Finns det ens djupa samtal kvar i dejtingvärlden?

Jag är en man i 40-årsåldern som försökt dejta lite till och från, men jag känner mig bara mer och mer trött på det hela.


Det jag längtar efter är inte snabba svep eller sexchattande ? utan riktiga, djupa samtal. Att faktiskt prata med någon om livet, tankar, känslor och sånt som betyder något. Men det känns som att det nästan har försvunnit helt?
Folk går snabbt in på sex, eller pratar som om man vore utbytbar. Det känns bara tomt.


Jag är inte ute efter att klaga på någon specifik person, men jag undrar uppriktigt:
Finns det ens kvar? Den där viljan att verkligen lära känna någon?


Känner fler igen sig i det här? Eller är det jag som fastnat i något gammaldags tänk?


Jag postar detta här för att jag vill förstå ? men också för att jag hoppas att det kanske finns fler där ute som känner samma sak.

Hur och vad är ditt initiativ till dessa samtal du vill ha? Det kanske är du som är den bidragande faktor. Och behöver träna in hur du leder samtal djupare eller i en specifik riktning.

Men jo, inte bara i dejtingvärlden. Jag är inte i den, men folk verkar nöja sig med att sätta folk snabbt i fack genom generaliserande åsikter.
Känner att jag kan bli misstolkad genom att säga mina åsikter, när jag utvecklar dem accepterar eller förstår folk varför jag har min åsikt. Innan jag får utveckla kan en o annan ta illa upp, känna sig kränkt eller bli arga.

Riktiga samtal tar man inte i textform, utan i verkligheten.

Kvinnor som snabbt går på in på sex? Känns som du trollar?

Tack för ett klokt svar. Du har en bra poäng – jag håller med om att det är lätt att man kanske själv inte alltid lyckas leda samtalen åt det djupare hållet. Det är nog något jag själv behöver bli bättre på att ta ansvar för. Ibland kanske jag väntar på att andra ska "öppna sig först" istället för att själv visa vägen.

Och jag känner igen det där du skriver om att bli misstolkad. Att folk är snabba att placera en i ett fack, och om man sticker ut lite eller resonerar nyanserat, så hinner de ibland bli irriterade innan man ens hunnit förklara. Det skapar ju ännu mer rädsla för att våga vara sig själv, vilket nog gör många konversationer ännu ytligare.

Får jag fråga – hur gör du själv när du märker att samtalen håller på att glida mot missförstånd eller ytlighet? Har du hittat något sätt att komma runt det?

För mig kan skrift också bli ett sätt att formulera tankar mer eftertänksamt, särskilt i början när man inte känner varandra. Ibland vågar man säga mer i text än öga mot öga, i alla fall till en början.
Men ja – det blir ju såklart aldrig helt samma sak som att ses och prata i verkligheten.

Nej, jag trollar inte. Men min erfarenhet är att det ganska snabbt kan glida in på sexrelaterat snack, även när jag själv inte styr samtalet dit.

Jag tycker bara det är synd när samtal inte får landa lite först. Själv tappar jag intresset om det blir sexchatt direkt – det dödar nyfikenheten för mig.

Det känns som att Tinder och liknande har snabbat upp dejtingen på ett väldigt tråkigt sätt. Förr brukade jag skriva rätt länge och väl innan jag träffade någon, men vem fan orkar skriva så mycket på mobil? Nu träffas man fortfarande, vilket innebär en massa tråkiga dejter.

Men på somliga av de faktiska träffarna tycker jag att det blir rätt bra djupt snack.

Jag känner igen det där – att man förr kunde ha längre samtal innan man sågs. Nu känns det som att tempot skruvats upp, både i apparna och i folks förväntningar.

Jag håller med om att mobilen kanske inte är bästa platsen för långa samtal heller, men det är samtidigt svårt att gå från “två meningar” till att vilja träffa någon utan att känna något djup alls.

Kul att du ändå haft träffar där det blivit bra samtal! Har du märkt något mönster i vilka personer det funkar med, eller är det bara slumpen?

Jag tycker det märks i skrivandet trots att det inte blir lika mycket som förr. Känns det bra i skrivandet känns det oftast bra i pratet med. Hmm, kanske borde sluta träffa de som det är ett sånt jävla arbete att skriva med.

Ja, exakt – jag känner likadant. Om det är segt redan i skrift, då är det ofta inte så mycket bättre i verkligheten heller. Det blir mer som att man drar igång något som inte riktigt vill.

Samtidigt kan det vara lätt att tänka “äh, vi kanske klickar bättre IRL”, men om det redan känns som ett jobb att hålla konversationen vid liv... då är det kanske redan ett tecken.

Det där du skrev om känslan i skrivandet – det tycker jag var mitt i prick. När man har flow i text, då är det som om man hör personens röst i huvudet redan.

Folk? Är du homosexuell? Kvinnor brukar inte snacka sådär direkt om inte du börjar.