Distansförhållande utan slutdatum? Saknaden gör mej deppad.

Hej!

Träffade en underbar tjej i våras och vi bor 9 mil ifrån varandra. Jag känner mej väldigt ensam när vi inte ses. Vi träffas typ en dag i veckan. Hon jobbar väldigt mycket, mest nätter, så hon är väldigt trött när vi ses också. Blir inte så mycket intima stunder pga. hennes trötthet. Hon säger att hon vill småningom byta jobb och inte jobba så mycket nätter.

Sen så måste hon nästan dagligen sköta om sina gamla föräldrar som bor i ett gammalt hus. De är bägge kring 84 år. Så hon är rätt fast i "läget" där. Det är ju i och för sig kanske förståeligt att hon måste ta hand om sina gamla föräldrar. De verkar ju sen vara rätt envisa och vill inte flytta till nåt äldreboende eller ta emot hemtjänst. Hon säger att hon vill flytta in hos mej nån gång i framtiden. Men finns inget datum när detta kommer att bli....jag bara känner att jag komma inte att kunna vänta åratal på detta...föräldrarna kan ju leva tills de är 90.

Vi tycker verkligen om varandra och vill satsa på en framtid ihop, men nu när hösten smyger på och det blir mörkare så känns allt lite tungt. Vi talas vid nog varje kväll i telefon.
Jag har bokat in en södern resa åt oss nu senare i höst.

Hur låter min situation? Kanske jag bara måste bita ihop och kämpa typ ett år och se vad som händer?
Jag kanske sabbar allt om jag börjar ställa nåt ultimatum åt henne?

Vore tacksam för goda råd!

Varför flyttar du inte bara närmare henne och underlätta hennes vardag? Nu tänker du endast på dig själv och hur mycket du saknar henne, medans hon handskas med riktiga bekymmer.

9 mil är väl knappt distans? Går ju att köra fram och tillbaka utan problem samma dag.

Annars tycker jag du/ni ska bränna semesterdagar en eller två i taget för flera långhelger istället för en resa till södern.

9 mil? ni har det bra ni.... jag har 1100km lite drygt till min dam...

Blir så mycket mera invecklat för mej att börja byta jobb och sälja bort mitt hus osv. Och hon säger ju att hon vill flytta in hos mej i framtiden.

Hur gamla är ni och hur länge har ni varit tillsammans? Har ni båda körkort? I så fall är ju inte 9 mil så värst långt, det är ju en knapp timme.

Hur ser dina möjligheter ut att flytta till hennes ort?
Det verkar ju som du får acceptera att hon kommer bli där hon är ganska länge så andningen får nu hitta ett sätt att leva som särbos eller så får du flytta dit om ni ska fortsätta tillsammans.

Personligen kan jag tycka att det mitt i all jobbig saknad kan vara lite skönt att vara på distans också, man kan fortsätta med sina egna intressen och umgås med vänner som man annars lätt försakar, framför allt i början av ett förhållande.
Om ni bestämmer er för att fortsätta tillsammans och bo isär så är mitt råd att hitta egna saker i livet som du kan göra och inte bara hänga upp allt på att hon ska vara i närheten.

Jo, går nog att köra, men lite tråkigt är det nog att ligga efter vägen.
Resan till södern är redan bokad. Men bra tips angående långhelger! Tack!

Jag är 51 och hon 43. Vi har varit tillsammans i ca 5 mån. Bägge har vi körkort.
Jag kan inte tänka mej att flytta till hennes ort. Blir svårt att byta jobb och sälja mitt hus.
Hon säger ju att hon vill flytta in hos mej i framtiden.

Det är ju inte särskilt länge så man kan ju förstå att hon inte tycker upp hela sitt liv för dig än när hon har både jobb och åtaganden inom familjen som är viktiga.
Vad gör du för att underlätta hennes liv? Jag tänker att om du vill leva med henne så blir ju hennes päron dina svärföräldrar och de kommer ju finnas med sen med. Kan du åka och hjälpa henne dina lediga dagar så hon inte är trött jämt?

Jag har sagt att hon ska säga till om hon behöver hjälp med nåt, men inte har hon gjort det ännu i alla fall. Hon tycks fixa det mesta själv där. Svårt att säga hur länge hennes föräldrar hänger med, pappan börjar i alla fall bli aningen krasslig. Ifall nån av föräldrarna går bort så måste nog den andra fara till nåt äldreboende.

Ställ inga ultimatum. Ett sådant kommer att slå in en kil i ert förhållande för lång framtid.

Jag såg att du skrev att du inte vill flytta till hennes stad och jag såg din motivering.
Men…
Om du älskar denna kvinna och ser en framtid tillsammans med henne, så…

Utifrån det du skriver skulle jag ändå föreslå att du analyserar din situation i din stad. Har du något som binder dig där?
Jobbet, förstås. Har du undersökt vilka möjligheter du har att få jobb i hennes stad? Är du beredd att ”byta bransch” om det skulle vara nödvändigt? Är du beredd att gå ner i lön?
Bor dina föräldrar i samma stad som du? Är de friska och krya och kan få besök av dig en gång i veckan?
Har du barn från tidigare förhållanden?
Finns något annat som binder dig till din stad? Huset. Ett problem? Vad hindrar dig att sälja det?

Om du kan lösa dessa saker; vad hindrar dig?
Du beskriver hennes situation. Och jag är säker på att du verkligen vill ta hänsyn till den och göra allt för att stötta henne.
Du har bokat en resa till er, skriver du. Där har du ett bra tillfälle att prata med henne om detta, när ni är i en situation där hon förhoppningsvis kan lägga åt sidan stressen över föräldrar och jobb.
M v h
RFT ( f d parterapeut och familjerådgivare)

Mitt jobb som jag trivs med samt mitt hus som jag äger binder mej nog starkt till min hemort.
Äger flera gamla bilar som kräver utrymmen etc. Så jag baxnar nog vid blotta tanken på att flytta.
Vill inte byta branch eller jobb. Mina föräldrar är döda så jag har inget inom familjen som binder mej som så här. Ingen av oss har barn sen tidigare. Och hon säger ju att hon VILL flytta in hos mej i mitt hus i framtiden. Så är väl nog bara att sitta och vänta på den dagen då...vilket känns väldigt tungt när jag inte vet när den dagen kommer...