Att vilja mörda någon

Oj! Ja, det är inte att vara lättkränkt. Det är inte narcissism utan naturlig reaktion. Du kan nog ha ptsd.

Ett sätt att hämnas är att själv lyckas så bra i livet som det går. Gör så bra av ditt liv och din tid på jorden som det går. Ta kontakt med öppenpsyk och kolla om du kan få någon stadigvarande samtalskontakt.

Tack för ett tilltänkt svar!

Jag har aldrig riktigt övervägt ptsd som ett möjligt svar. Men jag inser nu att jag förmodligen är väldigt dåligt informerad kring vad ptsd skulle innebära. Jag har alltid haft en "hollywood" bild utav vad diagnosen skulle innebära och då jag inte lider utav särskilt realistiska flashbacks särskilt ofta, så har jag avskrivit det som diagnos. Visst kan jag ibland fastna i minnet där jag befinner mig med den där katten och är tvungen att klubba ihjäl den, men det har aldrig varit en ren återupplevelse utav händelsen utan snarare ett väldigt fokuserat minne som jag inte riktigt kan kontrollera när det kommer.

Jag tycker det låter som klart att det skulle kunna vara det. Övertygad om att det finns många som har det, eller lite av depression och/eller ångest, som en konsekvens av saker som hänt. Oavsett om man själv klantat till det eller bär någon skuld.

Jag skulle testat en egenremiss till olika öppenvårdspsyk. Bor du i en storstad, så skicka till en mindre stad, brukar vara kortare kö. Om du orkar och känner för det. Kan ju bli bra. Vara värt att testa.

Har ni någonsin upplevt er att vilja mörda någon? Jag syftar inte på att bara underhålla tanken utav att man verkligen skulle ta ett liv eller hur man isåfall skulle gå tillväga, jag syftar på en tanke som har sått ett frö någonstans långt inne i erat medvetande som får er att verkligen överväga att ta någons liv? Jag är osäker på hur jag ska formulera mig för att kunna vända mig till den skaran som jag tror befinner sig i samma situation som jag. Jag är inte intresserad utav åsikter eller tankar ifrån dig som någon gång har tänkt att "jag ska tamefan döda honom" utan jag vill höra ifrån dig som vid flera tillfällen haft denna tanke, där tanken har varit återkommande och något som du inte riktigt kan släppa. Du som vill döda bara för att du inser att du kan.

Jag tror att det, för mig, är ett i grunden existentiellt problem. Insikten kring att livet är ett temporärt fenomen och inget som man gör kommer ha någon större påverkan på världen eller universum. Det finns ingen gud eller något syfte och man är verkligt fri att göra vad fan man vill.

Det är oftast även personligt, min mordlust rör inte direkt oskyldiga slumpmässiga personer utan snarare personer vars liv på något sätt har påverkat min livsupplevelse. Jag säger "oftast" eftersom tanken ibland uppstår även i andra fall. Ungefär som om livet har blivit ett spel, där jag hellre vill dö med fler kills än med deaths.

Jag uppfattar det som om jag helt enkelt är osäker på syftet med livet och därför hellre vill ta det säkra före det osäkra, och att döda någon, ja det lär ju vara det som har störst påverkan på livet som jag upplever. Den enda anledningen till att jag ännu inte har skjutit och grävt ned är vad jag kan se den moral och de principer som jag har fostrats med. Jag vet med andra ord att det vore fel att döda, jag förstår bara inte riktigt varför det är fel.

Hur tänker ni kring era återkommande tankar på mord? Vad driver er? Vad fick er att agera på tankarna alternativt att avstå ifrån att agera på dom? Och en fråga till er som inte kan relatera till det här; hur känns det att kunna relatera till andra människor på ett sätt som får er att inte vilja låta dom dö? Hur känner ni? Hur upplever ni världen?

Tack för ditt svar, det här kan jag relatera till.

Jag tror att man skulle kunna flyga under radarn rätt länge om man bara gav sig på slumpmässiga offer. För mig så är väl problemet att jag inte direkt har något intresse utav att skjuta och gräva ned någon random uteliggare. Visst, ibland kan man känna sig lockad att testa bara för att se om man kan. Men mina tilltänkta offer är främst som sagt oftast personliga, idioter som har gjort något emot mig. Det skapar endel problem i hur man skulle gå tillväga och ändå komma undan med det. Men jag tror mig ändå ha en hyfsat bra plan med goda möjligheter för att undgå misstankar.

Jag har lite sådär "oskyldigt" även kunnat träna på skyttet genom ett sk "sportintresse". Man vill ju inte missa när man väl skrider till verket. Tränat både skjutning och pilskytte men ska erkänna att jag aldrig riktigt kunnat välja mellan de två olika vapnen. Pilbåge känns mer tillfredsställande, men också mycket mer riskfyllt.

Det är inte så att det här är personer som jag bråkat med igår precis, utan det har börjat gå en 10 år sedan dom felade mig. Jag fattar att "normala" människor inte skulle se det här som något rimligt motiv idag och jag tänker därför att det kanske trots allt skulle kunna vara möjligt för mig att fullfölja det idag och ändå komma undan.

Det är väl valet utav plats och tid som för mig alltid har varit det svåraste i planeringen. Det är där man har störst chans att lämna spår så som jag ser det. Hur får man en person att infinna sig någonstans utan att lämna spår eller vittnen? Det är den stora frågan för mig!

Det stämmer, att valet av tid och plats måste vara a och o. Jag tänker att man antingen följer offret länge och väl för att skönja ett mönster. Alla människor lever efter mönster och alla människor har hemligheter. Om man listar ut offrets mönster så kommer man så småningom komma på bästa sättet var dådet bäst sker tex på vägen hem från gymmet en mörk och regnig kväll eller i trängseln på tunnelbanan..
Eller så utger man sig för att vara någon annan såsom ett blomsterbud eller en fling på tinder och på så sätt få tillträde till offrets absoluta närhet.
En sak som iaf är ett måste, är: snabbt in, snabbt ut. Även om folk skulle uppfatta något så blir vittnen förvirrade om händelseförloppet går fort (jaa, hade han skägg eller..? Hade han nått på huvudet..? Hur lång var han tro..?)