Stephanie, 32 – sjukpensionär på grund av bland annat kräkfobi

Jag känner väldigt få som har sjukpension men inte behöver det. Känner några med autism som verkligen behövt sjukpensionen under några år av sitt liv. men med hjälp av lugnet och att de kommer på hur de måste leva, inte längre behöver pension. De har då fått avbryta sin pension på prov och börjat jobba. Är man frisk och pensionerad, brukar det förr eller senare uppkomma ett behov av att göra något. Dels för att det kan bli extremt trist att vara hemma med dåligt med pengar, men även att man inte får utföra arbetsliknande hobby på pensionen.

Resten jag vet som fått pension har verkligen behövt den. Att ha flera sjukdomar är normen.

Nu tycker jag att vi har ett för rigitt system i Sverige. Jag tycker att de som inte kan jobba ska få någon form av medborgarlön som kanske ligger ganska lågt, men med extra pengar om man behöver det för sin sjukdom. Sedan tycker jag att man ska få extra pengar om man utför arbete, även om det inte är något som liknar lönearbete. Det kan vara i en förening eller med en hobby.

För jag tror att väldigt många penchisar saknar att vara behövda och inget de gör gratis värderas. Även om man inte bidrar med att arbeta så kan man bidra på andra sätt.

För förutom när ens sjukdom är väldigt akut, så har de flesta perioder då de har ork att göra lite mer än bara överleva, även om det kanske inte blir så mycket arbete gjort.

Säg t ex att en med psykisk sjukdom får vara med i ett konstprojekt där man roterar tavlorna i offentlig miljö, något att göra, men att de även får extra pension för detta. Att den vanliga pensionen är något lägre. Att du får kanske 200 kr för varje tillfälle du arbetar.

Dessutom bättre organisation hur diagnosbarn som är vuxna kan hjälpa varandra. Vi är extremt bra på att hjälpa andra med hemsysslor, data osv, men vi klarar inte att göra samma för oss själva. Då kunde man leja ut sig för kortare, icke stressande arbetspass då man får hjälpa en annan på det man är bra på. Och sedan får man lite pengar för detta av staten.

Synd vi inte har dårhus längre. Där gallrades agnarna från vetet.

Fint att det finns några empatiska människor på flashback! Det är synd att övriga Sverige inte är som de andra i tråden - då skulle vi inte ha några sjukpensionärer i landet.

Att gå i kbt för en riktigt svår fobi innebär inte bara att ta en spindel i benet och så är man frisk. Du ska balansera den dödsångest du får över att möta din rädsla samtidigt som du ska klara att träna i din vardag för att bli bättre från fobin. Det kräver att man har ett starkt skyddsnät av vänner/familj runt sig annars orkar man inte utsätta sig för den prövning fobibehandling kräver.

Nej, det finns inget reellt hot från en vanlig källarspindel eller en spya på gatan, men för en fobiker är rädslan lika reell som om du möter en sabeltandad tiger. Har man aldrig haft fobier eller ångest kan det vara svårt att förstå att man kan svimma av skräck för dessa saker.

Det stämmer och för att kunna göra sina hemuppgifter krävs att man har ett starkt nätverk runt sig.


Jag tror inte att hon får något bostadsbidrag, det får man inte om man är vuxen och utan barn. Hon kanske får ut 8-9000 kr, det räcker till hyra och mat, inget mer. Så just inget att vara avundsjuk på.

Absolut!

100% bidragsfuskare. Ung tjej som är en latmask. Hon orkar inte jobba.

Att gå i kbt för en riktigt svår fobi innebär inte bara att ta en spindel i benet och så är man frisk. Du ska balansera den dödsångest du får över att möta din rädsla samtidigt som du ska klara att träna i din vardag för att bli bättre från fobin. Det kräver att man har ett starkt skyddsnät av vänner/familj runt sig annars orkar man inte utsätta sig för den prövning fobibehandling kräver.

Nej, det finns inget reellt hot från en vanlig källarspindel eller en spya på gatan, men för en fobiker är rädslan lika reell som om du möter en sabeltandad tiger. Har man aldrig haft fobier eller ångest kan det vara svårt att förstå att man kan svimma av skräck för dessa saker.

” Sedan dess har diagnoserna blivit fler. Utöver emetofobi, som är rädsla för att kräkas, så har Stephanie bland annat social fobi, paniksyndrom, ocd och agorafobi.”

Är man såpass livsoduglig bör man hamna under tvångsvård. Då ska ni se att det går över…
Sen undrar jag över de som klistrat på henne de här diagnoserna. Den delen av sjukvården bör granskas, särskilt om alla diagnoser är satta av en och samma kvacksalvare.

Samhället ska alltså bära kostnaden för en fullt fysiskt frisk person under hela hennes liv. Låter det rimligt? Som sagt inspärrad med tung medicinering eller ut i friska luften.