Varför ser vi inte ned på människor som jobbar med samma sak i 50 år?

Tja. Liten fundering.

Eftersöker lite tankar kring vad som egentligen är det "ultimata sättet" att spendera sitt yrkesliv på. Jag har till exempel en juridisk examen men har aldrig jobbat som jurist.

Jag är kanske speciell men jag ska vara ärlig och säga att jag känner en stor sorg när jag ser gubbar och kärringar gå i pension och vara stolta över att ha verkat inom samma område i 40–50 år. Jag har därför valt att leva mitt liv efter en treårsprincip där jag byter jobb och inriktning när jag lärt mig ett område väl nog.

För vad lärde sig dessa människor som de inte redan kunde efter tio år? På vilket sätt var de bättre inom sitt specialområde mellan 40–70 år jämfört med 20–30? Jag kan ärligt talat inte komma på något. Kan ni?

Om man kollar på de som faktiskt förflyttat sina områden framåt ser man ganska snabbt en tydlig trend. Deras största upptäckter gjordes inom ett begränsat antal år. Ta Einstein som exempel. Han kom med sina mest banbrytande artiklar 1905 när han var 26 år gammal. Eller Newton som förvisso skrev Naturfilosofins matematiska principer vid 44 men själva forskningen gjorde han redan i 20-årsåldern. Ingen av de två största genierna i modern tid åstadkom något särskilt stort efter det. Hade de inte varit till större gagn om de bytte område efter sin prime?

Det här mönstret går igen inom det mesta. Det handlar inte nödvändigtvis om ungdom men faktum är att de som revolutionerat sina fält ofta inte har mer än 10 års erfarenhet i ryggen inom sitt specialområde. Så varför hänger folk kvar vid samma anställning hela vägen till pensionen? Många av de största hjärnorna hade sannolikt åstadkommit något nytt och stort om de bytt bana och använt sin briljans på ett annat område.

Så håll med mig. Visst är det sorgligt att se läkare, jurister och andra som gör sin yrkesroll till hela sin identitet och jobbar in i leda? Det kan omöjligt vara meningen med livet. Bör vi ändra lönestegsmodellen och upplägget därefter? Kom med era funderingar. Varför är ni stolta över att hänga kvar vid samma yrke i en massa år? Vetenskapen och historien visar att vi lär oss ett yrke till perfektion efter bara ett par år. Vad är er ursäkt?

Ja, en läkare som lär sig hålla lugnet under de mest kritiska lägen borde hålla lucka nummer två i mcdriven.

Haha, 100%.

Men allvarligt talat. Tänker på det ofta. En läkare undersöker och skriver ännu en remiss som de redan skrivit 100 gånger. Det kan omöjligt finnas en nyfikenhet och lusta hos dessa personer.

För övrigt. Värt att anteckna. Vill ni ha en bra läkare, ska ni skaffa en som fixat sin legitimation inom de senaste 10 åren. Annars går de på ren slentrian. Sorgligt, men sant.

Man går till sitt arbete, gör det man skall och sedan går man hem. Hemma börjar fritiden och livet.
Läkare och kanske vissa lärare ser möjligen sitt yrke som ett kall. Vi, de flesta andra ser det som en möjlighet att ställa mat på bordet. Få förunnat att arbeta inom ett yrke som man är genuint intresserar en.

Nu har jag visserligen bytt arbetsplatser och inriktning under mina verksamma år. Men inte för att jag ville utvecklas utan för att det förra jobbet blev skit. Tröttnade på idioter till chefer och dårar till klienter.
Lärde mig att ju mindre man har att göra med idioter, desto bättre.

Det finns inget ultimat sätt.

Folk är olika och gör det som passar dom själva bäst.

Du verkar osunt fixerad vid hur andra lever sina liv. Varför då? Det brukar vara pga sådana som du har tomma och meningslösa liv, som ni fixerar er vid vad andra gör.

Sköt dig själv, och skit i andra.

Tvärtom. Jag intresserar mig för en massa olika typar av livsstilar etc. Och jag lever därefter.

Så du och dina nära lever efter era drömmar med andra ord? Bra. Men om inte ... Essensen i frågan är som sagt: Jobba med en och samma sak livet ut? Vill ni inte lära er något nytt?

Du bör byta jobb för att du vill utvecklas. För mig låter det som att du borde starta upp eget företag. Kan du statuera exempel för oss andra.

Är pensionerad! Hade hade förmånen att kunna gå ca 10 år i förtid genom god ekonomi och det gjorde jag. DET är väldigt få förunnat!

Skall inte säga det alltid varit tråkigt på mina arbeten, men det har berott på roliga arbetskamraterna, inte på arbetet i sig.

Nu bor jag inte ens i närheten av Sthm, men varit där tillräckligt många gånger för att se tusentals människor på väg till sitt arbete. Merparten gör det för att ställa mat på bordet, inte för att de brinner för att vara lokförare, brevbärare, köra grävare eller jobba på ICA.

Ja och det är problemet jag belyser. Men jag vill addera även arbeten som kräver högre utbildningen till samma ekvation. Det är INGEN skillnad på att jobba som läkare och sitta på ICA i 40 år. Samma skit. Poängen är att INGEN människa bör leva inom en yrkeskategori hela sina liv. Det är sorgligt. Vi har alla ett liv med tillhörande begränsad tid. Lär er och testa så mycket som möjligt. Så det är menat.

Blir det för dåligt byter man arbetsplats eller tom. inriktning. Funkar det så stannar man för man "trivs" DVS. det är inte dåligt.

Som jag sa har jag gjort båda, det första ett antal gånger. inte för att utveckla mig utan för att det blev just för dåligt. När de började pilla i scheman och arbetstider sökte jag mig vidare, ibland även fast jag fick gå ned i lön.

Isåfall kan man ju även kalla allt du gör för mer eller mindre repetioner av samma saker och känslor

När du kommit upp till en viss ålder så börjar du känna att vad du än gör så är det mer eller mindre repetition på något du gjort !

Låter klokt. Så du håller med mig?