Att vilja mörda någon

Har ni någonsin upplevt er att vilja mörda någon? Jag syftar inte på att bara underhålla tanken utav att man verkligen skulle ta ett liv eller hur man isåfall skulle gå tillväga, jag syftar på en tanke som har sått ett frö någonstans långt inne i erat medvetande som får er att verkligen överväga att ta någons liv? Jag är osäker på hur jag ska formulera mig för att kunna vända mig till den skaran som jag tror befinner sig i samma situation som jag. Jag är inte intresserad utav åsikter eller tankar ifrån dig som någon gång har tänkt att "jag ska tamefan döda honom" utan jag vill höra ifrån dig som vid flera tillfällen haft denna tanke, där tanken har varit återkommande och något som du inte riktigt kan släppa. Du som vill döda bara för att du inser att du kan.

Jag tror att det, för mig, är ett i grunden existentiellt problem. Insikten kring att livet är ett temporärt fenomen och inget som man gör kommer ha någon större påverkan på världen eller universum. Det finns ingen gud eller något syfte och man är verkligt fri att göra vad fan man vill.

Det är oftast även personligt, min mordlust rör inte direkt oskyldiga slumpmässiga personer utan snarare personer vars liv på något sätt har påverkat min livsupplevelse. Jag säger "oftast" eftersom tanken ibland uppstår även i andra fall. Ungefär som om livet har blivit ett spel, där jag hellre vill dö med fler kills än med deaths.

Jag uppfattar det som om jag helt enkelt är osäker på syftet med livet och därför hellre vill ta det säkra före det osäkra, och att döda någon, ja det lär ju vara det som har störst påverkan på livet som jag upplever. Den enda anledningen till att jag ännu inte har skjutit och grävt ned är vad jag kan se den moral och de principer som jag har fostrats med. Jag vet med andra ord att det vore fel att döda, jag förstår bara inte riktigt varför det är fel.

Hur tänker ni kring era återkommande tankar på mord? Vad driver er? Vad fick er att agera på tankarna alternativt att avstå ifrån att agera på dom? Och en fråga till er som inte kan relatera till det här; hur känns det att kunna relatera till andra människor på ett sätt som får er att inte vilja låta dom dö? Hur känner ni? Hur upplever ni världen?

Jag har aldrig haft den tanken. Skulle jag få den skulle jag nog vara mer inställd på tanken att vara inlåst i 30 år.

Det kanske är svårt för dig att relatera till tråden på samma sätt som det är svårt för mig att relatera till att aldrig ha fått den tanken. Syftet med tråden är att jag bättre vill förstå ditt perspektiv. Som jag tidigare nämnde så har jag aldrig agerat på tanken, jag strävar inte heller aktivt efter åt att göra det. Men tanken är alltid närvarande för mig. Jag vill förstå varför den tanken alltid varit närvarande för mig och varför den aldrig varit det för dig. Vad skiljer oss åt? Vi lever i samma värld, så varför är våra upplevelser så skilda?

Kan tillägga att jag inte lider utav något trauma. Jag hade en bra uppväxt, bra föräldrar och syskon, bra vänner och fina flickvänner. Men jag har med åren insett att jag är funtad på ett någorlunda annorlunda sätt än mina medmänniskor. Varför?

Absolut! Jag har faktiskt förstått att jag bör prioritera detta framför att ta livet utav andra. Jag har under perioder lidit utav depression och det har oftast varit närmare till hands att ta mitt egna liv innan jag tar andras. Jag är däremot inte säker på att detta hänger ihop. Jag tror inte att min mordlust är en bieffekt utav min depression, snarare tvärtom. Jag tänker ofta att min depression och tankar på självmord är en konsekvens utav mina tankar på att döda.

När jag va barn ville jag döda mina storebröder som var förjävliga och förstörde mitt liv, tyckte jag. Jag gick ofta runt och mös av tanken på att jag snart är lika stor som dom och då kommer jag kunna ha ihjäl dom. Jag hade flera planer på hur det skulle gå till och det hjälpte mig mot ilskan att ha dom planerna när dom betedde sig som as.
Men tankarna försvann innan jag hann växa upp. Dom blev snällare så det blev inte av.
Har inte haft några såna tankar sen dess men vem vet om det kommer igen.

Det du beskriver är en form av dominans och du vill begränsa konkurrensen. Du känner dig otillräcklig annars.
Börja med en sport där du måste kämpa mot andra så det blir mera vardag för dig. Det skulle säkert göra underverk med dig.

Aldrig underhållit en tanke (och hur jag hypotetiskt skulle gå tillväga) om att aktivt mörda någon. Kan åtminstone inte påminna mig själv om när det skulle skett. Kanske förträngt dylika tankar från barndomen? Tydligen inte helt ovanligt.

Jag är inget helgon dock. Idioter, riktigt vidriga människor, som korsat ens väg i exempelvis arbetslivet har jag önskat gick upp i rök (dog) så man slapp ha med skräpet att göra igen.

Hur vet du att det inte finns någon gud eller något syfte? Vi vet att energi aldrig dör, och mycket tyder på att universum i sig kanske är medvetande. Det här är inte bara flum utan legitima teorier och hypoteser inom forskningen. Så även de som står nära vetenskapen utesluter inte tanken på en högre kraft.

Bara för att du tror en sak betyder det inte att du vet det, precis som en person som tror sig veta att Gud finns. Det är samma naivitet, bara i motsatt riktning.

Du ser livet som grått och dött, därav är du också död inombords. Ditt perspektiv gör att du ser människan som en vandrande köttklump. Men du glömmer att varje människa bär en hel värld inom sig. En historia av lycka, sorg, hopp och drömmar. När din egen inre värld är avtrubbad är det lätt att tro att andras är lika livlös. Som NPC:s i ett spel. Men ändra ditt perspektiv, så kommer du också ändra ditt begär.

Jag har tänkt tanken, många gånger. Vem, hur, varför, konsekvenser osv..
Det har lockat att testa hur många man kan ha ihjäl utan att åka fast dvs vem är smartast, jag eller polisen? Om man tex en mörk natt skulle smyga runt och sticka kniven i uteliggare som ingen saknar i första taget, om man är oerhört försiktig och inte lämnar idiotiska panikspår efter sig som tex ett tappat körkort, en fimp eller ett fotspår i snön. Hur länge skulle man kunna vara på fri fot å kunna läsa om fallen i tidningen? Det vore onekligen spännande!
En annan tanke är att se om man klarar av det helt enkelt, psykiskt alltså. Stämmer teorin, att det bor en mördare i oss alla? Vad är triggern som skulle få mordlusten att vakna på riktigt? Är det när chefen har vart dum i skallen eller är det när ens barn blivit våldtagen, styckad å mördad? Eller kan alla mörda om man är substanspåverkad?
Frågor å funderingar är många, likaså svaren.
Ska man mörda och leka Robin Hood samtidigt dvs mörda någon elak jävel eller ska man ta en som personligen varit dum mot mig, för att hämnas? Eller ska man mörda nån som lider, som barmhärtighet? Eller bara mörda nån random bara för att?
Vilket sätt mest bäst? Ska man mörda långsamt eller fort?
En kniv kan slinta och du måste komma nära ditt offer vilket kan göra så att ditt DNA hamnar där, ett skjutvapen måste du först förskansa, sedan öva för att lyckas träffa och det hörs högt, en överdos i injektion, ja, då måste du kanske först supa offret under bordet för att lyckas, så även med förgiftning som kan leda tillbaks till dig själv och sedan det sista och svåraste beslutet…VAD göra med liket? Är man två äpplen hög så orkar man ju inte slänga upp en döing över axeln å traska iväg för att sen gräva en djup grop i skogen…
Sen har jag allvarligt funderat på att begå ett mycket allvarligt brott som ger typ livstid när man är såpass gammal så att en flytt till äldreboendet snart är aktuellt, då skulle jag, alla dar i veckan, hellre vilja tillbringa min sista dag på kåken istället.

Mjaaa, tål att slipas på…

Man har väl tänkt ut scenarion om hur man hade mördat någon som gett sig på mina barn, pedofil eller liknande kräk.
Att tänka på att mörda någon människa som gjort något dåligt mot mig är för mig vara destruktivt tänkande, en person som beter sig dåligt mår extremt dåligt själv och redan vid dem tankarna har man vunnit.

Har för mig att jag läst att det kan vara bra att tänka på våldsamma saker man egentligen inte skulle göra men det låter som en myt.

Jag vill mörda folk hela tiden, speciellt cyklister och eparaggare, men jag har ju fungerande spärrar så jag gör inte det.

Staten och politiker är dom största mördarna som finns.

Jag har personligen aldrig tänkt tanken och tänker inte tanken på att mörda någon. Varför skulle jag?! Förstöra för sig själv bara för någon annan. Nej, tack!