Ångrar ni någonsin att ni fick barn?

Vi pratade om fullt mänskliga föräldrar och deras föräldraågren här. De är inga gudar.

Men det är klart: “Mother is the name for God in the lips and hearts of little children”.

En ärftlig form av ALS.

Hans mor fick det och dog av det, då gjordes en utredning och det visade sig att han bär på genen.

Ångrar absolut inte, dessutom är det den största skyldighet man har.
Skyldigheten mot sina föregångare, som i en betydligt hårdare värld kämpat för att överleva, för att just du skall finnas.
Den som inte gör sitt bästa för att skaffa barn pissar på dom och deras umbäranden.

Om man ångrar något sådant är man förmodligen inte mogen.

Nej. Det kan jag inte göra. Låter fake det där forumet. Nåt sataniskt.
Man kan inte ångra nåt sånt men man kan må dåligt över saker.
Dumma människor. Som mig.


Ångrar om man kan säga så att jag inte gjorde det bättre. Önskar jag hade kunnat göra det bättre.

Det var inte min mening Janne att det skulle bli barn då men jag/man kan aldrig ångra det. . Det går inte. Jag var inte redo och reagerade dåligt sen när hon berättade att hon var gravid. Först var jag positiv och trodde jag skulle fixa det. Men Jag stängde av. Kunde inte hantera mitt liv på ett bra tag.. Ville jag knarka hellre? Jag trodde ju inte på något liv för mig utan drogen. Synden. Allt hade skurit sig för mig tidigare innan det börjat. Vad trodde jag? Kunde inte tro nåt. Kunde inte vara nåt. Fullfölja nåt. Jag var fel. Kunde inte börja. Bara fortsätta. På den inslagna vägen. Mot slutet. Början? Dimman. Dock höll hon mig nykter nog att hålla ihop det nåtsånär. För hennes skull. För mammas skull. Jag ville ju inte dö men kunde väl inte leva heller. Riktigt.

Kunde inte tänka mig nåt i det tillståndet men trodde inte det kunde finnas något annat tillstånd. Jag hade inte accepterat detta livet. Kunde inte. Men det var ju där. Nåt. Så jag var tvungen att ta tag i det. Kunde inte tänka på döden. Jesus var där hela tiden. Men jag visste inte om det. Hur. För mig? Va?

Hon blev det finaste som hänt. Och kommer alltid vara det. Hon gav mig en identitet så jag kunde stå ut lite bättre med mitt i övrigt straff. Den lön jag fått. Min tro på Jesus har frälst mig. På väg. Vi jobbar på det.

Vi får hjälpas åt att fixa det här. Vara i lösningen. Jesus är lösningen.
Jag vill förneka mig själv men dig förnekar jag inte Herre.

Tror snarare det är 36-åriga karriärmänniskor.
Normala människor ångrar inte det ts.
Har du tänkt på att det finns forum för pedofiler på internet också?
Är de representativa för vuxna?

Detta forum är väl känt för att leverera ärliga svar. Det har kommit massa bra svar redan.

Ofta kan man sakna friheten, men man hade inte valt bort barnen för friheten.

Jag och min fru har jättetur med närvarande mormor/farmor, så vi har 1-2 nätter i månaden helt för varandra. De som aldrig får dessa nätter för varandra förstår jag om de har lättare att ångra barnen. Men 1 natt i månaden helt för oss själva räcker för att vårt förhållande ska kunna utvecklas.

De tror inte det. De säger det för att inte behöva reflektera över sina egna livsval. På samma sätt som alkoholister som inte kan erkänna att de har problem för allt smör i Småland.

Jag var själv sådan tidigare, men har ändrat mig med tiden. Det blev aldrig några barn för mig och det är något jag får leva med, men mognad innebär att man kan resonera över detta faktum på ett objektivt sätt. På vissa sätt lever jag ett friare liv än mina kompisar som fick barn, på andra sätt är jag dock mycket ensam och kommer att avsluta mitt liv utan att kunna känna kärlek och stolthet över mina barn.

Inte när det gäller en sådan här laddad fråga.

Jag tror att det går i perioder för de flesta. Som du skriver. Ibland blir bara livet för mycket och är ungarna mer till besvär än nöje börjar man säkert fundera om det var värt det. Sen finns det ett ordspråk som stämmer ganska väl (generellt):

"Små barn små problem, stora barn stora problem"

Det är en ynnest att ha det som du beskriver. Hur tror du att det varit om ni inte fått denna hjälpen?

Det är klart att man fått den tanken när man inte fått sova på tre nätter eller man torkar bajs och spyor för tredje gången samma vinter och vinterkräksjukan går på rundgång.

Men 99.9% av tiden ångrar jag mig inte

Skit snack! Skulle vilja se någon tänka så om sitt eget barn, 100% borderline eller någon form av pat.

Jag tycker också det låter väldigt märkligt men nu har vi lyckats hitta forumet min väninna pratade om i alla fall där det uppenbarligen finns några som ångrar sig:

https://www.reddit.com/r/regretfulparents/