På SVT Play Öppet Arkiv kan man se denna tragedi med Keve Hjelm som Kung Lear, en uppsättning från Orionteatern i Stockholm jag själv hade förmånen att uppleva på plats när den gavs.
Handlingen känner väl alla till: kungen abdikerar och delar riket mellan sina tre döttrar baserat på hur mycket var och en uttrycker sin kärlek till honom. Dottern som älskar honom mest vägrar fjäska och förskjuts. De båda andra döttrarna får hälften av kungariket var och förråder direkt kungen som blir galen och
Ur filosofiskt perspektiv utforskar dramat såklart teman som makt, sanning, själviskhet med mera.
En postmodernist inspirerad av Marx och Focault ser förmodligen dramat som en fragmenterad värld där maktstrukturer och identitet förändras. Kanske även rent språkligt att ord bara är en konstruktion utan inneboende mening. Samt naturligtvis att det inte finns någon universell sanning eller allmän moral utan hierarkier är till sin natur godtyckliga och orättvisa. Och så vidare.
En förnuftig objektivist inspirerad av Jung, Locke eller för all del Marcus Aurelius eller Ayn Rand ser förmodligen dramat helt annorlunda: konsekvenser av att ignorera rationellt tänkande och individuellt ansvar om man fattar känslomässiga beslut istället för logiska beslut utifrån fakta, förnuft och moral. Och så vidare.
Vilket perspektiv föredrar du och varför? Vad är sensmoralen som du ser den?
