Att vilja mörda någon

[...]"Om man tex en mörk natt skulle smyga runt och sticka kniven i uteliggare som ingen saknar i första taget, om man är oerhört försiktig och inte lämnar idiotiska panikspår efter sig som tex ett tappat körkort, en fimp eller ett fotspår i snön.[..]"

Det som jag i grunden vill diskutera är min psykiska hälsa och ni som kan relatera till min trådstart. Jag har svårt att tro att min inställning till mord är normal, främst för att jag inte alltid har haft den här inställningen. Något hände i mitt liv som fått hjärnan att slå om, och de här tankarna har blivit det nya normala för mig. Varför är det så? Finns det förklaringar till varför min empati försvunnit? Vad hände som fick er att genomgå samma mentala förändring?

Jag har tänkt tanken, många gånger. Vem, hur, varför, konsekvenser osv..
Det har lockat att testa hur många man kan ha ihjäl utan att åka fast dvs vem är smartast, jag eller polisen? Om man tex en mörk natt skulle smyga runt och sticka kniven i uteliggare som ingen saknar i första taget, om man är oerhört försiktig och inte lämnar idiotiska panikspår efter sig som tex ett tappat körkort, en fimp eller ett fotspår i snön. Hur länge skulle man kunna vara på fri fot å kunna läsa om fallen i tidningen? Det vore onekligen spännande!
En annan tanke är att se om man klarar av det helt enkelt, psykiskt alltså. Stämmer teorin, att det bor en mördare i oss alla? Vad är triggern som skulle få mordlusten att vakna på riktigt? Är det när chefen har vart dum i skallen eller är det när ens barn blivit våldtagen, styckad å mördad? Eller kan alla mörda om man är substanspåverkad?
Frågor å funderingar är många, likaså svaren.
Ska man mörda och leka Robin Hood samtidigt dvs mörda någon elak jävel eller ska man ta en som personligen varit dum mot mig, för att hämnas? Eller ska man mörda nån som lider, som barmhärtighet? Eller bara mörda nån random bara för att?
Vilket sätt mest bäst? Ska man mörda långsamt eller fort?
En kniv kan slinta och du måste komma nära ditt offer vilket kan göra så att ditt DNA hamnar där, ett skjutvapen måste du först förskansa, sedan öva för att lyckas träffa och det hörs högt, en överdos i injektion, ja, då måste du kanske först supa offret under bordet för att lyckas, så även med förgiftning som kan leda tillbaks till dig själv och sedan det sista och svåraste beslutet…VAD göra med liket? Är man två äpplen hög så orkar man ju inte slänga upp en döing över axeln å traska iväg för att sen gräva en djup grop i skogen…
Sen har jag allvarligt funderat på att begå ett mycket allvarligt brott som ger typ livstid när man är såpass gammal så att en flytt till äldreboendet snart är aktuellt, då skulle jag, alla dar i veckan, hellre vilja tillbringa min sista dag på kåken istället.

Mjaaa, tål att slipas på…

Det kan ju inte bli värre iallafall. Jag ska absolut ge det ett försök. Jag skapade den här tråden i syfte att kunna få antingen hjälp eller större förståelse kring vad som orsakar mina ohälsosamma tankar. Du är hittills den som har bidragit bäst till ändamålet så jag tänker inte ignorera ditt förslag. Jag ger det ett försök med öppenvården så får vi helt enkelt se om dom gör samma bedömning som dig samt ifall dom har någon lösning på problemet. För det är ett problem, det är jag åtminstone villig att erkänna.

Varför tror du det?

Det är det mest naturliga i världen att vilja döda de som gör en illa. Det är verkligen inget sjukt eller osunt.

För bara 150 år sen var det tvärtom standard även i Sverige att döda människor i envig.

Det existerar diverse glappkäftar som i stort sett inte är bättre än tandlösa kärringar som får spela fritt i det moderna samhället.

Man får se dem för vad de är. De hade fallit bort i det naturliga urvalet i en annan tid.

Deras barn kommer föra deras svaga gener vidare och det är ytterligare ett straff för dem.

Ja, människan har dödat i självförsvar och i krig. Tyvärr accepteras det inte ens att man blir lite aggressiv i dagens "civiliserade" samhälle, då är man genast "psykopat" och stöts ut ur gemenskapen. Och uttrycker man tankar på mord kommer snart farbror blå och/ eller ambulansen och ska skjutsa in en till psyket.

Källa? Hela vetenskapen bygger på att hitta sanningen, vad som låg bakom bigbang är ett mysterium därav är alla möjligheter fortfarande öppna.

Den enda källan du behöver för det är logiskt tänk.

Du kan lika gärna vara i en simulation, då är du skapad av en högre kraft. Du tänker "Gud" som i religion istället för att hålla ditt sinne öppet. Det är inte bara svart och vitt.

Att jag ens ska behöva förklara det här, du kan väl tänka själv? Latmask.

Har du ingen källa så ska du nog vara tyst.

Känner igen mig starkt i din beskrivning TS, för mig har det du beskrivit varit en livslång, konstant fascination/drivkraft/”intresse” (ingesting jag aktivt stimulerar överhuvudtaget, tvärtom snarare) som har varit så stark att den känns rent av instinktivt, eller genetiskt.
Jag kan se detta drag finnas hos vissa av mina släktingar också.

Personligen har jag haft väldigt fina, kärleksfulla föräldrar,
jag har dessutom en ganska stark moralisk kompass också och jag undviker verkligen aktivt att kultivera den här delen av mig, för innerst inne så vet jag att det finns bara sorg, ensamhet, smärta, fängelsestraff och ånger att vinna från den delen av mig.
Jag har gett den sidan av mig ”vatten, sol och näring” då och då i mitt liv och aldrig fått ut någonting gott av det annat än just insikten om vart den vägen hade lett mig.

Men jag kan som ändå inte låta bli att bli lite ”avundsjuk” när man läser om elitsoldater tex som tagit flera hundratals liv. Tro mig när jag säger att jag förstår exakt hur sjukt det låter..

Ju äldre jag blir desto mer misantropisk blir jag också och det är definitivt, en av flera drivkrafter till den här instinkten.
Våldtäktsmän, pedofiler, sexförbrytare, och diverse annat mänskligt avskräde skulle jag avliva bara jag fick chansen till det (förutsatt att jag har goda chanser att förbli fri, dvs)
Men människan i sin helhet är ett virus, en art som äcklar mig djupt, en art som absolut förtjänar döden.