Skvaller om Rafael Edholm

”Egen oas i skärgården”.

Så står det i Airbnb-annonsen – för fritidshuset skådespelaren Rafael Edholm hyrt ut svart med en hyreshöjning på nära 1 300 procent.

Nu vill hyresvärden vräka honom.

– En blixt från klar himmel, säger Edholm.

Den 16 september 2025 stoppades jag på en temporär 40-väg vid Drottningholms slott, Ekerö. Polisen mätte mig till 75 km/h – fakta jag inte bestrider. Men vägen är ett kaos: Hastighetsgränser ändras stup i kvarten, och svarta sopsäckar hänger över skyltar som om vägbygget glömts i kulisserna. Som bilist tvingas man gissa vad som gäller – en fälla för vem som helst.
Jag vädjade till rimlighet. Jag kör 4 mil var och varannan dag för att skjutsa och hämta mina barn till skolan, med 40 i stort sett prickfria år bakom ratten. "Alla är lika inför lagen," sa konstapeln, låt oss kalla honom Johannes. Helt rätt. Men sen kom hans ord: "Du kan välja att bo på en annan plats på jorden om det inte passar." Ursäkta? Jag mötte hans blå, vässade ögon: "Vänta, vad sa du nu?!" Som min gamle vän Loffe Carlsson skulle sagt, han hade "skitit i det blå skåpet". Johannes visste att han trampat över gränsen. Han fäktade med block och penna, himlade med ögonen, frustade och bet sig i tungan innan han flydde till en dunge för att hämta andan, medan kollegan Bertil tog över.
Med civilkurage sa jag: "The pen is mightier than the sword. Ni i uniform representerar staten – era ord måste vara exakta, inte vårdslösa." Jag vägrade bekänna boten på plats, inte för hastigheten, utan för bemötandet. Som den som spelade Hamid i "Vingar av glas", där jag som invandrad svensk mötte fördomar, kändes hans ord som en repris – en kränkning som ekade ända till 80-talet, när jag snackade mig ur ett gäng skinheads vid Slussen med logik: "20 mot 1 får er att se korkade ut."
Det här är en väckarklocka: Temporära zoner skapar kaos för familjer, och polisen ska vara rättvisans väktare, inte leverera repliker som sårar. Jag tar detta till domstol för orden, inte hastigheten. Vad säger ni – är detta rimligt, eller dags att skriva om samhällets manus?

Jag vädjade till rimlighet. Jag kör 4 mil var och varannan dag för att skjutsa och hämta mina barn till skolan, med 40 i stort sett prickfria år bakom ratten. "Alla är lika inför lagen," sa konstapeln, låt oss kalla honom Johannes. Helt rätt. Men sen kom hans ord: "Du kan välja att bo på en annan plats på jorden om det inte passar." Ursäkta? Jag mötte hans blå, vässade ögon: "Vänta, vad sa du nu?!" Som min gamle vän Loffe Carlsson skulle sagt, han hade "skitit i det blå skåpet". Johannes visste att han trampat över gränsen. Han fäktade med block och penna, himlade med ögonen, frustade och bet sig i tungan innan han flydde till en dunge för att hämta andan, medan kollegan Bertil tog över.

Med civilkurage sa jag: "The pen is mightier than the sword. Ni i uniform representerar staten – era ord måste vara exakta, inte vårdslösa." Jag vägrade bekänna boten på plats, inte för hastigheten, utan för bemötandet. Som den som spelade Hamid i "Vingar av glas", där jag som invandrad svensk mötte fördomar, kändes hans ord som en repris – en kränkning som ekade ända till 80-talet, när jag snackade mig ur ett gäng skinheads vid Slussen med logik: "20 mot 1 får er att se korkade ut."