Älska en kvinna men samtidigt känna noll attraktion

Kärlek och attraktion är inte samma sak. Man kan älska någon utan att vara attraherad, tänk nära vänner eller släktingar kanske, och man kan vara attraherad utan att älska någon, som typ vilket sexobjekt som helst.
Den enda likheten är väl att varken kärlek eller attraktion kan kommenderas fram.

Alltså, jag har hamnat i ett jävla moment 22 som jag inte ens själv begriper. Här sitter man med en kvinna som man genuint älskar, typ på riktigt älskar, den där djupa lojaliteten som gör att man skulle kunna gå genom eld för henne. Hon är min bästa vän, min trygghet, mitt ankare. Men grejen är att attraktionen är helt stendöd. Noll. Nada. Det finns liksom ingen gnista i den sexuella biten. Jag kollar på henne och känner värme, respekt, omtanke… men kroppen svarar inte.

Det stör mig något kopiöst, för jag vill vilja. Jag vill känna begär, jag vill kasta mig över henne, men det är som att ju mer jag älskar henne, desto mer försvinner det där sexuella. Som om hjärnan sorterar in henne i “helig, ouppnåelig, orörbar”-facket istället för “partner, passion, kåthet”. Jag kan inte ens runka fram fantasin om henne längre, det blir bara fel.

Samtidigt känns det helt sjukt att ens tänka tanken på att lämna, för känslomässigt är hon hemma. Hon har aldrig svikit mig, jag vet att hon skulle stå kvar när alla andra skiter i. Men attraktion är ju inte något man kan intala sig, det går inte att fejka fram. Man kan ligga ändå, men då blir det bara mekaniskt, nästan lite äckligt som att jag sviker henne just genom att inte känna det där naturliga drivet.

Så här sitter man, med en kvinna man älskar för mycket för att knulla med. Ironiskt nog. Älska henne som människa, men kroppen vill hellre glo på random brudar på stan än röra henne. Det är fan tragikomiskt.

Kanske är det därför jag märker att jag småflörtar med kollegor på jobbet. Inte på något allvarligt sätt, inget som skulle sabba relationen, men det blir liksom en ventil. Ett sätt att känna att jag fortfarande har nån form av sexuell puls i mig. Där funkar det, ett leende från nån i fikarummet, en lite längre blick än nödvändigt, och helt plötsligt vaknar kroppen till. Det där pirret jag saknar hemma kommer direkt, som en jävla påminnelse om att det inte är jag som är trasig, utan att attraktionen till henne har dött.

Det är det som gör allt så förbannat förvirrande. För känslomässigt är hon fortfarande nummer ett, men den biologiska delen vill hellre triggas av nån random kollega jag inte ens har något djup med. Det är skitsamma vad de heter eller vad de gör, det är bara kemin, den där råa energin som jag saknar. Hemma är allt tryggt, stabilt, varmt… men på jobbet får jag känna mig levande igen, som en man och inte bara en snäll bästa vän.

Så jag går runt och slits isär mellan två världar den jag älskar och den jag kan tända på. Någon annan som varit i en liknande sits och vad gör man?

Tyvärr tror jag att det är svårt att hitta båda delarna i en och samma person/relation. Passionen uppstår väl just ur en sorts otrygghet. Att leva i otrygghet är inget som befrämjar en god hälsa i långa loppet…

Lusten dör ofta när allt blir för tryggt och förutsägbart – njutningen och kinks måste ibland plockas fram ur garderoben. Ögonbindel, rollspel, eller bara släppa fasaden och tillåta er båda att bete er som de liderliga slynor ni faktiskt kan vara tillsammans. Trygghet är grunden, men spänning är bränslet. Utan det blir det vänskap – inte passion.

Alltså, jag har hamnat i ett jävla moment 22 som jag inte ens själv begriper. Här sitter man med en kvinna som man genuint älskar, typ på riktigt älskar, den där djupa lojaliteten som gör att man skulle kunna gå genom eld för henne. Hon är min bästa vän, min trygghet, mitt ankare. Men grejen är att attraktionen är helt stendöd. Noll. Nada. Det finns liksom ingen gnista i den sexuella biten. Jag kollar på henne och känner värme, respekt, omtanke… men kroppen svarar inte.

Det stör mig något kopiöst, för jag vill vilja. Jag vill känna begär, jag vill kasta mig över henne, men det är som att ju mer jag älskar henne, desto mer försvinner det där sexuella. Som om hjärnan sorterar in henne i “helig, ouppnåelig, orörbar”-facket istället för “partner, passion, kåthet”. Jag kan inte ens runka fram fantasin om henne längre, det blir bara fel.

Samtidigt känns det helt sjukt att ens tänka tanken på att lämna, för känslomässigt är hon hemma. Hon har aldrig svikit mig, jag vet att hon skulle stå kvar när alla andra skiter i. Men attraktion är ju inte något man kan intala sig, det går inte att fejka fram. Man kan ligga ändå, men då blir det bara mekaniskt, nästan lite äckligt som att jag sviker henne just genom att inte känna det där naturliga drivet.

Så här sitter man, med en kvinna man älskar för mycket för att knulla med. Ironiskt nog. Älska henne som människa, men kroppen vill hellre glo på random brudar på stan än röra henne. Det är fan tragikomiskt.

Kanske är det därför jag märker att jag småflörtar med kollegor på jobbet. Inte på något allvarligt sätt, inget som skulle sabba relationen, men det blir liksom en ventil. Ett sätt att känna att jag fortfarande har nån form av sexuell puls i mig. Där funkar det, ett leende från nån i fikarummet, en lite längre blick än nödvändigt, och helt plötsligt vaknar kroppen till. Det där pirret jag saknar hemma kommer direkt, som en jävla påminnelse om att det inte är jag som är trasig, utan att attraktionen till henne har dött.

Det är det som gör allt så förbannat förvirrande. För känslomässigt är hon fortfarande nummer ett, men den biologiska delen vill hellre triggas av nån random kollega jag inte ens har något djup med. Det är skitsamma vad de heter eller vad de gör, det är bara kemin, den där råa energin som jag saknar. Hemma är allt tryggt, stabilt, varmt… men på jobbet får jag känna mig levande igen, som en man och inte bara en snäll bästa vän.

Så jag går runt och slits isär mellan två världar den jag älskar och den jag kan tända på. Någon annan som varit i en liknande sits och vad gör man?