Citat:
Jag har kollat nu, och det är tydligen så att man KAN försöka i ett annat stift om man får nej - men först efter en karensperiod på fem år. Under den tiden förväntas man fortsätta arbeta på sig själv, gå i terapi eller i alla fall själasörjande, vara aktiv i en församling med både gudstjänstliv och volontärarbete... Det låter ju inte SÅ orimligt ändå, även om en ung människa på 23 år såklart kan tycka att fem år är en evighet, och att han eller hon kommer att vara GAMMAL när han/hon är 28 och kanske får lov att fortsätta sin väg mot prästyrket! 
Men som sagt - jag tror inte alls att det är fel att skaffa sig annan arbetslivserfarenhet under den tiden, för i alla fall traditionellt har präster ofta stått långt ifrån sin flock i och med att de varit upphöjda från början. (Kommit från familjer där det finns pengar till studier, aldrig arbetat med något annat...)
Läste också att många sökande blir så kränkta när de får nej av biskopen, att de går ur Svenska kyrkan i rena ilskan! Men - då kan inte deras engagemang ha varit tillräckligt stort - eller RÄTT - ifrån början. Om man så fort tappar allt intresse för sin kyrka och går ur. (Att man kanske flyttar till ett annat stift och återupptar sitt engagemang i en församling där, kan jag dock förstå. Vem vill gå och fundera på om det kanske var DEN prästen som skvallrade till biskopen om DET, eller DEN diakonen som tyckte sig vara tvungen att upplysa biskopen om DET..? En präst/blivande präst är ju också en människa!)
Hur gjorde AH då - gick hon ur igen när hon blev dissad av "sin" biskop? Hon är en sådan människa, att jag kan tänka mig att hon gjorde det!
Men som sagt - jag tror inte alls att det är fel att skaffa sig annan arbetslivserfarenhet under den tiden, för i alla fall traditionellt har präster ofta stått långt ifrån sin flock i och med att de varit upphöjda från början. (Kommit från familjer där det finns pengar till studier, aldrig arbetat med något annat...)
Läste också att många sökande blir så kränkta när de får nej av biskopen, att de går ur Svenska kyrkan i rena ilskan! Men - då kan inte deras engagemang ha varit tillräckligt stort - eller RÄTT - ifrån början. Om man så fort tappar allt intresse för sin kyrka och går ur. (Att man kanske flyttar till ett annat stift och återupptar sitt engagemang i en församling där, kan jag dock förstå. Vem vill gå och fundera på om det kanske var DEN prästen som skvallrade till biskopen om DET, eller DEN diakonen som tyckte sig vara tvungen att upplysa biskopen om DET..? En präst/blivande präst är ju också en människa!)
Hur gjorde AH då - gick hon ur igen när hon blev dissad av "sin" biskop? Hon är en sådan människa, att jag kan tänka mig att hon gjorde det!
Som det är nu så är det som du skriver, man måste vänta fem år. Men det beror på varför man blivit dissad. Det kan gå fortare.
Sen är Lunds och Stockholms stift svårast att bli antagna i. De har minsta prästbristen.
Jag vet inte hur det är nu, men förr var det lättast att bli antagen i Luleå stift, som omfattar både norr- och Västerbotten. Det är möjligt att hon blivit antagen där. Men hon kanske inte vill bo så långt norrut.
Hon får väl försöka igen om fem år.
Men artikeln i SvD visar på en omognad hos henne. Biskopen känner såklart till alla hennes utsvävningar i media. Inte var det smart heller att skälla ut Sv kyrkan vid mötet med biskopen. Påminner lite om när författaren Bengt Pohjanen sa upp prästämbetet med buller och bång på åttiotalet.
