jag är nära 40 och har ett så fruktansvärt uselt självförtroende gällande mitt utseende även om det idag inte är lika farligt att se yngre ut när andra i min ålder börjar se slitna ut. Men det som borde ha varit dom bästa åren i mitt liv har inte varit det. Aldrig kunna få en dejt och såna saker.

Hur ska man hantera att livet blivit förstört av detta?