”LVU-sekten” påstår att Svenska myndigheter systematiskt kidnappar och säljer barn.

Ja men det räcker ju inte långt? Det finns ingen information om hur man bygger ett starkt juridiskt försvar. Hur man överklagar med juridiskt korrekta argument. Information om att man har rätt att begära ut handlingarna som utredningen bygger på, liksom journalanteckningarna och orosanmälningarna i sin helhet mm mm.

Ingen sådan information ges, utan det måste föräldern själv känna till. Advokaterna pratar inte om detta, de har inte tid att gå igenom allt och kontakta alla vittnen med den lilla tid som de arvoderas för. De hinner bara gå igenom utredningen och bygga ett försvar i blindo mot en socialtjänst som sitter på hela dokumentationen som de körbärsplockat ifrån och i många fall kommer med rena fabriceringarna och tilläggen som idet inte ens finns journalstöd för när man undersöker saken närmare och begär ut dokumentationen i efterhand.

Det är inte så lätt för en person som kanske inte kan språket eller juridiskt bevandrad att förstå det.

Problemet är att advokatens tid inte räcker långt. Föräldrar lämnas i praktiken ensamma, precis som i andra förvaltningsrättsliga tvister. Enda chansen de har är att själva kontakta alla vittnen, dubbelkolla all information och begära ut samtliga handlingar.

Men även det är förenat med stort krångel, då många kommuner vägrar lämna ut handlingarna digitalt och kräver istället att föräldrarna betalar tusentals kronor för papperskopior, handlingar som dessutom ofta är hårt sekretessbelagda.

Det här gör att föräldrar riskerar att stå utan det material de behöver för att kunna försvara sig rättsligt. Att påstå att det räcker med att "läsa domen" eller "låta ombudet sköta argumenten" visar att du inte förstår den verklighet föräldrarna möter. Eller inte vill förstå kanske?

Du menar att jurister ska kontakta personer som anmält oro tex skolpersonal och hålla något liknande förhör med dem ?

En av föräldrarna har berättat att när soc kom på hembesök så ansåg de att det var kaos i hemmet , smutsigt och stökigt och medicin liggande på golvet där litet barn fanns vad skulle en jurist få ut av att prata med dessa handläggare som skulle förhindra lvu ?

Som läget ser ut kan man tyvärr inte lita på vad socialtjänsten skriver i sina utredningar. Ofta finns en tydlig diskrepans mellan den ursprungliga orosanmälan och det som senare återges i utredningen. Det känner domstolen inte till, och därför är det viktigt att advokaten förhör socialtjänstens vittne så att deras version inte blir det sista ordet i rätten. Min erfarenhet från de utredningar jag personligen granskat, är att socialtjänsten vinklar och förvränger information å det grövsta, samt ägnar sig åt rena fabriceringar.

Det är just därför man aldrig ska släppa in soc i sitt hem utan att noga förbereda sig. Så får du ger de något de kan tolka så kommer de att köra sitt fulspel: Vinkla, tolka och överdriva. Om man absolut känner sig tvingad till det måste man vara noga med att dokumentera ordningen hemma och spela in mötet.

Gå på möte på deras kontor rekommenderas inte heller, eller låta de tala ensamt med barnen utan att spela in samtalet. Ingenting går att lita på när det gäller denna myndighet. Absolut ingenting.

Allt har liksom stannat i barnens lekrum sedan den där dagen då soc och polisen hämtade dem. Alla leksaker från när de var små, bara 4 och 5 år, finns kvar precis som då – för fem år sedan. Det är lite sorgligt att se, men också ett tyst och kärleksfullt minne av en tid som var och aldrig kommer tillbaka.

Det är vad lagen säger. Men soc är inte lagen. Soc är 23-åriga skoltrötta småtjejer som precis gått ut gymnasiet med som gör utredningarna och surfat sig igenom sociomlinjen på grupparbeten och hemtentor. Och de är inte några jurister och har låga kunskaper om hur man tillämpar aktuell lagstiftning. De kan inga lagar och behöver heller inte följa några eftersom det inte finns några direkta påföljder om de bryter mot lagen.

Ja det är galna råd, några grunder för att ha en chans är ju att du själv visar att du vill att det ska bli bra, kom med egna förslag på insatser tex, följ alltid alla beslut som socialtjänsten beslutar om, överklaga gärna , men följ dom beslut som är för tillfället. Se till att du har underlag skriftligt, tar du något viktigt i telefonen, maila samma fråga och säg att du vill ha skriftliga svar. Bevis på att du försöker få till ett bra samarbete och komma framåt är viktigt i domstol, även om soc när det gäller inte tycker samma sak. Du kan vinna hem dina barn på en sån sak, att du försöker på alla sätt, men inte får gehör av socialtjänsten 👍

I detta fall ingick det ju i utredningen att göra just hembesök så det var ju ett planerat besök . Föräldern tyckte uppenbarligen att det var en normal miljö för ett litet barn att vistas i och tycker uppenbarligen fortfarande det eftersom hen inte har problem att berätta detta ,Tycker man sig vara en konstnärlig själ och inte vill leva inom snäva normer så kanske man tycker att det är normalt att släppa in soc i kaos

Ja men vad är egentligen en "normal miljö" och vem är en socialsekreterare att sitta och definiera det? Är det färgen på soffan, tapeterna på väggarna, antalet hundar och katter i hemmet? Är det om man bor i hyresrätt eller bostadsrätt, om man har second hand-möbler eller designklassiker?

Det absurda är att det ofta blir just dessa högst subjektiva tolkningar som skrivs in i utredningar och sedan framställs som "fakta" inför domstol. Men socialsekreterare är varken arkitekter, psykologer eller sociologer och än mindre experter på vad som faktiskt utgör en trygg och god uppväxtmiljö för ett barn.

Att enskilda handläggare med bristfällig utbildning och dokumenterat låga kvalitetsnivåer ges mandat att sätta ribban för vad som är "normalt" är rena rama lotteriet. En familj kan hängas ut för triviala detaljer, medan en annan kan frias och komma undan soc klor trots betydligt allvarligare problem. Allt beroende på vem som råkar skriva utredningen och hur BBIC-manualen tolkats.

Rättssäkert? Nope... Objektivt? Nope... Barnets bästa? Verkligen inte i alldeles för många fall.

Normal miljö är att hemmet är säkert för barnet , hyfsat rent och inte en enda röra med saker som är farliga tillgängligt för ett barn , i detta fall var det mediciner på golvet , sopor stående samt vad soc ansåg vara mer eller mindre en smutsig rörig misär .

Inga farliga batterier på golvet som hemma hos Lilla Hjärtats mamma med rosa hår? Det är intressant hur olika måttstockar används beroende på familjens socioekonomiska status. Vissa föräldrar blir hårt dömda för småsaker som exempelvis: en soffa som inte är ny, tapeter som är slitna eller för många husdjur. Detta medan andra situationer, där riskerna är betydligt större inte alls beskrivs med samma tyngd.

Det märkliga är att när socialtjänsten väl har bestämt sig för att ta ett barn, så framställs alltid hemmet som total misär, oavsett hur det faktiskt såg ut. Allt vinklas för att passa berättelsen: damm blir "smuts", en trött förälder blir "oförmögen", ett stökigt barnrum blir "vanvård".

Det här är inte objektiva observationer, det är ren retorik. Och när domstolar och nämnder inte ifrågasätter den retoriken utan tar den för sanning, då har vi inte längre en rättssäker process utan en berättelse som skrivs för att motivera ett redan fattat beslut.

I lilla hjärtats fall var det batteri i leksak som barnet lyckades pilla ut så det var ju inte några batterier på golvet , av det lärs en läxa att man inte kan vara säker på att leksaker med batterier inte bör användas av små barn som fortfarande stoppar saker i munnen .

Finns inget som säger att man inte får ha husdjur om man kan se till att det inte blir sanitär olägenhet och det luktar illa från urin och avföring i bostaden .
Man får ha hur gamla slitna möbler man vill så länge de går att använda och inte är ingrodda av smuts .

I ärendet jag nämnde var det mediciner som låg på golvet och en hel del sopor som inte lyckats bäras ut och slängas , blöjbarn gällde det dessutom ...