Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Hmm. Det intressanta här är inte bara själva fallet, utan hur vissa anonyma skribenter på forumet beter sig. När diskussionen glider in på pappans roll blir plötsligt tonläget hysteriskt – en sorts nätets egen moralpolis som inte nöjer sig förrän varenda privat detalj är uthängd och dissekerad. Och fula skällsord har vräkts ut.

Exempel på frågorna de ställer – ”vem, vad, hur bokades som tredje part i vilken kalender och när?”, ”hur gick det till?” – har egentligen noll betydelse för sakfrågan. Men i deras värld är det ett sätt att markera makt. Att kräva intima detaljer om en familj mitt i en fruktansvärt konflikt är inte journalistik, inte juridik – det är sjukt fönstertittande. De skriker glåpord mot pappan och bedyrar att mamman är ett ljuvt helgon, de tjatar och ställer detaljfrågorna t o m till utomstående här på öppet forum och kräver svar.. helt knäppt.

Ur psykologisk synvinkel är det ganska klassiskt: kognitiv dissonans och moralpanik. De har målat upp en bild av pappan som ett monster och varje invändning hotar deras självbild. Därför blir de aggressiva, nästan besatta av att återupprepa samma frågor om detaljer som bara skadar barnen ytterligare.

Kriminologiskt påminner det om digital lynchmobb. Ett gäng anonyma pekar ut, pressar, stigmatiserar – som om forumet vore deras egen lilla domstol. Konsekvensen blir sekundär viktimisering: straffet fortsätter långt efter dom, nu på nätet.

Frågan man måste ställa är: varför är de mer intresserade av en pappas privata kalenderlogistik med sin advokat än av barns rätt till båda sina föräldrar?

Är det verkligen sakfrågan de bryr sig om – eller handlar det om kickar, status och känslan av att vara en del av ett drev?

Nu är det kanske inte mig du refererar till men jag uppfattar att det mest är du som blir hysterisk när någon inte håller med dig. Sen är det ju du som tar upp att du har stenkoll på vissa privata detaljer vilket gör att andra undrar mer, inte så konstigt. Jag tycker inte det är nån lynchmobb här även om du står rätt ensam i dina åsikter av och till, det är ju du som driver den här tråden.

Det där, Slashfan, visar egentligen mer om dina psykologiska filter än om sakfrågan. Igen.

Missuppfattning om "hysteri": Att peka på dokument, domar och forskning är inte hysteri – det är saklighet. Din reaktion avslöjar kognitiv dissonans: när fakta skaver blir det lättare att förminska budbäraren än att ta i sak. Det är dina bekymmer, inte mina. Lätta att se.

Detaljfixering: Att jag nämnt att pappan försökt via tredje part är inte samma sak som att hela forumet behöver leka förhörsledare om "gäller det ens, vem och när och hur har kontakter tagits de senaste åren". Den sortens byråkratisk detaljfixering är ett klassiskt avledningsknep – man undviker kärnan (barnens rätt) och fastnar i småsaker. Jag har omöjligt sådan kunskap, har haft få direktkontakter med pappan (mest för de formella dokumenten). Jag stöttar många barn och andra pappor med som råkar ut för den här sortens manipulativt familjevåld. Ett jävla samhällsproblem i ett korkat Sverige. Det kostar många många miljoner i onödan och orsakar så mycket lidande.

"Ingen lynchmobb": Jo, mönstret är välkänt i kriminologin: upprepade skällsord, samma syntax från flera alias, samma projektioner (vända på steken). Att du inte ser det kan bero på grupptrycksdynamik – man rationaliserar det man själv deltar i som ”normalt”. Ditt bekymmer, inte mitt.

Dolda motiv: Ditt fokus och nog din uppgift i mobben blir att försvara tonen och angripa formen, inte att ta i sakfrågan: barnens rätt till båda sina föräldrar och mammans dokumenterade vägran. Det är precis där din argumentation blir genomskinlig. Och upprepat petig.

Kärnfrågan kvarstår: varför är du mer upptagen av att märka ord om "tonläge" än av det som faktiskt är avgörande för barnens framtid?

Här är kortversionen – två olika mammor, samma kärna: kontroll genom barnen. Kvinnors fysiska, psykiska familjevåld och eftervåld mot barn och expartner.

Första mamman: Klassisk gatekeeper, mycket vanligt. Efter hans separation då hon fysiskt slagit honom – hon flyttar långt bort i trots mot domslutet om gemensam vårdnad och umgänge, blockering av alla kontaktvägar, noll umgänge trots att inget förbud fanns alls. Det är precis det forskningen beskriver som kvinnors psykiska våld mot män: isolering, svartmålning, och att använda barnens röst som megafon för egen agenda om hämnd och kontroll. Dr Caroline Hanséns avhandling (Linnéuniversitet 2024) bekräftar att män ofta utsätts för just känslomässig kontroll, särskilt när barn finns i bilden. Just den typen av känslomässig kontroll – särskilt när det finns gemensamma barn – är empiriskt belagd som vanlig i kvinnors våld mot män, där skammen och rädslan för att inte bli trodd blir en extra boja.

Andra mamman: Han lämnar efter hennes otroheter. Här blir det ”eftervåld” efter hennes falska anklagelser (lyckas få honom i fängelse, ovanligt) och tillbakataget samtycke efter åratal av hennes hobby BDSM. Offentlig demonisering, feministisk boklansering, TikTok-gråt och vägran att följa domslut om umgänge via tredje part. Rätten har skrivit svart på vitt att han är en bra pappa, men hon isolerar barnen från pappan som det passar henne och myndigheterna är hennes lydiga redskap, det är bara att låtsasgråta lite extra. Forskning (Fidler & Bala, Darnall m.fl.) visar att barns påstådda ovilja i såna lägen är skrämd lojalitetskonflikt – inte fri vilja. Konsekvensen av långvarigt umgängeshinder är inte “lugn och ro” – det är ångest, skuld, identitetsproblem och svagare relationsfärdigheter i vuxenlivet. Den internationella översikten över “resist/refuse”-dynamik säger just det: problemet är komplext, men att låsa barn i ett svartvitt narrativ utan proportionerliga skydd (övervakat/medlat umgänge) ökar risken för långvarig psykisk skada.

Barnen: De är inte ”skyddade” fast mammorna envist tjatar om det – de sitter fast i mammans lojalitetsfälla. Psykologisk forskning visar att barn som fråntas en förälder utvecklar ångest, låg självkänsla och identitetsproblem. Att hävda ”barnen vill inte” är i själva verket att försvara ett övergrepp mot dem. Socialtjänsten har noll kunskap och bryr sig varken om barn eller pappor i sin yrkesroll, tvärtemot vad lagarna säger.

Juridiken:
– Kontaktförbud gäller vuxna mot vuxna, inte barn mot förälder. HD (NJA 2007 s. 272) är glasklar: kontaktförbud får inte bli dolt umgängesförbud.
– FB 6:2a och Barnkonventionen art. 9 säger att barn har rätt till båda föräldrarna. Därför skrivs undantag in om tredje part – just för att barnen inte ska förlora en förälder på grund av vuxenkonflikt.

Sociologi/kriminologi: Mönstret är tydligt – först gatekeeping, sen eftervåld. Båda mammorna använder olika metoder, men målet är detsamma: total kontroll över barnens kontakt med pappan. Samhällets aktörer (polis, soc, media) blundar gärna, för det är ”bekvämt” att tro på den gråtande mamman.

Dr Caroline Hanséns avhandling (Linnéuniversitetet, 2024) visar att mäns utsatthet ofta handlar om känslomässig dominans där barn används som medel efter separation – och att omgivningen (polis/soc) oftast underskattar allvaret i familjevåldet när förövaren är kvinna. Sveriges Radios program lyfter samma fakta: när det finns gemensamma barn blir den psykiska kontrollen särskilt framträdande. Det är på pricken den dynamik vi ser här.

Relevanta jämförelser med forskningen
Första mamman: “stäng dörren till pappan” – lågintensiv men ihärdig kontroll via umgängeshinder.
Andra mamman: “höj volymen, falska anklagelser” – offentlig demonisering + processuellt tryck, men samma mål: radera pappan ur barnens liv.
Båda passar in i det forskningen beskriver som instrumentellt umgängessabotage/eftervåld: kontroll, falskt storybygge, barn som verktyg.

Slutfrågan: Ska barns rätt att ha båda föräldrarna avgöras av en vuxens hämndkänslor och hatkampanj – eller av lag, fakta och barnens långsiktiga psykiska hälsa?

Det är för att du skriver en jävla massa skit och ljuger konstant, så enkelt är det!

Du skriver spaltmeter om hur mamman saboterar pappans umgänge med barnen, men du kan inte påvisa en tredje person som anlitats trots att du skriver att pappan kämpat i åratal.

Pappan är bara intresserad av att komma åt mamman genom att överklaga kontaktförbudet gång på gång, det är så otroligt genomskinligt!!

Gold94 – nu blir det tröttsamt och korkat igen. Fakta först:
1. Domstolen skrev själv in att umgänge ska ske via tredje part. Det är alltså rätten som fastslog barnens rätt, inte pappan som ”hittat på”.
2. Mammans vägran att ens svara eller öppna dörren för tredje part är kärnan i trotset. Forskning (Fidler & Bala 2020; Darnall 2018) visar att just denna blockering är definitionen av umgängessabotage. Och hennes syfte med hela cirkusen.
3. Barnkonventionen art. 9 och FB 6:2a säger svart på vitt att barn inte får förlora en förälder på grund av en vuxens känslor eller hämnd.

Pappan är förstås helt ointresserad av den slabbeduskan, det är bara i hennes fantasier och snyftande danser på Tiktok som hon är åtråvärd och pappan inte kan glömma henne. Passar i hennes story. Pinsamt, löjligt. Så lång tid har gått.

Att du upprepat kräver exakta namn och logistik kring deras kalender och tredje parten av mig som utomstående är bara dum dimridå. Fel forum. Fråga rätt personer. Jag har svarat flera gånger. Juridiskt är det ointressant – det räcker att mamman ensidigt vägrar upplägget.

Och det genomskinliga här är inte pappans kamp för barnens rätt, utan din enkla fula roll som megafon för en hatkampanj med förolämpningar som helt struntar i både lagen och barnens psykiska hälsa.

Du bestämmer inte vad sakfrågan är. Jag har förklarat för dig att det inte finns nåt domstolsbeslut på att pappan har rätt till umgänge eftersom det där du tjatar om tredje part inte står under ”Beslut”. Det står under ”yrkanden” och det går därför inte att hävda vare sig domstolstrots eller begära verkställighet i domstol. Jag tycker synd om alla du ”hjälper” då en del av dom kanske kan läsa bättre själva. Jo, du är hysterisk emellanåt. Det märks framförallt i ditt behov av att avleda genom att sätta ”diagnoser” på alla som tycker olika. Men också när du skriker öknamn om mamman eller kallar en diskussion i ett anonymt forum för lynchmobb och häxprocess. Fakta i det här målet skaver inte alls hos mig men du har uppenbart investerat alla dina känslor och allt ditt engagemang för denna pappa. Det är ditt problem, inte mitt.

En fråga som du aldrig svarar på; Om det stämmer som du säger, att kontaktförbudet inte får begränsa umgänget med barnen (här håller jag med dig för övrigt), varför överklagas det då?

Du upprepar dig. Igen. Slashfan – där blir din svaghet tydlig. Sakfrågan är vad den är och inget vi bestämmer självklart. Du slåss mot fågelskrämmor. Du hänger upp dig på rubriken ”beslut” i en dom, men missar juridisk evidens: undantaget om tredje part är en del av rättens motivering just för att kontaktförbud inte får bli dolt umgängesförbud (NJA 2007 s. 272, prop. 1987/88:137). I praktiken är det bindande för parterna.

Att du kallar det ”yrkande” i stället för att se rättsverkningarna är byråkratisk dimridå. Psykologiskt är det samma mönster som i hatkampanjer: flytta fokus från kärnan (barnens rätt) till formalia.

Och ditt dolda motiv lyser igenom: du försvarar mammans vägran att följa upplägget, men har aldrig en invändning mot själva sabotagebeteendet. Det är inte neutralitet – det är att spela hennes hatmaskin i händerna. Ni har skuld att dölja. Det är det verkliga problem, inte mina eventuella känslor. Patetiskt.

Det borde du kunna förstå efter alla dina byråkratiska små resonemang. Förstår du inte svar? Nej. Slashfan – här visar du ännu en blind fläck, sannolikt likt de trötta vänsterideologiska nämndemännen i den lilla staden. Ett kontaktförbud gäller bara mellan vuxna. Därför skriver både åklagare och domstol in undantag om tredje part, just för att barns umgänge inte ska hindras (NJA 2007 s. 272, prop. 1987/88:137).

Överklagandet handlar om något helt annat: proportionalitet. Ett förbud som pågått i åratal utan konkret risk är inte förenligt med lagens krav på ”klar och konkret risk” (Lag 1988:688, 1 §). Därför prövas det – inte för att rätten till barnen saknas, utan för att förbudet blivit ett verktyg för sabotage.

Med andra ord: umgängesrätten finns redan i akterna. Överklagandet gäller att förhindra att kontaktförbudet missbrukas som dolt umgängesförbud.

Men gå till en domstol och fråga då om du inte tror mig. Jag ”kallar” det inte yrkande, jag berättar vad som står i domen och vad det innebär. Eftersom du tjatar om samma saker blir det upprepande svar.

Förbudet kan ju inte vara ett verktyg för sabotage så som det är utformat. Så det kan inte missbrukas, det svaret håller inte, verkar mer som att H vill kontakta C i andra frågor?