Rekryterare som säger "kan du guida mig igenom ditt CV", orkar de inte läsa?

Är enligt mig en vanlig erfarenhet att man under jobbinterjvuer får frågan om man kan "guida" rekryteraren igenom CV:et och berätta i detalj vad man gjort under de senaste typ 10 åren, vilka roller man hade samt hur länge man var på varje arbetsplats.

Är inte själv ute och söker just nu då jag trivs på jobbet men när jag letade jobb tidigare fick man den frågan under nästan varenda intervju.

Har alltid undrat när jag fått den frågan, att kan inte rekryteraren läsa, allt står ju i CV:et? Där står ju angivet var man jobbat, vad man jobbade som, hur länge, vilken tidsperiod, osv., varför ska man rabbla upp det muntligt för dem? Samt, vad tillför det att i detalj berätta om en roll man hade för typ 10 år sedan, kan man inte fokusera mer detaljrikt på den senaste rollen enbart, det är ju den som är mest färsk?

Förstår ju att rekryteraren vill ha en bild av kandidaten, men då kan man väl fråga typ hur man hamnade i branschen, vart man vill med sin karriär osv., då blir det ju mer personligt snarare än bara ett dokument. Men just det där att "aha, du jobbade på arbetsplats X med rollen Y i ett år mellan 2015-2016, varför slutade du då?" förstår jag inte relevansen av, varför penetrera detaljer i CV:et sönder och samman?

Är inte rekryterare bra människokännare längre? Kan de inte kolla igenom de formella detaljerna i CV:et och känna av personkemin under intervjun, måste man läsa högt för dem?

De vill väl veta om du haft en röd tråd med dina tidigare yrkesval eller om du mest hamnat på olika ställen.

Det syns väl i CV:et, rätt ovanligt att ha jobbat 1 år inom finansbranschen, sedan 1 år inom fiskeri och sedan 1 år inom skidlift.

En rekryterare förväntas vara en människokännare.

Har aldrig fått den frågan men antar att de på detta sätt vill syna kandidaten med egna ord. Har nog inget med orka läsa att göra. Men vill som sagt höra mer i detalj än att bara läsa att du var löneadminstratör på företaget x mellan detta datumet till detta datumet.

"Jag utbildade mig inom finans men upptäckte sedan värdet av att arbeta utomhus". Tex.

Beroende på hur seriöst jobbet är ska du nog bara ta det som att rekryteraren vill att du ska prata så att de kan få en bild av vem du är som människa. Att börja med CV/bakgrund är en ganska enkel öppning, sen kan man gå vidare med andra frågor. Tror inte du behöver läsa in så mycket i det. En annan klassiker är ju "berätta om dig själv". Arbetsgivaren skiter helt i vad du gör på fritiden eller hur många barn du har, men det är viktigt att man får en arbetssökande att prata.

I vissa tjänster kan det också vara ett sätt att bedöma hur bra man är på att formulera sig, hur förberedd man är, hur duktig man är på att sälja in sig själv (t.ex. säljjobb) osv.

Vänta bara tills du blir ännu äldre och möter rekryterare som är hälften så gamla som du. De fattar vare sig vad du skrivit i ditt CV, innebörden av vad du gjort eller klarar kvantifiera kompetensen av vad du pratar om. Det är samma personer som ofta kommer tillbaka med att du är "överkvalificerad" och sedan vill att företaget anställer någon "utvecklingsbar", utan att veta vad de pratar om. Sin människokännedom bygger de på vad de lärt sig i intervjuer. De har aldrig varit ute i en fabrik, jobbat i ett projekt, jobbat som linjechefer, haft budgetansvar eller suttit i ledningsgrupper.
Jag har mött väldigt många rekryterare genom åren. Det är en minoritet av dem som jag fått förtroende för. Numera får jag samtal från dem när bra personer är tillgängliga och inte tvärtom.

Ett CV på papper är tvådimensionellt, ofta kortfattat och saknar personlighet. Det som intervjuaren vill höra är hur du beskriver din bakgrund, vilket ger en betydligt bredare bild av hur du planerar, resonerar, beskriver och formulerar dig. Se det som en möjlighet att levandegöra dina erfarenheter och de egenskaper som du har använt för att vara framgångsrik på de jobb du har haft tidigare. Normalt så ställer man följdfrågor, och fokuserar mer på nutid än på jobb långt tillbaka, så då får man svar på de saker som TS skriver om.

Att intervjua för ett jobb är en sorts skönhetstävling, och resultatet kan förstås vara lika godtyckligt och (ibland) orättvist. Det är ofta rena tillfälligheter som avgör vem som sitter på vilken sida av bordet, men att inte spela spelet på en normal nivå är enbart negativt för en själv.

Men det ska sägas att det finns usla intervjuare därute, folk som tar sig själva på alldeles för stort allvar bara för att just de sitter på just den sidan just nu. De kan vara otrevliga och mästrande, och får det att framstå som ett privilegium att man får komma på intervju. De ställer ofta stängda frågor, eller letar efter väldigt specifika svar på lösa frågor, och följer ibland uppenbart en mall som de har fått av någon. Såna har jag turligt nog mött allt färre av i min karriär, men det har hänt att jag har plockat bort såna människor från att vara delaktiga i mina rekryteringar - jag accepterar inte en nedlåtande attityd mot de som tar sig tid att söka jobb hos mig.

För mig är varje intervju en ömsesidig diskussion som i bästa fall ska leda till att båda partner vill arbeta med den andre. Det är intervjuarens uppgift att sälja in jobbet och företaget till den sökande, och den sökandes uppgift att sälja in sig själv som den rätte för jobbet.

En bra intervju är när den sökande går därifrån och hoppas att h*n ska bli erbjuden jobbet, och intervjuaren känner att h*n har hittat någon som skulle vara lämplig. En dålig intervju är när den sökande går därifrån och känner sig personligt nedslagen och nedvärderad.

Något som många maktfullkomliga intervjuare verkar glömma är att en vacker dag så kan det vara de själva som sitter i stolen och blir intervjuade av någon som de dissade några år tidigare. Det är aldrig fel att vara trevlig, saklig, professionell - och om man är lite erfaren så är det dessutom lätt att göra en intervju till en positiv upplevelse även om den intervjuade inte kommer att erbjudas jobbet.

De vill ha mer kött på benen och samtidigt kolla så att du inte skarvat eller ljugit.

Att läsa ett CV är dessutom lika tradigt som att läsa data i ett excelark och intervjuaren vill ha det i ord istället och framför allt med fler ord.

Man vill också kolla din verbala förmåga.

Det gör man inte.
Att gå igenom ett cv är ett logiskt sätt att studera kandidaten på och ställa följdfrågor.
Man vill ju dels stäla logiska följdfrågor utifrån det som berättas om ett cv, inte bara veta det som står på pränt, dels studera hur kandidaten beter sig.

Jo det förstår jag och inget konstigt i sig, men just det där med att man mer eller mindre ska läsa högt ur doket ser jag inte som ett särskilt levande samtal. Det är ju bättre att öppna med att rekryteraren har läst CV:et och vet vad du jobbat med men att det vore kul att med egna ord höra vad du t.ex. gör på jobbet idag och om du trivs (sånt skriver man ju inte med i CV:et).

Att rekryteraren öppnar mötet med "kan du kronologiskt berätta om alla anställningar du har haft" är för mig som att jag skulle gå på en intervju och fråga "vad är det för roll och företag jag sökt till?", dvs. det signalerar att man är extremt dåligt förberedd.

Så har jag haft det i många år, rekryterarna är oftast unga tjejer som inte alls jobbat i branschen eller har koll på arbetsuppgifter eller verktyg, en gång fick jag frågan att "jag kan inget om vad denna roll går ut på, kan inte du berätta för mig lite snabbt", dvs. jag som sökande skulle berätta för rekryteraren vad de sökte, kändes ju inte så seriöst.